Jag kan fortsätta att skriva om mig själv och sedan vidga perspektivet. Detta handlar om hur komplext medicin är och lite extra om att jag gillar en blogg med undertiteln ”Experimenting to live longer and healthier”. Bra idé eller ej, år 2014 lät jag göra gjort en genotypning av min arvsmassa med 23andme. Företaget som undersöker din arvsmassa för information om din etnicitet, hälsa med mera. De är inte perfekt. En av sakerna de verkar ha fel med om mig är att föredraget påstår att jag skulle ha gener som skyddar mot håravfall. Det påståendet är en anledning till att jag missade hur illa det var med mitt hår. En annan anledning är naturligtvis att personen i omgivningen är för finkänsliga för att berättar sådant för dig. Men som sagt var, om din genotyp, enligt vad aktuell forskning känner till, tyder på en sak, finns risken att du ignorerar tecken på att de har fel.

Vän av ordning kommer här att påpeka att det finns värre saker än håravfall. Värre konsekvenser av att lita på dålig information. En fråga vi kan tänka oss är om det finns en småbarnsmamma i 30-årsåldern som ignorerar en knöl i bröstet eftersom 23andme säger att hon inte har gener associerade med bröstcancer? Det skulle vara tragiskt. Bröstcancer fungerar som exempel eftersom det ofta är så genetiskt och även unga kan drabbas. Åt andra sidan, om ett hypotetisk du som läser detta är från en familj där var och varannan kvinna får bröstcancer, vet både du och vården mer om ämnet än jag, oavsett vad t.ex. 23andme skulle säga om dina risker.

Mer medicin, Jag har ju läst tillräckligt mycket om antiåldrande-rörelsen för att känna till bloggen Inhuman Experiment, med undertiteln Experimenting to live longer and healthier och killen där påstår sig har fått liten, liten återväxt med hjälp utav retinoids: Topical Retinoids Increase Hair Growth in Most People. Det verkar inte fungera för mig. Min okvalificerade gissning är att medicinsk behandling möjligtvis fungerar om du är ung. Nåja, retinoider är billigare och inte lika omständigt att använda än minoxidil som återfinns receptfritt på apoteket. Det är bra i sig, men man kan också hävda det är mindre fåfängt att använda något som är billigare och mindre omständligt.

Jag planerar att ta körkort. Saken är den att jag inte ens har fått körkortstillstånd. Det är nämligen så att en månad efter att jag gjort mitt syntest för tillståndet fick jag ett brev från Transportstyrelsen. Myndigheten kräver att jag, pga, en autismspektrumdiagnos behöver ett läkarintyg på att jag kan ta körkort.

Min första reaktion var irritation. Jag är en vuxen, myndig människa, om jag vill förbättra mig själv, vill kunna söka jobb där jag behöver körkort, vill kunna ge tillbaka mer till samhället, varför ska då myndigheter göra det svårare? Att avgöra om jag är trafiksäker eller ej är i vanliga fall en uppgift för körskolelärare. Men myndigheter litar i just mitt fall inte på körskollärare utan tycker att det behövs specialistläkare. Nu måste jag vänta i månader och betala för ett läkarbesök innan jag ens får sitta i förarsätet. Det är inte heller något konstigt att jag vill ha körkort. Jag kan på rak arm nämna sex personer jag känner med autismdiagnoser som har körkort. Vi finns redan på vägarna.

Jag påmindes till och med om en bekant som spelade in en låt som började med orden: ”Myndigheter bara sabbar och förstör / behandlar dig som icke arbetsfört”. Den låten är ”en känga till de som behandlat oss med diagnos illa” i solidaritet med andra som har blivit dåligt behandlade av myndigheter skulle jag kunna fortsätta att kritisera Transportstyrelsen. Men jag kan faktiskt göra tvärt om, vara djävulens advokat och här försvara myndigheter. Jag gick in på google schoolar och sökte på artiklar om detta ämnet. Många artiklar handlar om forskning om inlärning av bilkörning för autistiska. Tyvärr finns det också en amerikansk metastudie där autistiska bilförare har en statisk säkerställd överrepresentation i bilolyckor. Det finns fortfarande frågetecken, t.ex. om amerikanska förhållanden gäller i Sverige? De har bl.a. mer dödliga trafikolyckor generellt. Finns det andra grupper i samhället som också är överrepresenterad i olyckor men inte screenas av specialläkare innan de ens får provköra? Men allt sådant kan var krystat och önsketänkande från min sida. Dessutom har myndigheterna säkert mera att gå på än vad jag kan hitta på några minuters sökande. Jag skriver detta som lekman.

