ChatGPT är både skrämande och något av en besvikelse. Låt mig säga så här, när jag bad en DALL-E baserad app att rita en storspov ritade den inte en storspov men den ritar i alla fall en fågel. När jag däremot bad chatgpt skapa skönlitteratur gav den mig grammatiskt korrekta meningar som anspelar på ämnet jag get, men det var inte skönlitteratur. Det var så dåligt skrivet att jag inte kunde läsa det. Jag tyckte först att det var skrämmande att vi människor automatiserade skapandet och att maskiner överträffar människor. Sedan blev jag besviken på appen. (Besvikelse är subjektivt och säkerligen kommer tekniken att bli mer kraftfull, snabbt.)

Mer om AI, som nämnt om dejtande. Både den fantastiska online-serien Saturday morning breakfast cereal och mediaföretaget School of life, har föreslagit att framtidens datingappar kommer att vara: “Min AI pratar med din AI, för att se om vi är ett bra par”. Appar som är intelligenta nog för att para ihop människor? Är det lösningen? Tinder var ju inte lösningen. Ja, baserat på inte speciellt mycket, tänker jag anta vi alla ogillar Tinder, fast kollektiv besvikelse på appar och dating är utanför detta inlägg.

Egenligen har jag inga helt färdiga tankar om det hela. Men en poäng, även om den inte är speciellt synlig här, är att skapande är mer än populärkultur. Plus frågeställningen om automatiserat skapande är för alla?

För några dagar sedan öppnade jag ett mail i min mailbox som började med orden: “Sudowrite is the World’s Best AI for Fiction. You’ve tried us befeore. (That’s why you’re on this email.) BIG NEWS: Our newest feature lets authors draft novels in days and have more fun writing.” Skriva utkast till en roman på bara några dagar. Ett, det är reklam och reklam brukar inte vara något att ta på orden. Två, smartare personer än jag har påpekat att vi som art automatiserade skapade innan vi automatiserade rörmokeri. Tre, de använder ordet ”authors”. Tekniken är kraftfull, men när de använder just ordet “authors” kan det ändå vara så att de utesluter vanliga dödliga. Jämför med att det finns böcker med titlar som: This year you write your novel. De flesta människor kommer inte att skriva romaner, oavsett vad boktitlar säger. Eller är det kanske så att tekniken är så kraftfull att vanliga människor har nytta av den, även när det gäller skapande?

Just skapande är mycket mera än t.ex. skriande. Jag vill minnas att nobelpristagaren Morten Meldal kallade organisk kemi för en kreativ vetenskap och jämförde med målning. Samtidigt som jag saknar att studera biokemi (organisk kemi är kolföreningarnas kemi, biokemi är kolföreningar som kan krypa). Ska jag våga ställa samma fråga där: Är tekniken ett hjälpmedel för de som redan kan, för den som redan har resurser, eller kan den också vara till hjälp för de som inte har tillgång till elit-universitet?

Jag har någon dimmigt minne av att boken Sverige i nätverkens Europa från 1996 handlar om precis vad det låter som: att bygga nätverk i Europa, att Sverige kan vara en del av dessa nätverk. Kan också ha varit något om att nätverk mellan regioner i Europa stärker både regionala och europeisk identitet. Att t.ex. vara ”Hallänning, svensk, europé” samtidigt. Okej, jag lämnar det, förutom att jag nu är involverad på ett lite hörn i projektet TANGO-W (Transformative cApacity in eNerGy fOod and Water) inom UTC (Urban Transformative Capacities). Den delen jag är med på är en förstudie på att bygga ett tropiskt växthus i Norrtälje. Projektkoordinator är Austrian Institute of Technology. Orter i projektet inkluderar förutom Norrtälje och Stockholm, Marker och Halden i Norge, Kaunas i Litauen samt Klagenfurt vid Wörthersee Österrike. Eller med deras ord: ”Seven urban living labs” in Sverige, Norge, Österrike och Litauen. Definitivt ett nätverk i Europa.

Fast det viktiga är väl iden: ett tropiskt växthus, i Sverige. Det som jag tycker är roligt är val av grödor. Man kan sväva ut och funderar på afrikanska oljepalmer. Problemet med palmolja är ju inte oljepalmen själv utan var vi odlar den. Den afrikanska palmen ger ändå fyra gånger så mycket olja som raps, per odlad area. Ifall du ska odla tropiska frukter i svenska växthus kan det i alla fall spekuleras om oljepalm. Därmed inte sagt jag tror svenska växthus kommer att bli en större internationell leverantör av hållbar palmolja. Inte heller att bönder som odlar raps behöver oroa sig. I dagsläget vet vi nu inte ens om det blir ett tropiskt växthus i Norrtälje. Om det blir, vet vi inte om det kommer att odlas trädfrukter och även om det kommer att odlas trädfrukter är säkert oddsen inte bra att växthuset fylls med oljepalmer. Mycket som odlas i växthus ger skörd ofta, t.ex. sallad, örter, gurka. För trädfrukter måste du odla upp ett helt träd innan skörd. Det är bara kul att tänka sig, att ingen ens under optimistiska 90-talet kunde ha föreslaget att en del av nätverkets Europa skulle vara en man i Västerbotten, som föreslår att odling av oljepalmer.

