Kategori: Okategoriserade

Om internet och ”kulturens förfall”

Av , , Bli först att kommentera 1


Jag har ägnat, och ägnar, en hel del diskussioner med personer som anser sig vara konservativa. Hell. Jag skulle nog till och med påstå att min partner i viss mån är konservativ, åtminstone när det gäller vissa fasta ritualer och så vidare (hon ser mig mer eller mindre som någon form av normlös hedning är det gäller jul, midsommar och så vidare. Döpt är jag inte heller).

De flesta i LO leden jag pratar med brukar också ta upp en hel del upplevelser av samtiden som jag tänkte beröra nedan. För att nå en kärna kring känslan att samhället förfaller (se: nostalgi, domedagsporr) och så tenderar vissa teman återkomma. Språkets utveckling, kulturens utspårning och otryggheten. Då flera av dessa personer också återkommande återkopplar till mig IRL med glada tillrop och tycker jag skriver intressant så sporrar det såklart på att till sist beröra ämnet.

Två av dessa ämnen beror i princip på en enda sak, Internets tillkomst. Alltså den tekniska utvecklingen. Och bör därför studeras närmare.Den tredje, otryggheten, förtjänar eget inlägg.

Språket
Den språkperiod vi lär oss i skolan att vi tillhör är den s.k. ”Nusvenskan” som de flesta tillskriver August Strindberg och Röda Rummet till. Perioden präglas av att staten och ytterst skolan medvetet reformerade (stavningsreformen, du-reformen) språket och ytterst normerade det över hela landet via tidningar, TV och Radio (och därför trängde undan minoritetsspråk och dialekter). Den stora skillnaden från tidigare epoker var att språket var tillgängligt för alla, jämlikt och att tal- och skriftspråk med eller mindre var identiskt. En mycket stor del av 1900-talet, fram till 2000-talet, så var det svenska språket alltså i högsta grad styrt och ytterst kontrollerat av staten genom svenska akademin. Flera äldre skulle medge att de ser svenska språket som en fast form med tydliga grammatiska regler.

Med största sannolikhet är den s.k. ”nusvenskan” idag enbart applicerbar på ”offlinegenerationen”. För att förstå detta måste man först förstå att internet är motor för kulturell utveckling av sig själv. Det vill säga att det inte längre är stater eller nationer som råder över den kulturella och språkliga utvecklingen. I mycket hög grad skapar internetanvändarna en helt egen utveckling friställd från kulturpolitiska beslut eller åsikter i frågan (detta gör så mycket av svensk kulturdebatt så löjlig).

Det svenska språket har, även enligt statens mediaråd, gått in ett stadium av hyperutveckling där språket förändras i allt högre hastighet. Det som karaktäriserar utvecklingen är större vikt på bildspråk (memes. emojis), acceptans för stavfel och grammatiska fel, intensiv internationalisering med låneord, förkortningar, ökad intimisering och starkare känslor. Appar, chattprogram och sociala medier har i rekordfart gjort svenskan till en flytande form som genomgår förändringar ungefär varje halvår som förut kunde ta flera hundra år (runsvenska till fornsvenska t.ex.)

Vi lever alltså i en tid när det finns ett äldre språk (nusvenska) i en del av befolkningen, och ett nytt språk, som bärs av de unga in i framtiden. Detta är en av huvudanledningen till varför det finns en stark upplevelse av samhällsförfall, förvildning och generationskonflikt. När den förra, nusvenskarna, också intimt förknippar språket med nationell identitet, kultur och inte minst bildning – så är detta ytterst irrelevant i den språkutveckling som sker idag. En ordentligt argumenterande interpellation av god svenska är helt enkelt TL:DR (Too long, didn´t read) eftersom språkets hastighet också förändrats avsevärt, där bilder mycket snabbare än språklig poesi för fram ett budskap.

Man kan säga att SAOL, Svenska Akademin, och allsköns språkpoliser har släpat efter med allt från ”guider till att förstå ditt barn” till att införliva nya ord i svenskan i rasande takt för att möta upp utvecklingen.

Av allt att döma kommer dock denna utveckling fortsätta. Det finns inga politiska krafter som kan ta kontroll över en utveckling som sker utanför fysiska världens plattformar och beslut. Det logiska är att mänskligheten i slutändan mer eller mindre samlas kring ett och samma språk, åtminstone online, som ständigt kommer utvecklas och förändras i en flytande form och således ständigt påverka ”hemspråket”. Åtminstone så länge som den tekniska basen för detta är möjlig. Språkvård, som finns i Danmark och Finland, kommer handla om att hedra en gammal kultur och att inte glömma bort hur språket såg ut förr – likt gamla hembygdsföreningar – men har redan förlorat striden om att på något sätt formulera ett ramverk inom en nationalstat eller någon form av ”ramverk” för svenska medborgare. Att skylla på invandring i den här frågan är således bara trams, även om viss jargong kommer från ökad internationalisering bland medborgarna, så är det en ytterst liten påverkan jämfört med att vi tillhör en av världens mest uppkopplade länder. Det är noterbart att även här spelar generationer roll, men även i viss mån geografi, på hur man tolkar nya ord som är kopplad mot invandringen.

 

Om kulturens förfall
Få saker har beskyllts så mycket för att driva på ett kulturellt förfall som internet. Allt från postmodernism till feminism till porr står i centrumet i debatten av vad för kulturell motor internet är. Det man ska ha klart för sig är att de flesta förklaringsmodellerna bygger på att en person med en tydlig politisk åsikt skyller på sin motståndare för det som sker.

Det första är vi måste repetera att det finns inga fysiska rum där man kan förhindra denna kulturella utveckling (som t.ex. porrfilter i skolor. Det finns telefoner you know). Det är vi människor som skapar den genom våra begär. Det andra är att internet ytterst är en marknad både i dess sociala mening (likes, rykten, karaktärsmord, ligg etc) och ytterst en marknad för att sälja och köpa tjänster och underhållning. Det är kapitalism i sina renaste form som engagerar vad vi i andra sammanhang skulle kalla småföretagare men som i internets kulturmaskin kallas influencers, youtubers, ”journalister från verkligheten” eller vad det nu kan vara som är vad vi huvudsakligen ser på internet. I många avseenden är de också 2020-talets miljonärer som ständigt driver fram nytt material för att sälja genom uråldriga knep (sensation, spektakulära saker, callouts, sex etc). Denna motor driver på i högsta grad både den politiska debatten (T.ex. Joakim Lamotte, Linnea Claesson, Cissi Wallin) men som mekanik, som företag, skiljer sig det hela inte från t.ex. Belle Delphine här ovan som sålde badvatten för 300 kr/st till sina fans och binda upp miljoner följare genom löften att börja med pornografi.

