Halmstrået som gick av

Sverige slits isär och borgerligheten är desperata. Högerregeringen är på väg att återupprepa misstaget Göran Persson (s) gjorde 2006. Att inte erkänna att det finns ett problem med arbetslösheten är en regerings fall. Arbetslösheten var 6,6% när borgarna tog makten i slutet av 2006. Idag är den 8,1%. Det är 1,5 procentenheter högre arbetslöshet. Regeringen greppar efter halmstrån.

Anders Ågren (m) och Edward Riedl (m) hävdar att det under alliansregeringen skapats 200.000 nya jobb. Visst de har rätt i att 200.000 fler har sysselsättning idag än 2006. Och konstigt vore annat! Sveriges befolkning har ökat kraftigt och att inte lyckas öka sysselsättningen under de omständigheterna hade inte ens ordet ”katastrof” varit tillräckligt för att beskriva det misslyckandet. Därför blir moderaternas kampanj en resa i sanningsutmanande terräng och lurendrejeri.

Om vi håller oss till fakta en stund: Statistik från Statistiska centralbyrån visar att sysselsättningsgraden, det vill säga den andel av befolkningen som har en sysselsättning, har minskat. Detta bekräftar även nationalekonomer — de ifrågasätter regeringens jobbsiffror.

Idag är det färre som har en sysselsättning än 2006 sett till hela befolkningen. Fler hade kunnat ha jobb idag ifall moderaterna på allvar försökt hålla uppe sysselsättningen, men det har inte varit deras fokus. Den moderatledda regeringen håller på att permanenta utanförskapet för dem som ligger längst ifrån arbetsmarknaden. När regeringen inte ser verkligheten och tar signalerna på allvar — att vi idag har en massarbetslöshet — så kommer det innebär stora problem för ungdomar i framtiden.

Vi behöver en regering som är beredd att göra upp med högerns misslyckade ”arbetslinje”. Vi behöver investeringar för jobb och välfärd; bygg ut kollektivtrafiken, förstärk järnvägen, bygg bort bostadsbristen och stärk upp sjukvården och omsorgen som idag går på knäna. Detta hade en rödgrön regering gjort vid det här laget om vi haft makten. Tyvärr har dagens regering, ledd av moderaterna, prioriterat skattesänkningar före välfärd och jobb = resultat: ökad fattigdom och större klassklyftor och social oro i samhället.