skynda dig mamma!

när man blir tagen på bar gärning med ett gäng gosedjur i sällskap är det bäst att någon försöker fånga det udda ögonblicket. Nu ska jag lämna över dessa till sin riktiga ägare. Hon som hellre ger plats åt sina älskade mjukisar så mycket att hon ger upp sängen åt dom och hellre sover själv på golvet. God natt!

…med denna gamla goding. Tyvärr hittar jag inget bättre klipp men texten säger ändå allt. Tror i alla fall att jag kom fram till att jag hellre vill vara en ”sucker” än utan kärlek. Återstår bara att se om jag känner samma sak nästa år. 2011. En blank almanacka utan perfekta svar eller frågor.

syskonkärlek när den är som bäst. Käbbel och skratt om vartannat. Själv får jag sitta med hörlurar just nu iron maiden som ljuv hörselkåpa. Dessutom verkar de lösa sina konflikter bättre utan mig som hela tiden säger åt dom att sluta bråka. Det är fint när alla kan samsas utan större mankemang.

…åren har saker som förut var enkla, som inte påverkade mig någonting blivit till ibland oöverstigliga hinder. Därför hittade jag en dag Tradera i all sin glans. Naturlig återanvändning av kläder som för någon antingen blivit för små eller stora. Kläder som för mig varit nya, väldigt snygga och till priser som understiger butikspriserna.

Idag efter att ha deklarerat för någon min aversion mot att handla kläder trotsade jag denna. Ja, aversion alltså. Efter en snabb titt i klädkammaren kunde jag lugnt konstatera att jag inte har någon festblåsa inför nyårsaftonens fest jag ska närvara på. Där trerätters, fina människor och kavaj som önskemål står på listan.

Då jag ändå skulle handla på Ica Maxi inför fyra fina flickor och deras pappas ankomst passade jag på att slinka in på Lindex för att kika in reans utbud. Iklädd fet dunjacka, för stora prasselbyxor och en gammal munkjacka svettades jag runt bland det som erbjöds. Insåg efter att ha snurrat runt ett antal varv i butiken att svart verkar vara det enda mina ögon dras till. Hittade rätt storlek på några plagg, slank svettig och med hjärtklappning in i provrummets nakna ljus för att inse……

Nej! Det här är fortfarande en pärs. Prova kläder, gilla det man ser, intala sig att allt klär en skönhet bara ger mer panik. Önska sig i ett par jeans och en hederlig trogen t-shirt i tanken, ta ett djupt andetag och sedan ikläda sig ihopplockade plagg var helt uteslutet.

Allt slutade med att jag gav blanka sjutton i allt. Rafsade åt mig kläderna, klampade iväg bland underkläder surandes över mitt nederlag. Men så insåg jag en sak. Istället för att förvånas över att jag inte klarar av att köpa på mig en mängd plagg jag säkerligen inte behöver 1 minut över tolvslaget den 1 januari istället skulle glädjas över att jag sparat lite utrymme i min knökfulla klädkammare, de få kronorna jag inte la ut på en blåsa som inte kommer att användas igen se framsteget att kunna häva impulser som förr var omöjliga att kväva.

Så har jag också förr om åren köpt saker jag inte ens känt igen då vänner försökt få mig att organisera kaoset som kallas klädkammare a’la C.Alperud. Skänkt iväg en uppsjö av fina, snygga, sexiga kläder då jag vid varje storlek agerat i panik och köpt på mig en ny uppsättning och ändå bara använt det ögat kunnat se. För det jag inte ser finns inte.

Just nu föredrar jag att se innehåller i garderoben så mycket jag förmår. Gillar att hitta igen de röda Cheap Monday jag la bort för någon månad sedan då de var lite väl trånga, inse att jag kan ha dom med viss glädje. Sen att hitta sådant som blivit alldeles för stort stör inte lika mycket heller. En dag ska jag kunna ha det igen, förmå mig att då lägga undan de röda fina jeansen med vissheten om en svunnen tid.

Vad jag försöker säga att är helt enkelt det att allt har sin tid. Jag kan inte köpa en ny uppsättning kläder för varje fas i livet jag går igenom. Inser jag det om kläder hittar jag säkerligen igen de faktorerna i mitt resterande liv. Allt går inte att slänga, skänka iväg ej heller sälja. Allt har sin tid.

Sen om jag går in igen och tittar på den superläckra Star Trek klänningen återstår att se. Kanske vacklar jag i det beslut jag tog idag, men det är en annan dag. Ikväll får jag nöja mig med insikten om att jag har insikt och förmåga att kunna bromsa mig mer och mer. Allt behöver inte vara nytt och oanvänt. Jag tror man njuter mer av saker som är invanda och ger en trygghet med vetskapen om att en gång bar jag det, hade det. Det går igen.

Det kommer att gå.

just nu gör jag något jag avskyr mest av allt. Gissa vad?

…denna kyliga tisdag där syskonkärleken sakta bytts ut mot det vanliga vardagliga bråket (även det i sitt slag kärlek) dyker kompisar upp på rad, tacos ska ätas med fyra fina flickor och deras far samt sonens lika sammetsögde bästis denna afton.

Får helt enkelt hålla med en annan bloggerska här på vk.se att gnäll kan ses ur många perspektiv.