Det enda som skiljer dessa företag från varandra är egentligen vilken kundkrets de attraherar, och som i nästan alla avseenden, redan vet vad de vill och tycker (och därför medvetet konsumerar). Internet är en skoningslös marknad och för att ”stay on top” så måste man hela tiden, likt logiken alltid varit, chocka mer. Större rubriker. Större skandaler. Mer extraordinärt. Mer PR. Detta påverkar både det politiserade politiska klimatet, likväl som trender i musik, mode och sociala normer som sipprar ned till gamla samhällets uppfattade normer och regler.

Självfallet finns det många andra delar av internet som inte drivs av samma sorts skrikiga bilförsäljarlogik men dessa är av självklara anledningar inte det som kommer konsumeras på facebook, instagram eller snapchat. Forum om ”hur man bygger en hundkoja” konkurrerar helt enkelt inte med ”Kändis X våldtog mig” eller ”kolla på hur jag stoppar huvudet i en hink med fisk” eller ”Här attackerar förortszombies bilar”. Vi ska vara klara med därför att internetkulturen både är dess offentliga del (marknaden) och dess praktiska del (samhället om man så vill). Det förstnämnda är som att argumentera med en mycket påflugen inkastare på Kreta, det andra är en fristad som släppt löst mänsklighetens bästa sidor (men som är dolt tills man hittar det).

Man kan därför säga att samma tillstånd råder här som när det gäller språket. En stor del av befolkningen står fast i en uppfattning präglad av gamla normer, statens regler och en form av social ordning – när en annan redan befinner sig på en ytterst internationaliserad plattform där allt accelererar betydligt snabbare i allt från synen på t.ex. mode, monogama relationer till transpersoner men också synen på politik. Till exempel. är en stor del av konservatismen idag baserad helt och hållet på den hastighet och kultur som råder på internet eftersom den där är ”punk” och utan 4chan och Pepe the frog skulle inte ens Trump sitta vid makten. Nåja, det är något som hävdas online i alla fall.

I takt med utvecklingen kommer också här det gamla samhället formeras till ett nytt där vi kommer konsumera (vilket vi redan gör) mer och mer som vi gör på internet. Det vi ser online, vill vi också se mer och mer IRL. I allt från skrikiga influencers, skvallerbyttor till bröliga troll.  Motståndsfickorna mot detta kommer inte kunna vara meningslösa högerpolitikers utspel om samhällets förfall (vad ska de göra, förbjuda internet?), normernas förvildning eller att moralisera över hur ungdomarna klär sig, ligger eller beter sig. De beter sig precis såsom marknaden har lärt dem, samma marknad som dessa högerpolitiska projekt har som sin ideologiska kärna. Motståndsfickorna i en tid när allt vi gör allt mer präglas av vad som händer online kommer vara att bryta marknadsmekanismerna och ta tillvara internets löfte om utbyte av teknik, vetenskap och utveckling genom t.ex. skriva såna här texter, tipsa om podcasts, dela med sig av 3d printerritningar, fildelning, skicka böcker till varandra eller varför inte en know-how om hur man bygger den där hundkojan. Man måste göra marknaden ointressant.

För att just lyckas med detta, att bryta marknadsmekanismerna, så måste man först identifiera vad det är för fel i det som sker. Och då ska man för det första inse att det knappast är vänstern som styr ”det kulturella förfallet” – det man ser är bara en accelererad form av helt vanliga marknadsprinciper. Man måste inse att att om man verkligen vill på något sätt hävda en genuin kultur så skall man genast sluta dansa med i vad influencers säger åt en att tycka och tänka, och börja nyttja internet på ett sådant sätt så att gagnar dig själv och andra. Det är nämligen så vi alltid byggt upp det som stått kvar som kulturella statyer över mänsklighetens vinningar. Ingen minns idag skvallerblaskor från 1700 talet eller knappt ens Tutti Frutti från 90-talet, och hjälps vi åt, kommer ingen heller minnas meningslösa kulturdebatter. Vi lever i en tid där vi har mänsklighetens samlade kunskaper i våra fickor. Vi kan lära oss inom loppet av minuter. För oss ska allt vara möjligt. Låt inte allt trams och billiga reklamtrick stå i vägen.

 

Bli först att kommentera

Om domedagsporr och samtidsterapin

Av , , Bli först att kommentera 0

(verklighetsfrånvänt ämne om världens största populärkultur och en massa filmtips)


Dagens ämne, domedagsporr, tillhör nog bland det svåraste man kan skriva om. Risken finns att nyanser, referenser och olika synsätt försvinner. Det är också ett ämne som ligger väldigt nära min generations uppfattning om populärkultur, politik och samhället. Den är lika närvarande som till exempel rocken var för äldre generationer eller för den delen cowboys and indianer. Olika former av domedagsporr och clit-fi (climate sci-fi) är det som präglat min generation (född 1982) till en sådan omfattande del av vår världsuppfattning så att en sådan här text skulle bäst skrivas i en tid när den inte var direkta referenser till den ansamling kriser min generation ser framför sig. Så är inte fallet, och således får jag skriva om det hela i en tid när den är dominant aktör inom populärkulturen både genom böcker, tv serier, filmer, musik och politiska subkulturer och referenser. Succéer som Chernobyl och Snowpiercer liksom dokumentärserien P3 Dystopia talar sitt tydliga språk över hur populär, och mainstream, genren är idag.

Det hela låter självklart som en överdrift. Skräck och monster (som i princip alltid representerar någonting, Zombien är den självklara diskussionen här) har lockat sedan dessa genres växte fram som ett svar på upplysningen. Människan måste ha skräck som referens för att kunna hantera verkligheten och sätta saker i sina perspektiv., Dessutom, i en tidsera som denna, har den sagts vara ett bra medel för eskapism, förklaringsmodeller och bara ”känna något”.Den är alltid en romantisk vändning mot ett allt för rationellt, ekonomisk samhälle och en hyllning av det mer naturalistiska. Innan vi går vidare bör vi också ha i bakhuvudet att denna kulturform gått från att vara ganska s.k. underground till att i dag vara en miljardindustri. Från att främst varit en politisk kritik (Orwell, Huxley, Lang mfl), så kan man därför argumentera att genren idag står lika mycket på profitintressets grundvalar – och således har ett intresse att skapa ytterligare spektakulära dödsscenarion för den mänskliga rasen.Det är bara att starta valfri streamingtjänst och frossa.