För den belästa är undertiteln en referens till Mannen utan egenskaper av Robert Musil. Saken är den att en av de udda grejerna i mitt CV är att jag har varit i Österrike, Musils hemland, och gjort micropropagation av växter. Det var en del av att jag det året flängde omkring i Europa, med fåfäng förhoppning att det skulle leda till något. Vara ett substitut för de universitetsstudier jag hade problem att fullfölja. DIY-university.

På sätt och viss önskar jag att man kunde försöka igen. Tänk om man under semesterresor kunde träffa och utbyta kunskap med tillräcklig framgång för att man själv skulle bli en betydande man. Storslagna planer, är i och för sig sällan en bra ide.

”The only constant is change, and the rate of change is increasing.”
Peter Diamandis

En av de få sakerna jag möjligen(?) kan är att skriva. Om det redan idag finns en välkänd app som kan skriva minst lika bra som jag kan, är skämtet att jag i rättvisans namn ska skrämma personer i andra verksamheter med teknikutvecklingen. Detta inlägg handlar då om skogsbönder. Risken är att folk blir rädda bara de ser ordet ”geneditering” i rubriken och inte klickar på detta. Men det är inte direkt vad jag menar med att skrämma skogsbönder. Vad jag tänker på är om dessa tekniker, t.ex. den nobelprisbelönsade gensaxen Crispr, kan få ner virkespris genom att öka avkastningen i skogen.

Här följer det första exemplet jag hittade på bioteknik i skogen. En artikel om forskare i Athens, Georgia, som med nämnda gensax har tagit fram popplar som utvecklas snabbare och därmed på kort tid kan användas för avel av mer produktiva sorter av poppel: Scientists develop method for trees to flower in months. Den dagen sådan teknik börjar användas i stor skala kan vi fråga oss vad som händer med värdet på svenska skogar? När de får konkurrens av mer produktiva träd?

Förresten, det är väl inget problem att artikeln är på engelska? För mig är det ett tecken på att jag är trött om jag tycker det är svår att läsa på engelska. Jag följer också svenska vetenskapsnyheter. Men de verkar inte skriva lika mycket om bioteknik. Till exempel dn.se/vetenskap skriver flitigt om skogsbruk, emellertid mest om klimat och EU-lagar. Det finns inget intresse av konsekvenser av bioteknik för skogsbruk. Samtidigt har jag faktiskt ett minne av att forskare på universitet här i Umeå har använt gensaxen på gran. Jag frågade ChatGPT, men den kände inte till någon sådan forskning i Umeå. Fast, för vad det är värt, appen fyllde ut svaret med orden: ”Umeå universitet är känt för sin forskning inom skogsvetenskap och genetik, så det är möjligt att det har skett framsteg inom Crispr-redigeringstekniken inom detta område sedan min kunskapsuppdatering.”

Post skriptum, naturligtvis är det obligatoriskt att nämna att Emmanuelle Charpentier, som tillsammans med Jennifer Doudna tilldelades nobelpriset, var anställd av Umeå universitet när hon jobbade med Cripsr.

Ok, Lennart Holmlund skrev på denna blogg rakt av: “klart att ryssarna är inte [sic] som andra människor”. Vi vet alla varför han skriver så, vi vet också alla varför det inte är detbästa ordvalet. Jag har aldrig varit i Ryssland, de ryssar jag har träffat har valt att permanent, eller temporärt bo här. De flesta av dem har varit kvinnor, vilket i sig gör sannolikheten i det närmaste noll att de just nu personligen begår krigsbrott i Ukraina. De som bor här nu, har jag ingen anledning att oroa mig för. De som är tillbaka har ingen anledning att fundera över mig, men jag tänker ändå undra lite över de. Risken finns att ett antal av de de stödja den kriminella regimen i Moskva. För att vara personlig. Kvinnan från S:t Petersburg som gick på samma folkhögskola som jag och som skrattade till under ett gästföredrag av Anita Salomonsson, jag hoppas att hon inte är ett fan av sadism och imperialism. Jag kan bara inte utesluta det. Förresten att hon skrattade till under föredraget berodde på att Anita nämnde “rysskräcken” i miljön hon skriver om och hon från St Petersburg hade redan lärt sig svenska. Naturligtvis kunde Anita Salomonsson inte veta att en rysk kvinna satt i publiken.