Tror helt enkelt att ovanstående devis får spegla min återstående dag. Att förbise spektakel, människor och andra ting är det enda rätta. Det enda vi i slutänden svarar för är vad vi åstadkommit i egen hög person. Själv är målet att kunna se alla i ögonen de jag förfelat, de jag gjort rätt emot med ryggen fri.

Sådant får man jobba med varje dag. En person sa att när man börjar skåda sig själv har man kommit långt i sin personliga utveckling. Den dagen man slutar skylla allt på andra och ser sin egen del i livet kan man börja kliva uppåt på trappan.

För mig är det i alla fall den viktigaste kärnan i mitt livsinnehåll även om jag vacklar vissa dagar.

Nu…..någon form av lunch till två fina sammetsögda och en Sessa.

…offentligt? Just nu sitter jag och funderar mycket över det. Om det överhuvudtaget är lönt, vad det på sikt ger en i sitt personliga liv. Vad man vill ha ut av det. Att deklarera sin smärta till offentlig daglig beskådan för att på så sätt få en extra biljett till något, sjukskrivning, medlidande eller bara en extra kick självömkan. Nu när man dessutom kan moderera sina egna kommentarer är det enkelt att skriva vad man vill och bestämma vilka som får delta med sina ord i bloggen eller inte. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det med egen modererade kommentarer, men visst kan det vara bra om det blir rejäla påhopp. Men å andra sidan kan man ju tycka att om man valt att bli offentlig med sina ord får man vackert stå sitt kast. Vet att alla inte delar samma åsikter i detta och det är väl så vår värld är. Man har rätt att gilla olika.

Just nu sitter jag själv och gnäller märker jag. Men ibland blir jag så förvånad över både mina egna och andra personers märkliga uttalanden. Där värk helt plötsligt är så påtagligt i livet att det är ett genomgående tema. Att göra något åt det däremot då det finns enkla medel att tillgå för att slippa skiten verkar inte vara aktuellt för då måste man göra som någon annan säger, bryta levnadsmönster, matvanor och så vidare. Men sådant kan säkerligen bero på att det är ljusskygga indivder som helst vill "leka" sig genom livet på sitt sätt men ändå ha det så bra som möjligt.

Det är väl här mitt gnäll kommer in. Tycker att jag genom åren kämpat mig igenom strid efter strid med en enda önskan, att få må bra, kunna göra rätt för mig men ändå stupa gång på gång när målsnöret är snuddande nära bröstkorgen. Där andra kan lura systemet, ljuga och bedra verkar vissa kunna flyta igenom oavsett kroppshydda. För det här är väl när sluthymnen träder in. Arbeta vet jag många som måste göra och kämpa sig igenom dag efter dag för att få in till brödfödan med dagar som känns så monotona att de undrar vad livet egentligen ska gå ut på? Fem veckors semester för slit resten av året? Gång på gång blir jag påmind om de kämpar som finns därute och det faktum att när storgnällare öppnar munnen och förmodligen inom kort får sig en sjukskrivning som ett brev på posten för att stjälpa för de som verkligen behöver en frigång från Försäkringskassan inte får det utan får gå till arbetsträning med cancer och andra fruktansvärda åkommor, som dessutom inte orkar driva roliga saker på sin fritid, glida runt på roliga leksaker och gnälla sig igenom det vanliga systemet utan konsekvenser. Man kan undra var Försäkringskassans utredare har fått utbildningen ifrån….Den som tjatar mest vinner medan de som knäckts av verkliga orsaker där orden är slut förlorar.

2011 vad kommer du att föra med dig?

Vi måste öppna våra ögon och inte gå blundande genom livet.

God morgon!

…no, no. Inte jag inte. En tidig kväll? Sonen dök upp som väntat denna afton. Med en bula stor som ett (i mina ögon) strutsägg. Andra skulle nog påstå att det var i ett hönsäggs storlek. Jag är tveksam. Att jag sedan är harig och lite väl mycket av en hypokondriker väljer jag att stanna uppe en stund och väcka honom då och då för att se att allt är ok.

Fick ett otroligt sug helt plötsligt efter surströmming och jag har absolut ingen aning.

Foto: Kryddburken

Kanske bara det faktum att livet kändes surt främst för sonen med denna gigantiska bula och för mig som helst velat somna in rejält avslappnad och tillfreds med att lillgänget är under mitt tak i ro.

I stället tänker jag som min läkare säger äta när jag är sugen och i brist på surströmming ska jag äta gravad lax på tunnbröd med sådan där sås man har till. Vänta ett tag till och hoppas att kusten är klar för killen med bula.

Under tiden roar detta mig. Undergång är en favorit genre tillsammans med sci-fi, fantaxy,  zombies, rysare och annat småkladdigt omys. Åtminstone håller jag mig nog vaken en stund till.

Nu lax…eller gravlaxsås med lax.

…eller på svenska tristess. I dagens samhälle är det ett ständigt överutbud på saker man ska göra, vill göra, bör göra eller helt enkelt måste göra. Numer om det inte händer något på en dag så tjatas det ur led om hur tråkigt det är och att man inte har något att göra. (barn) Vi vuxna överaktiverar och på så sätt understimulerar barns egen uppfinningsförmåga att finna egna vägar att aktivera sig och självständigt roa på tu man hand, utan vuxnas ständiga översyn. Otroligt oroande måste jag säga.

Det är helt klart ett problem då det ur tristess föds kreativitet. Det finns ingen kreativitet utan tristess.