Det som gör domedagsporren till speciell är att den alltid manifesterar sig kring ämnen som människan alltid kunnat på olika sätt stoppa eller förhindra, men att detta ej gått och således så presenteras nya världar framför oss baserade på vår oförmåga att agera (se återigen: kapitalistisk realism). Den sätter därför fingret på något som pågår i vår omvärld, faktiska politiska beslut. Detta är en central del i lockelsen i varför dessa genres är populära.Monstren är verkliga. Därför ska de också jämföras med tidigare generationers bildningsromaner. Och ses som en form av samtidsterapi för att hantera det som pågår dagligen i våra flöden. Jag gör dock vissa avgränsningar.T.ex. är Children Of Men en av mina favoritfilmer, men då orsaken till tillståndet till varför kvinnor inte längre kan föda barn är okänt så kommenterar jag den inte med mer än – se den. Det är en strålande visualisering av ett samhälle i totalt förfall.

Vidare till några huvudgenres.

Kärnvapenkrig

Min egna absoluta favorit när det gäller postapokalyptiskt frosseri är den Mad Max inspirerade världen Fallout där man får ta del av en värld efter ett kärnvapenkrig. Där presenteras man för en på ett sätt mer levande värld där civilisationer som ofta är baserade på olika ideologier från 1900-talet eller filosofiska strömningar – t.ex. konflikten mellan NCR, modernism och Caesars Legion, traditionalism – och olika stammar slåss över världsherraväldet efter ett klimatkrig mellan USA och Kina. Världen är ”formbar” igen i dess ruiner. Min generation har sedan Mad Max filmerna kom haft Fallout som den absoluta referensen till apokalypsen tills klimatkrisen växte fram som central agent. Säkerligen för oss äldre, att vi i bakhuvudet minns kalla kriget. Den är till dato en av världens mest sålda spelserier och det finns tusentals timmar av analyser och lore på youtube där betraktaren, med en snutta förmåga till att se referenser, notera en illa dold diskussion om dagens samhälle och hur det är funtat och där fans, beroende på deras politiska åsikter, ofta väljer ena eller andra sidan i betydligt mer intensivare debatter än något kommunfullmäktige i landet.Det finns såklart en hel uppsjö av liknande uppslag (T.ex. Apornas Planet) kring just kärnvapenkriget men inget som blivit så bestående i populärkulturen som tv-spelen kring fallout och Mad Max filmerna och möjligen S.T.A.L.K.E.R. (Alla som gillade Chernobyl, kolla in)

Klimatkatastrof
En annan form av doomporn är den självklara klimatkrisen, även om apokalypsen i princip alltid innebär ett ändrat klimat och klimatkrisen oftast återfinns i alla skildringar av framtiden. Här bör nämnas filmer som t.ex. Waterworld, 2012 och The Road. Om kärnvapenkrisen, i nästan alla scenarion, skapar ändå en värld som i viss mån lever (om än som muterade monster eller klaner) så är klimatfilmerna alltid en mer mörkare historia. Livet hänger alltid på en skörare tråd. Det lever alltid betydligt mindre människor. De senaste åren har det också vuxit fram en undergenre som helt enkelt saknar ljus överhuvudtaget s.k doom lit. En författare har enkelt uttryckt det som att ”poängen är att ta bort allt hopp, för att hantera verkligheten” Klimatkrisen kan också, sekundärt, nämnas i serier och filmer som ett okänt, övervägande, slutgiltigt hot. Till sista säsongen av Game Of Thrones var mottot ”The Winter is coming..” för nästan alla en klimatkatastrof där Whitewalkers var den perfekta monstruösa symbolen för det oundvikliga slutet – den ostoppbara armén. Det fuckade dock profitintresset upp, för en mildare behandling av publikens psyke än att hela GOT skulle dö i en evig vinter den sista säsongen.För är det något som just denna form av domedagsunderhållning är så är det att det är i särklass det mest psykiskt jobbiga filmerna man se på. Lidandet är alltid otroligt påfrestande. Verkligheten flinar tillbaka på betrakten. ”Det kan vara du och ditt barn det här, när som helst nu”.

På många sätt försöker dessa filmer fånga in en yngre generations klimatångest och vad de ser som en oundviklig utveckling. Filmerna och dess kultur sporrar till klimataktivism och spelar säkert en viss roll i att, vissa, klimatanhängare verkligen pratar om undergången med ett – mycket – övertygande röstläge. Genom tekniken så behövs egentligen inga monster för att symbolisera vad som sker, inga politiska intriger eller konflikter (subplotten är nästan alltid att alla dessa försök krossas). Filmerna utspelar sig antingen efter katastrofen skett (t.ex. Snowpiercer eller Wall-E) eller när katastrofen de facto sker (The Day After Tomorrow, 2012). De få ljusglimtar som kan hittas inom genren handlar nästan uteslutande om att mänskligheten helt enkelt lämnar planeten (Interstellar)


Virus och Zombies

Den pågående pandemin kommer förmodligen leda till att genren inom kort kommer explodera. Dock har hotet om en pandemi länge existerat i populärkulturellt format. Det har dock tills alldeles nyligen setts som en mindre genre och oftast innefattat Zombies på något sätt, som i sin tur fått gestalta allt från konsumtionsamhället, till klassamhälle eller rasism. I den genren bör inte minst 28 Days Later och 28 Weeks Later nämnas. En av de filmer som dock blivit mycket populär med tiden är 12 Monkeys som behandlar hur ekoterrorister sprider en pandemi. I klassisk bemärkelse finns ”The Last man on earth”. Modernare filmer är Contaigon och Carriers. Jag tycker det är relativt svårt att skriva om pandemikultur just när vi själva genomlever en, även om det i filmernas och böckernas värld är så mycket grymmare. Vi alla vet de psykiska, fysiska effekterna av vad som sker runtomkring oss dagligen. Monstren är verkliga.