Egentligen tänker jag inte använda ordet ”orcher” heller. Men ibland känns det som det har sin poäng. Om du är en vanlig hederlig människa med rysk bakgrund, är du en ryss och ska inte blandas ihop med personer som t.ex. gillar att skriva “Z” lite över allt utan att vara tvingade. De sistnämnda skulle inte bry sig om vi kallar de ”orcher”. Man stödjer inte invasionskrig för att man vill bli älskad, ”klart att orcher inte är som andra människor, de bryr sig inte om att vi länge har varit rädda för de”.

Jag börjar undra om jag, nu bara flera decennier efter att jag gick ut gymnasiet, har börjat förstå mina problem med utbildning? Saken är den att jag var smart (men inte ett geni), därmed kunde jag få högsta betyg på kemiprov. Åt andra sidan är jag inte produktiv, därmed fick jag sista året på gymnasiet kämpa otroligt mycket med mitt specialarbete. Bara för att sedan på universitet lära mig att specialarbetet var ett litet arbete, att man där varje termin får uppgifter som sammanlagt är flera gånger värre än specialarbetet. Jag skulle ha behövt en utbildningsform med höga kunskapskrav, men lägre prestationskrav. En utbildning då det hade räckt med att få högsta betyg på prov.

Om jag ska försöka bredda detta självupptagna inlägg. Kvinnor är överrepresenterade bland studenter. Universiteten skapades av män, för män, fast när vi senare släppte in kvinnor visade det sig att kvinnor är bättre på universitetsstudier. Ironisk? Att skriva specialarbete kräver språklig förmåga, något som kvinnor anses vara bättre på än män. Stereotypt är en sak kvinnor ska vara irriterade på män vara att vi inte frågar om vägen. Men om du inte är språkligt begåvad är det i bästa fall svårt att förklara och förstå instruktioner, i sämsta fall hamnar du vilse. Är det samma sak här, att det på universitetet hjälper att vara språkligt begåvad på ett sätt många unga män inte är? Jag har ingen aning. Det hade bara varit intressant att veta om jag är en outliner, eller om män som inte klarar studier är precis som jag, klara tentor men faller på skrivuppgifter, muntliga redovisningar, powerpoint,labb-böcker, eller vad det nu är? Just det förresten muntliga redovisningar betyder ju att du likt personer som frågar om vägen, måste ha bra verbal förmåga. Vilket kan vara extra svårt.

I och för sig, vad jag har förstått, har vi numera i våra telefoner AI/LLM som både ger vägbeskrivning och skriver arbeten åt dig. Men det är en annan historia.

Jag var barn när Vietnamfilmer som Plutonen och Full metall jacket kom. Filmer som skulle ha varit antikrigsfilmer men många pojkar som såg filmerna uppfattade tvärt om kriget som ett glamoröst häftig äventyr. För exempel på fenomenet kan du läsa Alex Garlands roman Beach (1996)*.

Vad har detta med Mëtta att göra? Ska jag kanske börja med att svara på frågan vad Mëtta är? Mëtta är en måltidsersättnings-shake. Ett ”complete food” pulver du blandar med vatten, precis som Soylent och Huel. Jag har själv aldrig haft nöjet att prova originalet Soylent (har de fortfarande texten ”proudly made with GMO” på sina förpackningar?) men jag har provat Huel. Eftersom de digitala media-giganterna vet att jag köpt Huel rekommenderar de mig att även köpa Mëtta och jag bestämde mig att prova. Mitt problem med Huel är att shaken innehåller både stevia och kokossocker vilket ger en sötman jag inte var ut efter. Jag ville ha en måltidsersättning, inte utveckla ett sockerbegär. Det visade sig att Mëtta var värre. De har blandat ett antal sötningsmedel med choklad m.m. tills en klunk av shaken är som att bli slagen i ansiktet, med öppen näve, av aggressiv sötma.  Och nu är jag alltså rädd att den beskrivningen av shaken gör min handfull av läsare nyfikna på Mëtta, precis som regissörer som ville kritisera Vietnamkriget, råkade göra pojkar nyfikna på militärlivet. (Och jag är medveten om att shaker är ett trivialt ämne i jämförelse med krig.)

Nåja, det spelar ingen roll. Jag är inte direkt någon större influenser. Men, jag vill minnas att det fanns en tid då livsmedelsbolagen använde bara en ingrediens för sötma (e.g. socker eller aspartam). Nu för tiden är det flera sötningsmedel som blandas för ge en tillräckligt häftig reaktion. Om du vill kritisera livsmedelsföretagen är ett knep att jämföra de med tobaksbolagen. Rättvist eller ej, denna ide att blanda olika sötningsmedel samt ”efterrättsingredienser” som choklad, frukt, vanilj o.s.v. för att få fram rätt effekt, påminner väl om när Marlborough manipulerade cigarettrök med bl.a. just socker och choklad för att göra cigarretter lättrökta.

*Jag såg aldrig filmen, med Leonardo Dicaprio, så jag vet inte om den tog upp huvudpersonens missriktade fandom för Vietnamkriget.