Saken är snarare att även om det skulle vara motiverat, är det inte motiverat att krångla till det så här mycket. Är det inte möjligt att förenkla proceduren? Jag kan snabbt tänka ut tre förslag.: 1. Kan körförmåga avgöras redan när diagnosen sätt? Precis som det sker vid t.ex. synskador? Visst neuropsykiatri är mer komplexa än synfel. Frågan är om det ändå inte är möjligt att avgöra hur handikappande en diagnos är direkt när den sätts? Det borde ligga i sakens natur att det kan avgöras. 2. När jag först läste papperet tänkte jag: ”Imorgon ringer jag hälsocentralen”. Sedan såg jag att det stod ”specialistläkare”. När jag ringde Neuropsykiatrin var också det första jag fick höra att jag skulle kontakta hälsocentralen, varpå jag på nytt fick förklara att det var vad jag först tänkte, innan jag såg ordet ”specialistläkare”. Är det möjligt att en destriktläkare skulle kunna utfärda dessa intyg? 3. Varför ska det ta en månad att få ett brev om krav på komplimenterande information? För att vara tydliga kan det poppa upp direkt efter att du fyllt i rutan om neuropsykiatrisk diagnos. Varpå de automatisk skulle kunna skicka ut ett brev på posten. Arbetsförmedlingen skickar ut stora mängder irrelevanta massutskick med posten, men Transportstyrelsen kan inte automatisera relevant information?

Sammanfattning även om processen skulle vara nödvändig, behöver den inte göras onödigt långsam, dyrt och krånglig. Det är att sabba och förstöra för den som vill utvecklas.

PS.Jag kan inte vara den enda som har haft detta problem. Halvt på skämt. Om jag får så mycket som ett ”gillar” eller en positiv kommentar, kommer jag att forska mer på det hela för att kunna skriva om detta till en debattartikel.

Om jag lägger upp nämnda låt kanske jag ger artisterna en eller två visningar till.

Jag läste två artiklar i DN:s serie med intervjuer om bl.a. skapande och AI. Båda två intervjuade verkade tro att författare , musiker, med mera kommer att ha en roll även i framtiden. För mig låter det som om en vagnmakare ser en T-ford köra förbi och tänker: “Folk kommer alltid att behöva handgjorda vagnar att spänna efter hästar”. Maskiner är helt enkelt väldigt ofta bättre på att utföra uppgifter än vad vi människor är och snart kan det också gälla skapande. Här ska det sägas två saker. Dels, för tio år sedan trodde jag att självkörande bilar skulle göra yrkeschaufförer arbetslösa kring 2020. Så jag har haft fel förut. Dels, för skojs skull frågade jag ChatGPT om min liknelse och den håller inte med.

Jag antar en app som chatgpt i dagsläget är ett verktyg för de som redan kan skapa. Låta den t.ex. svara på frågor författaren inte orkar med själv: ”Jag skriver en roman. Huvudpersonens man driver ett mikrobryggeri. Skriv en beskrivning av hans klädstil?” och ”Huvudpersonen är en kvinna som forskar på att extrahera DNA från utdöda djur. Hennes jobb tar till utgrävningar över hela världen. Hur är hennes klädstil?” Intervjuade kulturskapare, likt ChatGPT, tror att det kommer att stanna här. Ett verktyg för de som redan kan skapa. Min okvalificerade gissning är att det kommer att utvecklas mycket mera. Den tredje möjligheten – som jag själv har svårt att tänka mig – är att AI kommer att göra det möjligt för alla att skapa. I dagsläget är skapande något där många är kallade få är utvalda. Om AI bara är ett verktyg kan man leka med tanken att det skulle ”demokratiserat” skapande. Att dessa verktyg kommer att vara för alla och hjälpa alla att skapa.

Som sagt var, jag kan inte tänka mig hur en AI som gör det sistnämnda skulle fungera. Jag kan inte se något annat än att det antingen ersätter skapande människor, eller inte kommer vara mer än ett verktyg för skapande människor. Men det är efter mina egna begränsade förståelse för dessa verktyg och sannolikheten att någon kommer att förklara för mig hur det skulle kunna bli så, är minimal.

ChatGPT är både skrämande och något av en besvikelse. Låt mig säga så här, när jag bad en DALL-E baserad app att rita en storspov ritade den inte en storspov men den ritar i alla fall en fågel. När jag däremot bad chatgpt skapa skönlitteratur gav den mig grammatiskt korrekta meningar som anspelar på ämnet jag get, men det var inte skönlitteratur. Det var så dåligt skrivet att jag inte kunde läsa det. Jag tyckte först att det var skrämmande att vi människor automatiserade skapandet och att maskiner överträffar människor. Sedan blev jag besviken på appen. (Besvikelse är subjektivt och säkerligen kommer tekniken att bli mer kraftfull, snabbt.)