Klasskamp i dystopin
Inte sällan i de olika former av katastrofer som skildras så framkommer det enorma klasskillnader. De rika är de som lever i världar där klimatkatastrofen inte skett (Elysium) eller om det rör sig om strikt indelade klasser som slåss över resurserna (Snowpiercer) eller för den delen att det etablerat sig en exploaterande ordning efter en katastrof som mänskligheten måste göra sig av med (3%). Längst kanske Cloud Atlas går där människan går igenom cykler av katastrofer men alltid räddas av sitt beroende av varandra och medmänsklighet. Där framkommer det också att vi redan levt igenom dystopiska tidsåldrar, som slaveriet. Dessa är i särklass de ljusaste av filmerna och är således snarare att se som politiska verk – förslag på en lösning på situationen. Märkbart är att både Cloud Atlas och Elysium också innebär att planeten måste överges eller integreras med en futuristisk rymdöverklass som slipper bära planetens klimatmässiga och sociala katastrofer. Det uppmärksamme drar med enkelhet liknelser mellan hur en fabriksarbetare i Elysium kämpar huvudsakligen för att de rika ska dela teknologin med alla människor (hmm..jag undrar vilka som kan ha tagit intryck av den!)



Preppers 

Man kan såklart ställa sig frågan om hur hela generationer som växer upp med domedagsporr påverkas av den. Med enkelhet skulle man kunna hävda att det knappast är en generationer av optimister. Av goda anledningar. En av de tydligaste exemplen är hur prepperkulturen sprider sig. I korthet går den ut på att förbereda sig på katastrofer. Från att ha varit ett ”särintresse” för framförallt konspiratoriska militanta högern i USA så anordnas allt från kurser (Hur man överlever en zombieapokalyps är ABFs mest populära kurs någonsin) till att stora delar av silicon valleys mest kända personligheter köper egna bunkrar i allt högre utsträckning. Man noterar också ett allt mer ökande generellt intresse för undergången och att vara förberedd på den. Till och med inom olika former av politiska projekt så anordnas kurser, föreläsningar och ”to do” listor i vad man ska göra när katastrofen väl kommer. Det är också noterbart att svenska staten åter igen börjat skicka ut ”Om krisen eller kriget kommer”. Vi lever i en tid av förberedelser för det värsta. Alla som gick i en mataffär efter coronan kom vet vad jag pratar om när varenda toalettpapper i landet mer eller mindre tog slut.

Skillnaden är snarare filosofisk i hur man gör det. Generellt kan man säga att de som ligger till vänster förespråkar god grannkunskap, sociala relationer, delning av resurser och know-how och samordning medans den mer militanta högerfalangen traditionellt inriktar sig på individualism, bunkring, vapen och misstro mot icke-familjära sociala konstruktioner. Denna trend är både påverkat av populärkultur, och påverkar den Det går dock att fastslå att under kalla kriget så förväntade sig befolkningen i stort att lita på staten som den som skulle skydda befolkningen från den anstormande atomkriget. Den lojaliteten är inte lika given längre. .

Ideologi
Denna samtidsutveckling påverkar såklart alla former av kultur, politik och filosofi. Vår uppfattningsförmåga och syn på framtiden, våra möjligheter att agera och hur vi skall göra det. Man kan säga att en underström i det svenska samhället helt enkelt är en undergångsfilosofi som kretsar kring allt från ökad kriminalitet (anarki) till klimatkaos, klasskonflikter, naturkatastrofer och pandemier. Det manifesterar sig i preppers, doomer memes, massiva klimatprotester, klimatförnekande, kärnvapensdebatter, apokalypsfestivaler och en, oändlig, radda ritualer och symboler för att manifestera sin plats i den kulturella hierarkin som en av de starkaste inslagen i 2020-talets politiska och filosofiska hegemoni.

I grova drag. Sverigedemokraterna vilar på en undergång som präglas av statens och samhällets upplösning, stamkrig (och därför normernas och lagens)  I högerextrema kretsar är Zombien ofta en perfekt allerogi för pöbeln/invandraren/det främmande. Miljöpartiet vilar på den annalkande miljökatastrofen (se ovan). Många partier i mitten ser framför sig en uppluckring av demokratin, lagen och samhället som sådant – pick and choose! Vänsterpartister ser mörka klassamhällen präglade av segregation, rasism och dystopiska fascistiska regimer (Robocop, Judge Dredd, V för vendetta etc). Många feminister ser framför sig Handmaids Tale. Inom liberalismen fruktar man för 1984 som den eviga referensen. För att hantera denna undergångsfilosofi, djupt präglad i oss genom all form av kulturkonsumtion som sker, så är tillbakablickandet en central faktor som motbild mot den annalkande undergången. Där finns någon form av ”hopp om en framtid”, det var alltid bättre förr,  i en samtid som är oförmögen till att skapa den själv. Återigen vill jag nämna kapitalistiska realismens grundförutsättningar. Framtiden är inställd. Vår populärkulturella ramverk är koncentrerad på vilket sätt vi kommer att gå under. Vi är rent perversa i vår fetishering av detta. Och det enda vi bollar den rädsla med är nostalgin som tröst. Det skapar ett intellektuellt, kulturellt och uppfattningsmässigt ramverk av människans möjligheter som är förödande.

Det är enklare att föreställa sig jordens undergång än ett annat politiskt och socialt system – Mark Fischer

Men det är djupt mänskligt. Förståeligt. Vi lever i en tid där kriser samlas och samverkar. Den läsare som kommit så här långt bör dock ställa sig frågan om denna form av pallativ vård är effektiv i att ta de nödvändiga besluten för att förhindra kriserna, eller om det helt enkelt bara är terapi. Vi kanske borde ägna oss lite mer åt vars vi ska komma, än på alla tusentals sätt vi kan dö på? Jag själv står knappast oskyldig till detta (jag kan nog nämna 100 filmer och böcker till för att inte tala om Fallout-lore i oändlighet) men någonstans borde vi ta och förstå att att kultur påverkar oss, vi påverkar kultur, och någon kanske borde prata om att vi faktiskt kan överleva också? Och dessutom få det ganska bra.

Kriser, skräck, katastrofer kommer alltid vara människans utmaningar (Hobbes gick så långt till att hävda att människan i sig själv var så illa däran så att en stark stat behövdes för att i sig själva inte utgöra en dystopi) – men vi kanske borde inse någon gång i samtalet, att det helt normalt att övervinna kriser? Att vi alltid fortsätter sträva? Att upplysningens löfte fortfarande håller?

