Varje år kan man tänka efter vad som man gjort för första gången under året. Som exempel, år 2019 var det två saker jag företog mig för första gången. Dels provade jag att avfyra en älgstudsare (på en skjutbana och under korrekt uppsikt). Dels läste jag egenskriven poesi för en publik. En av de sakerna är stereotypisk mer manligt än det andra.

Nu hade det varit lite väl att i december skiva ner en personlig årskrönika och tro det hade haft allmänintresse. Istället skriver jag nu vad för nytt har jag gjort denna sommar relaterat till fisk och växter. Jag har tre exempel på det, här i punktform:

1. För att försöka provocera min papegojblomma till att blomma beställde jag Terra Aquaticas trippelnäring som de påstår används av NASA. Den näringen kan nämligen anpassas till olika faser i plantans tillväxt och jag ville ha en näring med lite kväve och mycket fosfor för att få blomman att blomma. Okej, jag använde inte bara näringen på papegojblomman, utan även på tomater och bönor. Om jag inte hade odlat just tomater hade jag säkert aldrig köpt näringen. Jag hoppades att den skulle leda till större tomatskörd. Men det var faktiskt min önskan att få papegojblomman att blomma som påminde mig om att växter kan må bra av olika koncentrationer näring i olika stadier av sin utveckling. Tyvärr fungerade inte det, jag menar det blev inga pappegojablommor, däremot kanske näringen fungerade som tänkt på tomaterna. Vem vet?

2. Som tidigare nämnt har jag odlat hjortron hydroponiskt. De har ännu inte blommat och något djur har ätit på bladen. Förhoppningsvis går det bättre nästa sommar. Kanske, kanske kan jag då nästa år genomföra min ursprungliga ide med ett jordgubbstorn med hjortron istället för jordgubbar.

3. Vad som också nämnts på denna blogg är att jag har ett akvarium med snäckskalslekare. Det är första gången jag haft ett akvarium. Det har varit lite upp och ner. Något som illustreras bäst av att under samma veckoslut som jag först såg yngel i akvariet hoppade en av de vuxna fiskarna ut och dog. Yngel och död – det mest dramatiska veckoslutet du kan tänka dig.

Något som jag, förutom ett hjortrontorn, funderar på till nästa år är att fiska karp. Ni förstår när jag var barn spelade vi Nintendo och Drakar och demoner. Men det hände sig faktiskt en sommar att vi fiskade i Sofiehemnsdammen, vid pappersbruket som då fortfarande var igång. Eventuell fångst gav vi till kompisens katt, för dammen var vid ett pappersbruk. Pappersbruket är ju borta, lika så halva dammen, men tydligen finns det karp i Sofiehemnsdammen, plus att mina syskonbarn har fått en katt. Jag kan prova att fiska karp nästa sommar.

Då och då – senast i en podcast där den amerikanska psykologen J. Michael Bailey intervjuades – har jag stött på påståendet att män är (generellt) evolutionär inställda på att skydda kvinnor och barn, på samma sätt som kvinnor (generelt) är evolutionärt inställda på att vårda,(homosexuella män är – generellt – mer kvinnliga i detta avseende, samtidigt som de har en “vanlig” manlig sexuallitet). Okej, här måste vi hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ett, jag är man, jag har ingen förstahandserfarenhet, men jag är också vuxen och du kan inte bli vuxen utan att lära dig att skrämmande många kvinnor har skrämmande dålig erfarenhet av män. Två, jag är fortfarande nyfiken på hur mycket påståendet stämmer? Vågar vi diskutera om resterande män är programmerade att skydda och om det betyder kvinnor ändå kan sova lite lättare?

Jag kan ju skriva ner både ett exempel från mitt eget liv – det ligger i sakens natur att ett exempel man skriver på en blogg är väldigt trivialt – samt ett fiktivt exempel. För mer än tio år sedan hade jag en gamer till granne. Han är säkert världens snällast. Men han brukade skrika åt sin dator och jag var för okunnig om gamer-kultur för att förstå att det var sin dator han skrek åt. Med andra ord, innan jag förstod hur det lång till tänke jag: “Vem skriker han åt? En kvinna? Ett barn?” Och sedan kunde jag undra om det var en macho-fantasi om att skydda kvinnor och barn som fick mig att tänka så? Det fiktiva exemplet är antagligen också mer än tio år gammalt. Serien Bones brukade vara mitt “guilty pleasure” och i ett avsnitt av serien besöker en höggravid Temperance ”Bones” Brennan ett fängelse. Vad jag minns sa hennes man, FBI Special Agent Seeley Booth, givetvis något om att hon speciellt inte i hennes tillstånd fick gå fritt i ett amerikanskt fängelse. Varpå hon svarade att fångarna tvärtom inte skulle kröka ett hår på henne, just för att hon var gravid. I samma ögonblick som hon går i matsalen på detta fängelse reste sig de tre-fyra största och mest skräckinjagande männen sig upp, gick fram mot henne och ställde sig runt henne: “Hon är gravid, ingen j-v rör henne”. Var det genetik som fick dessa fiktiva kriminella män att agera? Ja jag inser att ett problem med exempel är att det antyder att bara gravida kvinnor ska skyddas.

Sedan är ovanstående inte hela historien. Om inte annat kan vi lägga till att män med hög status verkar komma undan. För att titta på internationella exempel, fråga R. Kelly, fråga Roman Polanski. (Och när det gäller att försvara förövare, tror jag inte kvinnor behöver vara helt oskyldiga.)