Mer om AI, som nämnt om dejtande. Både den fantastiska online-serien Saturday morning breakfast cereal och mediaföretaget School of life, har föreslagit att framtidens datingappar kommer att vara: “Min AI pratar med din AI, för att se om vi är ett bra par”. Appar som är intelligenta nog för att para ihop människor? Är det lösningen? Tinder var ju inte lösningen. Ja, baserat på inte speciellt mycket, tänker jag anta vi alla ogillar Tinder, fast kollektiv besvikelse på appar och dating är utanför detta inlägg.

Egenligen har jag inga helt färdiga tankar om det hela. Men en poäng, även om den inte är speciellt synlig här, är att skapande är mer än populärkultur. Plus frågeställningen om automatiserat skapande är för alla?

För några dagar sedan öppnade jag ett mail i min mailbox som började med orden: “Sudowrite is the World’s Best AI for Fiction. You’ve tried us befeore. (That’s why you’re on this email.) BIG NEWS: Our newest feature lets authors draft novels in days and have more fun writing.” Skriva utkast till en roman på bara några dagar. Ett, det är reklam och reklam brukar inte vara något att ta på orden. Två, smartare personer än jag har påpekat att vi som art automatiserade skapade innan vi automatiserade rörmokeri. Tre, de använder ordet ”authors”. Tekniken är kraftfull, men när de använder just ordet “authors” kan det ändå vara så att de utesluter vanliga dödliga. Jämför med att det finns böcker med titlar som: This year you write your novel. De flesta människor kommer inte att skriva romaner, oavsett vad boktitlar säger. Eller är det kanske så att tekniken är så kraftfull att vanliga människor har nytta av den, även när det gäller skapande?

Just skapande är mycket mera än t.ex. skriande. Jag vill minnas att nobelpristagaren Morten Meldal kallade organisk kemi för en kreativ vetenskap och jämförde med målning. Samtidigt som jag saknar att studera biokemi (organisk kemi är kolföreningarnas kemi, biokemi är kolföreningar som kan krypa). Ska jag våga ställa samma fråga där: Är tekniken ett hjälpmedel för de som redan kan, för den som redan har resurser, eller kan den också vara till hjälp för de som inte har tillgång till elit-universitet?

Jag har någon dimmigt minne av att boken Sverige i nätverkens Europa från 1996 handlar om precis vad det låter som: att bygga nätverk i Europa, att Sverige kan vara en del av dessa nätverk. Kan också ha varit något om att nätverk mellan regioner i Europa stärker både regionala och europeisk identitet. Att t.ex. vara ”Hallänning, svensk, europé” samtidigt. Okej, jag lämnar det, förutom att jag nu är involverad på ett lite hörn i projektet TANGO-W (Transformative cApacity in eNerGy fOod and Water) inom UTC (Urban Transformative Capacities). Den delen jag är med på är en förstudie på att bygga ett tropiskt växthus i Norrtälje. Projektkoordinator är Austrian Institute of Technology. Orter i projektet inkluderar förutom Norrtälje och Stockholm, Marker och Halden i Norge, Kaunas i Litauen samt Klagenfurt vid Wörthersee Österrike. Eller med deras ord: ”Seven urban living labs” in Sverige, Norge, Österrike och Litauen. Definitivt ett nätverk i Europa.

Fast det viktiga är väl iden: ett tropiskt växthus, i Sverige. Det som jag tycker är roligt är val av grödor. Man kan sväva ut och funderar på afrikanska oljepalmer. Problemet med palmolja är ju inte oljepalmen själv utan var vi odlar den. Den afrikanska palmen ger ändå fyra gånger så mycket olja som raps, per odlad area. Ifall du ska odla tropiska frukter i svenska växthus kan det i alla fall spekuleras om oljepalm. Därmed inte sagt jag tror svenska växthus kommer att bli en större internationell leverantör av hållbar palmolja. Inte heller att bönder som odlar raps behöver oroa sig. I dagsläget vet vi nu inte ens om det blir ett tropiskt växthus i Norrtälje. Om det blir, vet vi inte om det kommer att odlas trädfrukter och även om det kommer att odlas trädfrukter är säkert oddsen inte bra att växthuset fylls med oljepalmer. Mycket som odlas i växthus ger skörd ofta, t.ex. sallad, örter, gurka. För trädfrukter måste du odla upp ett helt träd innan skörd. Det är bara kul att tänka sig, att ingen ens under optimistiska 90-talet kunde ha föreslaget att en del av nätverkets Europa skulle vara en man i Västerbotten, som föreslår att odling av oljepalmer.