På samma sätt som Star Trek är anledningen till att väldigt många nog på sina plattor och telefoner scrollat ned längst ned efter en slagkraftig poäng så har vi – alltid – tagit oss vidare. Vi måste bara skapa reformerna, politiken och besluten för det. Vad händer om vi ställer utopin mot dystopin? Sure, status qou skulle rubbas, men då kanske vi skulle släppa nostalgin för att kunna jämföra saker mer korrekt och kunna ta adekvata beslut i nödvändiga frågor? Tes – Antites – Syntes.

Tänk bara lite mer jävla positivt. Vi är marinerade i pessimism. Det är vår kulturella ålders själva kärna. Vi kanske ska koncentrera oss mer på vad som kommer efter kriserna? Om en både grön och teknisk avancerad, rättvis värld? Din insats behövs. Även om det är tristare än Fallout 4.

Bli först att kommentera

Pandemins vinnare

Av , , Bli först att kommentera 0

För ett tag sedan skrev jag en text om neofeodalismen som fick hugg för att vara ”verklighetsfrånvänd” (jag har svarat på detta med delvis en personlig text, delvis genom att presentera Mark Fischer). Idag tänkte jag skriva om hur denna tendens är de som vunnit mest på pandemin.

Relativt snabbt stod det klart att Covid-19 skulle vara en stor ekonomisk utmaning mot småföretagare och mellanstora företag. Särskilt i vissa branscher. Som svar har regeringen lanserat ett antal stödpaket till en mängd företag (detta bör analyseras när pandemin är slut, pengarna tas ut i mindre omfattning än trott). Vi har också präglats av faktumet att vissa större bolag har fortsatt plocka ut vinster och aktieutdelningar under samma period. Samtidigt som de fått stöd (pengar rakt ned i fickan således).

De riktiga vinnarna över pandemin är dock de som vilar på en digital grund. När hela världen påtvingats att vara hemma eller som i Sverige – semihemma – så har de kunnat leverera när andra företag som vilat på fysiska rummet för försäljning inte kunnat.

Det finns otaliga källor kring hur denna utveckling föranlett en sällan skådad ekonomisk boom för bland annat amazon. Jag väljer att iscensätta det hela från en av dessa artiklar, denna från välrenomerade Forbes ”Amazons Landlord” Is The Hidden Coronavirus Winner” från Maj. (Q3an kommer väl snart för en ny analys, men håll till godo!)

iMed ett citat från ovanstående artikel
”In short, the lockdown is sending online shopping into hyperdrive. Billions of dollars that folks would’ve spent in stores is now flowing through the internet.”

Kollar man på t.ex. Facebooks Q1a, som kom i Mars, så kan man läsa på CNBC att de tjänat i runda slängar (jag sätter 10 kr = 1 dollar) 70 kronor per användare under årets första månader. De har 800 miljoner användare per månad.

Vidare kan man läsa på t.ex. Business Insider – i en mycket rekommenderad artikel om förhören i USAs kongress (film här) – att de fyra stora går som tåget. Något som besvärar deras VDar som försöker påskina att de är vanliga företag. Samtidigt noteras det såklart att Covid 19s framfart sänkte europeiska marknaden (eurozonen) med -12,1% samma dag som förhören pågick.Man kan också notera att flera av USAs andra storbolag nu riskerar konkurs och att andra delar av marknaden sjunkit med så mycket som 30%. Det blir så att säga. ”Köpläge”

Jag tror det räcker som introduktion över vilka som står som vinnare i pandemin. Giganterna har växt explosionsartat och äter samtidigt upp, bit för bit, sina motståndare på marknaden.  Det är en sällan skådad syn av förflyttning av kapital från ”den fria” marknaden till ett fåtal monopolaktörer. Samtidigt står vi en gigantisk ekonomisk kris där enskilda nationer, oförmögna att beskatta dessa företag, saknar finanser. När man pratar om ”the top 1%” måste man ha klart för sig att det är Big Tech vi talar om.

Dessa företag. Amazon, Google och Facebook är intimt länkade mellan varandra genom annonsering och samarbeten. Tillsammans utgör de redan en stor del av vanliga människors vardag över hela världen. Nu rullas de ut på svenska marknaden. Det är ganska talande att det inte ens var LO som bjöds in på nyhetsmorgon för att kritisera deras undvikande av svenska modellen, kollektivavtal och deras många skandaler bakom sig, som fackföreningsfientliga introduktionsvideos, utan ett ideelt aktivistnätverk som kallas Gigwatch. Som fackligt aktiv frågar man sig ju vars ”LOs digitaliseringsutskott” finns i tider av enorm omställning. Tillsvidare får vi vila på några ungdomars nit i frågan. Tydligen skall avtal tecknats med några underleverantörer via Transport.

Lök på laxen då. De undviker också den mesta skatterna i Sverige. De får skattesubventioner som skulle få villaägare gröna av avund. De använder sig av ”fly in, fly out” för sina experter och vilar således inte på svensk arbetskraft. Oftast blir det några lokalvårdare och vaktmästare anställda. De vilar i huvudsak på acceleration av automatiseringar, algoritmer och planekonomi som gör verksamheterna personallätt och ekonomiskt effektiva . Samtidigt tuggar de i sig svenska elnätet. Samtliga svenska parter ser nykära ut när de ser dessa giganter rulla fram trots att skandalerna, konflikterna och dåliga affärer står som spön i backen. Man borde förstå bättre.Någon gång måste någon se pengabingen och säga ”Men hallå. Vi saknar pengar i varenda äldrenämnd i landet!”

Genom vårt digitala arbete, konsumtion och gratis givande av big data så skapas världens första multimiljardärer. 30 år av nyliberal fri marknad når sitt slut när kapitalet, som en vis man sa, börjar monopolisera sig. Där finns pengar nog för ställa hela landet, om inte alla världens länder, på fötterna igen med en stark finansierad välfärd. Ändå förs inte diskussionen. Ändå tjivas vi om småkronorna här nere i nästan farsartade diskussioner och budgetdebatter samtidigt som man bara behöver följa marknaden som lekman för att förstå att nationer, för att inte tala om kommuner, i princip står utanför de reela kapitalströmmarna.

Frågan om att faktiskt börja ta betalt för våra tjänster vore en ganska schysst idé. Jag tror det är verklighetsnära nog för kritiska läsare. Vi borde prata om hur vi ser till att ordna livskvalitet, välfärd och rättvisa i en helt ny teknisk era. Vi borde vara beredda när techgiganterna knackar på Umeås stadshus och – likt vi avslog bitcoinfabriken i Holmsund – vara ytterst, ytterst, vaksamma.

Bli först att kommentera

Om nostalgi och intresset kring framtiden

Av , , Bli först att kommentera 0

(Triggerwarning för de som vill bestämma åt mig vad jag ska skriva: Ännu ett meningslöst inlägg av verkighetsfrämmande art. Den är också högst personlig)


Nostalgi är ganska fantastiskt. Man kan till och med vara nostalgisk över tider man inte ens upplevt. Till exempel finns hela generationer som aldrig upplevt kalla kriget som är nostalgiska över tanken på Sovjetunionen. Jag själv har dekorerat mitt kontor i art-deco stil på grund av för många timmar framför Peaky Blinders och är den första att erkänna att jag är snabb på att banka någon i huvudet med ett citat från Wigforss från sådär 1932 och att frossa i tidiga arbetarrörelsen på ett smått, perverst, sätt fylla rad efter rad av gamla böcker.

Andra kan vara nostalgiska över t.ex. Folkhemmet eller hur Det Gamla Sverige, På min tid.. var eller bara, typ gilla 80-talet.Vi bygger upp, vilket är fullt mänskligt, myter och känslor om det gångna som vi, på individnivå, bygger vår identitet på.

Realiteten, eller ens faktiska upplevelser spelar mindre roll. Myten är det centrala. Som exempel så är 80-talet en estetik som är stor i samtida populärkulturen.Det är ju också noterbart hur filmproduktionen återanvänder gamla figurer från DC och Marvel, eller typ Transformers, till all oändlighet. Allt känns som det går runt i cirklar. Mode, musik (Gigantiskt populära ”Blinding lights” storhet ligger just i sin närhet att kunna lajva 80-tals ljudet) och politik.Det är som en loop fastnat efter 1989 där vi inte kan se längre fram, men se bakåt.

Vi kan däremot välja och vraka i tidigare tidsåldrar för att definiera oss i både politisk, social, subkulturell och estetisk mening.  Även om det är industridriven nostalgi i trender eller att i olika positioner om ”hur det var förr” så är tillbakablickandet det centrala.

South Park. Kanske samtidens vassande politiska kommentatorsserie har till och med vävt in en aktör för detta som de pekar ut som drivkraften bakom trumps framgångar och samhällsdiskussionens nästan drogliknande beroende av blicka bakåt istället för att hantera sin samtid. Memberberries. Varje person som äter dem börjar genast sluta fundera på nuet och det kommande. Och börjar hänge sig till nostalgi.


Mark Fisher kallar detta för den mest avslöjande delen av en tidsålder som han kallar kapitalistisk realism (boktips här). De unga som växer upp idag har aldrig ens upplevt något annat än dagens system och trots återkommande ekonomiska kriser (en 18 åring idag har upplevt två gigantiska ekonomiska kriser), klimatkris, pandemi och demokratisk tillbakagång – så är det omöjligt att blicka framåt eller att hantera det pågående. Man saknar samma kulturella referenser som de äldre och kan därför varken förhålla sig till kalla kriget, kommunismen eller kapitalismen. Man blickar istället bakåt och skapar nostalgiska myter, ofta för att där försöka hitta en framtid. Man blickar bakåt till tider där det fanns på kartan om en bättre värld.

I sin frustration över att äldre generationer inte begriper detta så blir politik till något ytterst ironiskt och i jakten på något nytt så förändras språket (memes) och kulturen i rekordhastighet. Mest kanske för att förenkla och göra det roligare. Dörren till framtiden upplevs stängd. Politiken är på samma repeat som allting annat omkring en – och uppleves som samma tomhet. Floskler och tomma löften på repeat.  Istället är vi dömda, att som Marx säger, upprepa allt som en fars.Så vi började skratta.

Framväxten av den ironiska generationen (Här hemma ses Killinggänget som pionjärerna) kan man säga var övergången från ett postmodernt samhälle (det finns ingen sanning), till ett realkapitalistiskt (det finns bara en sanning – marknaden).  Fram växte en era där allt är marknad och allt omkring oss. Språk, sociala relationer, mentala hälsan, ens eget inre, kön, traditioner i allt högre hastighet ingått i en marknadslogik – som man hejdlöst måste driva med för att hantera faktumet att känslan är att de stora samhällsförändringarna är över. Mammon är gud.

Denna känsla kan bara förstås att man samtidigt ser klimatkrisen, ekonomiska kriserna, tekniska omställningen, demografiska utvecklingen och avdemokratiseringen.

Tänk dig att vara fastbunden i en bil som åker i all hastighet mot en vägg. Och du inte kan göra något. Eller, tar en selfie på instagram. Det är en form av ironisk dödsångest.

Fishers insikt kan sammanfattas starkt i en enda mening:
Det är enklare att föreställa sig jordens undergång, än ett annat ekonomisk och socialt system.


Fishers uppmaning var, han tog livet av sig 2017, att hitta sprickor i denna upplevda verklighet och att uppmana att i tider av kriser inte bara acceptera läget utan försöka fantisera och att försöka forma någon form av framtidsvision, politiska målsättningar eller för den delen utopi som kan få samhället att fortsätta utvecklas igen istället för att ständigt repetera sig själv. Den som fått den blicken på världen, känner sig instängd som ett djur i bur, och agerar därefter.

De första som läste Fisher blev således mycket deprimerade av läsningen. Fisher själv led av en djup depression i slutet av sitt liv. Länge så verkade det inte heller finnas några som helst möjligheter att ta sig ur detta. Det mest hoppfulla under det gångna åren, som socialdemokrat, var det politiska kraftsamlandet kring Bernie Sanders och Jeremy Corbyn. Något som fishers anhängare från början redan avskrev som omöjliga projekt, men möjligen terapeutiska. Nu vet vi hur det gick. Och vissa skulle hävda att de ändå lyckades plantera frön om något annat. I Sverige skulle väl man kunna hävda att Reformisterna sedan dess försökt sig på detta genom att ställa krav på kraftiga investeringar för att bygga ett nytt Sverige. Ett Sverige redo för en framtid. När diskussionerna på finansen går på repeat, så bryter de av.