För den belästa är undertiteln en referens till Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Saken är den att en av de udda grejerna i mitt CV är att jag har varit i Österrike, Musils hemland, och gjort micropropagation av växter. Det var en del av att jag det året flängde omkring i Europa, med fåfäng förhoppning att det skulle leda till något. Vara ett substitut för de universitetsstudier jag hade problem att fullfölja. DIY-university.

På sätt och viss önskar jag att man kunde försöka igen. Tänk om man under semesterresor kunde träffa och utbyta kunskap med tillräcklig framgång för att man själv skulle bli en betydande man. Storslagna planer, är i och för sig sällan en bra ide.

”The only constant is change, and the rate of change is increasing.”
Peter Diamandis

En av de få sakerna jag möjligen(?) kan är att skriva. Om det redan idag finns en välkänd app som kan skriva minst lika bra som jag kan, är skämtet att jag i rättvisans namn ska skrämma personer i andra verksamheter med teknikutvecklingen. Detta inlägg handlar då om skogsbönder. Risken är att folk blir rädda bara de ser ordet ”geneditering” i rubriken och inte klickar på detta. Men det är inte direkt vad jag menar med att skrämma skogsbönder. Vad jag tänker på är om dessa tekniker, t.ex. den nobelprisbelönsade gensaxen Crispr, kan få ner virkespris genom att öka avkastningen i skogen.

Här följer det första exemplet jag hittade på bioteknik i skogen. En artikel om forskare i Athens, Georgia, som med nämnda gensax har tagit fram popplar som utvecklas snabbare och därmed på kort tid kan användas för avel av mer produktiva sorter av poppel: Scientists develop method for trees to flower in months. Den dagen sådan teknik börjar användas i stor skala kan vi fråga oss vad som händer med värdet på svenska skogar? När de får konkurrens av mer produktiva träd?

Förresten, det är väl inget problem att artikeln är på engelska? För mig är det ett tecken på att jag är trött om jag tycker det är svår att läsa på engelska. Jag följer också svenska vetenskapsnyheter. Men de verkar inte skriva lika mycket om bioteknik. Till exempel dn.se/vetenskap skriver flitigt om skogsbruk, emellertid mest om klimat och EU-lagar. Det finns inget intresse av konsekvenser av bioteknik för skogsbruk. Samtidigt har jag faktiskt ett minne av att forskare på universitet här i Umeå har använt gensaxen på gran. Jag frågade ChatGPT, men den kände inte till någon sådan forskning i Umeå. Fast, för vad det är värt, appen fyllde ut svaret med orden: ”Umeå universitet är känt för sin forskning inom skogsvetenskap och genetik, så det är möjligt att det har skett framsteg inom Crispr-redigeringstekniken inom detta område sedan min kunskapsuppdatering.”

Post skriptum, naturligtvis är det obligatoriskt att nämna att Emmanuelle Charpentier, som tillsammans med Jennifer Doudna tilldelades nobelpriset, var anställd av Umeå universitet när hon jobbade med Cripsr.

Ok, Lennart Holmlund skrev på denna blogg rakt av: “klart att ryssarna är inte [sic] som andra människor”. Vi vet alla varför han skriver så, vi vet också alla varför det inte är detbästa ordvalet. Jag har aldrig varit i Ryssland, de ryssar jag har träffat har valt att permanent, eller temporärt bo här. De flesta av dem har varit kvinnor, vilket i sig gör sannolikheten i det närmaste noll att de just nu personligen begår krigsbrott i Ukraina. De som bor här nu, har jag ingen anledning att oroa mig för. De som är tillbaka har ingen anledning att fundera över mig, men jag tänker ändå undra lite över de. Risken finns att ett antal av de de stödja den kriminella regimen i Moskva. För att vara personlig. Kvinnan från S:t Petersburg som gick på samma folkhögskola som jag och som skrattade till under ett gästföredrag av Anita Salomonsson, jag hoppas att hon inte är ett fan av sadism och imperialism. Jag kan bara inte utesluta det. Förresten att hon skrattade till under föredraget berodde på att Anita nämnde “rysskräcken” i miljön hon skriver om och hon från St Petersburg hade redan lärt sig svenska. Naturligtvis kunde Anita Salomonsson inte veta att en rysk kvinna satt i publiken.

Egentligen tänker jag inte använda ordet ”orcher” heller. Men ibland känns det som det har sin poäng. Om du är en vanlig hederlig människa med rysk bakgrund, är du en ryss och ska inte blandas ihop med personer som t.ex. gillar att skriva “Z” lite över allt utan att vara tvingade. De sistnämnda skulle inte bry sig om vi kallar de ”orcher”. Man stödjer inte invasionskrig för att man vill bli älskad, ”klart att orcher inte är som andra människor, de bryr sig inte om att vi länge har varit rädda för de”.