Stora genombrottet kom dock 2019-2020 och har sitt ursprung i debatter som bröt ut i mitten av 2010-talet. Socialdemokrater och marxister började se sig omkring och studera vilka som i detta stadium av en enda sanning fortfarande uppvisade optimism, framtidstro och kunde också leverera lösningar på flera av världens problem. Man fann dem bland tekniknördarna. I liberalismens om man så vill kärna, Silicon Valley. Där odlades snarare en pionjärsanda. Där fanns det några som likt  några kaxiga skitungar var glada som fan. Det var väl värt att undersöka.

Där började glasburen sakta spricka och sedan, i rasande takt har en vänster och socialdemokrati börjat frodas på gräsrotsnivå som, långt ifrån att vara doomers, började undersöka alla dessa tekniska framgångar och analysera dem på nytt – med målsättningen om hur dessa tekniska vinningar skulle kunna bygga en bättre och jämlikare framtid. Man slängde alla gamla regelböcker, manualer, analyser, symboler åt helvete. Den gamla vänstern stod och hängde läpp om världens kommande undergång och tjafsade om identitetspolitik eller befann sig i olika stadier av nostalgi kring ”fornstora dagar”. De första steget framåt skedde ungefär samtidigt som världens alla ungdomar samlade sig kring Greta Thunberg för att förklara världens dödsdom. När den globala depressionen spred sig, i kris efter kris, så spred sig leendet på våra läppar. Mitt i all skit, så förstod vi att vi varit idioter som inte studerat vetenskapens vinster och den materiella basens förändringar – utan i alla dessa år suckat, stönat och irriterat oss på olika vänsterfalangers eviga tjafsande.

När böckerna sedan nådde ut, till sådana som mig så väcktes ett sedan länge slumrande glädje och optimism. Framtidstro. Det går trots allt att skapa en framtid. Det finns lösningar på problemen. Som en storm som samlar sig samlas nu en ny generation. Som inte längre vill mumsa memberberries och definiera folkhemmet, diskutera sovjet, minnas Palme eller tjata om 1900-talet i all oändlighet (vi tar dock med oss det väsentliga). Vi. Vill. Mer.

Och sett till allt omkring oss. Så förstår jag om den attityden, de förslagen, de reformerna, den ideologin känns verklighetsfrämmande. Den är det i en tidsera där allt satts på paus och bara gamla reruns går om och om igen, särskilt i vänstern. I realiteten är den dock lika ”främmande” som vilken text som helst av Månsson, Hansson, Wigforss eller andra som fortfarande var aktiva i en tid som rörde sig framåt. Nu sparkar vi igång den maskinen igen.Vi blir därför nostalgins fiende, och det mesta bakom oss kan också kallas i viss mån reaktionärt – tillbakablickande.

Och innan man avskriver våra förslag, så får man nog gå igenom i princip hela moderna techindustrin, vetenskapen och världens främsta ekonomiska och sociala experter för att nå oss. De delar ju samma syn som oss på den tekniska och samhällsmässiga utvecklingen. De vill bara administrera det hela annorlunda. Patentera det. Monopolisera det. Sälja det. Mjölka fram miljarderna på vårt eviga scrollande.Fortsätta varufiera precis allt i våra liv. Vi vill något annat.

Där ligger framtidens konfliktlinje.

 

Bli först att kommentera

Janne tillbaka i sluggerringen

Av , , 2 kommentarer 7

Janne Hägglund har gått på krigsstigen för att jag ägnar mig åt att skriva om techutvecklingen, modern teoribildning, att förstå sin samtid med mera och ställer mot att jag inte skulle kunna förhålla mig till vardagsproblem. Det är en djupt intellektuellt bedräglig hållning. Skulle jag inte vara kapabel att kunna läsa böcker och sätta mig in i modern teoribildning och bildning? På vilken grund då? För att jag är vaktmästare, eller?

Och på varför skulle detta på något sätt minska mitt intresse för vardagsproblem, lokala problem och demokratisk genuinitet lokalt? På vilket sätt har min praktik blivit mindre aktuell för att jag pratar om makroproblem? Står mikro och makro alltid mot varandra – kan det inte vara så att de snarare hänger ihop? Det luktar gammelmoderat så det stinker i hela rummet om jag ska vara ärlig.

Eller kan det vara så att det är billiga trick för att framstå sitt eget projekt som mer ”jordnära”? Noga övervägt att de flesta nog faktiskt inte läst Leigh Philipps, Aaron Bastani, Mike Fischer mfl (vilka jag tycker har bra saker att säga, och därför skriver om) och försöker ”håva in lite gratis”? Eller kan det vara så att han känner marken gugna under honom när det presenteras idéer och analyser som, vida, passerar hans egen politiska uppfattningsförmåga?

Well. För den som vill läsa en himla massa om jordnära kommunal socialdemokratisk politik så rekommenderar jag bland annat Andreas Lundgrens blogg. Här tar jag mig rätten att skriva om vad exakt jag vill. Jag har dock den goda smaken att inte veva på andra när jag gör det. När det händer något i Holmsund så skriver jag om det. Jag är ingen ordförande i en nämd, ingen toppolitiker. Jag är ersättare i kommunfullmäktige. Skulle jag recensera enskilda politiker på min blogg så skulle jag väl säkert få mer läsare, men verkligen anspela på deras sämsta sidor. Istället för att tipsa om böcker och annat jag ser som folkbildning. Någonstans måste man behandla sina läsare som jämlikar och fritt tänkande människor. Hellre ge en bok i handen än att bete sig som en skvallertant.

Sen babblar han på om massa unga socialdemokrater, som också verkar läsa böcker , och hur man vänder sig till honom. Men ptja, jag står oskyldig till det.Det är ett tämligen intellektuellt ointressant projekt Janne håller på med.

Jag tror det kan vara så enkelt att Janne finner det verklighetsfrämmande och vill göra poänger av det, eftersom han helt enkelt är ointresserad av dessa ämnen., Må så vara. Men det är en ytterst svag is att stå på när man ska veva mot någon annan. Jag är t.ex. ointresserad av handboll (eller styrketräning som Janne har som passion, och skriver om). Då skulle jag aldrig ge mig ut att kritisera eller attackera folk som spelar handboll eller skriver om styrketräning för politiska småpoänger.

Man tycker ju att människors fritidsintressen borde respekteras, men vi kanske lever i en tid när Janne kommer ägna tiden åt att försvara sig mot folk som tycker styrketräning är ”verklighetsfrånvänt”?: För min del fann jag dock hans poster och anedkoter (särskilt om den person som blev rättshaverist) intressant. Han har all rätt att sitta som politiker och ägna sig åt utsvävningar om marklyft. Det vill säga, jag behandlar hans intressen med respekt.Man önskar att det motsatta rådde.

Ja kära publik. Ni hör ju hur dumt allt det här är.

Nog om det. Nu har jag två treåingar, ett nytt hus och fler bra böcker att läsa. Häng med! Snart kommer nästa verklighetsfrämmande inlägg!

2 kommentarer

Neofeodalismen och framtiden

Av , , 2 kommentarer 0

De senaste dagarna har det varit skriverier som rör techindustrin. Delvis så avslöjades det att investeringarna i Facebook genererat mindre jobb än beräknat. Delvis läckte information om hur flata den svenska regeringen varit i sin dialog med Google och Amazon. Likväl framkom det att Eskilstunas omstridde socialdemokratiske kommunalråd hyllar Amazon trots dess uppenbara antifackliga hållning och direkta brott mot den förut omhuldade svenska modellen. Den fackliga kritiken har å sin sida varit betydande de senaste dagarna.

Vad man dock måste förstå på det stora hela är att dessa företag är nutidens givna segrare i konfrontationer med nuvarande politisk uppfattningsförmåga, rörelsestyrka och ideologi.

Amazon, Walmart, för att inte tala om hela kinesiska marknaden är noga planerade algoritmstyrda planekonomier som, vida, överträffar konkurrenter, nationer, politiska partier och trilskande fackföreningar på en nivå som hittills enbart kan liknas med samma sorts koncentration av makt och resurser som de tidigare kungarna och kejsarna. Det går inte att tala ens om en form av nyliberalism eller ”fri marknad” för att nå liknande ansamlingar av politiskt och ekonomiskt kapital. Fordkapitalism och den senare nyliberalismen är mer eller mindre döende, döda eller ineffektiva system i kapitalströmmarna idag. Man talar därför om en tidsperiod (nutiden brukar kallas kapitalistiska realismen – tidsåldern som kapitalismen ”vann”) som mer och mer övergår till techindustriellt driven neofeodalism. Detta vet makthavare och småpampar i kommuner mycket väl om, och således böjar man sig djupt (som 90% mindre skatt på serverhallar än husägare) när man bjuds in till hovet. Att det sedan i realiteten (t.ex. genom att sluka upp hela kommuners elnät) skapar mer problem än nytta (skatteintäkter, jobb) är en helt annan sak. Världen vet vilka de nya herrarna, och de första multimiljardärerna är. Borta är de gamla fordistkapitalisterna som till sist ändå kunde åtminstone bjuda på kaka när de fick massiva subventioner.

Vissa skulle väl höja ett ögonbryn här. ”Är inte detta bara återkomsten av de gamla träpatronerna?”. Här vill jag säga; att våra liv hängs upp på enskilda företags totala dominans må påminna om dessa, så är skillnaden viktig. 1800-talets sena kapitalism var paternalistisk och präglad av dåtida strömningar som humanismen, upplysningen och romantiken. För att inte tala om kristna kyrkan. Resultatet blev därför att träpatronerna ville vårda om ”sina” arbetare (längst gick det väl på norrbyskär där målet blev en planerad utopi kring industriarbetet som form). Ideologin som präglade dem var framförallt konservativ (kollektiv, traditionell, religiös).

Även om klassorättvisorna var enorma, och födde både fackföreningarna och socialismen, så var den anställde åtminstone inte livegen – att i alla avseenden vara beroende av kejsarens tjänster och därav bunden till underkastelse och lydnad.Man dömdes till fattigdom utan arbete, men dog ändå fri. Alla som vill kan ju försöka idag att slå sig ”fri” från ett samhälle där träpatronerna inte bara kontrollerar fabriken, hemmet och affären – utan hela den tekniska utvecklingen och kommunikationerna.

Techjättarna som växer fram idag, med Kina som yttersta politiska modell för att hantera nationalstaten, är sprungen ur helt andra förutsättningar. Kontexten här är individualism, konkurrens och postmodernism. Samtidigt så står det klart att dessa jättar i huvudsak kontrollerar i princip nästan alla avseenden av våra liv. Ideologiskt så är detta motsatsen till konservatism, utan snarare ett hyllande av kapitalismens fantastiska (men oplanerade och destruktiva) förmåga för samhällsutveckling och acceleration av samhällets alla nivåer.

Det finns en hel del teorier som kretsar runt just nu över att vi inte ens kommer kunna förstå vilka sociala relationer (t.ex. familj), uppfattning av kön, förändrade hierarkier som kommer förändras av denna framfart förrän om några år. På samma sätt som fordismen med dess keynesianska kontrollmodell formade ett homogent industriproletariat baserat på strikta hierarkier (koloniernas utsugning, ordningen på arbetsplatsen, ordningen i hemmet etc) så kommer även samtiden och framtiden forma nya människor beroende på hur kapitalet organiserar sin arbetskraft. Inte sällan direkt kopplade bland annat till tanken om t.ex. megacities och därför också konflikten mellan centrum och perfiferi, eller för den delen individen som egenföretagare på instagram. Många här ser redan tydligt hur en stor del av politiken idag formerar sig kring subkulturer som bildats för att ekonomin ställer om sin produktionsmodell.

Kan det ha att göra med att fordismen är på väg ut som ekonomiskt system (som var djupt patriarkalt) som möjliggjort för feminismens framgångar? Att transfrågorna växer för att binära kön inte längre är speciellt nödvändiga (eller lönsamma?). Sånt här måste man tänka på när man studerar sin samtid.

Skall man då börja slå sönder sina telefoner, datorer, klockor och teslabilar? Ägna sig åt tillbakablickande, romantisering och vända ryggen mot hypermodernismen. Hylla slaveriet i 1800 talets england? ”Att på farfars tid var man minsann män när man drack sprit och dog sönderklämda på Obbola SCA?”

Nej. Det är inte tekniken i sig som är problemet. Det är distributionen av kapitalet och det inherent marknadsanarkistiska i dessa techgiganters ”marknad” som är problemet. Systemet saknar idag både etik, moral och ratt på en bil som rusar framåt bara för sakens skull. Man skulle också hävda att på vissa sätt, som kostnaden för elbilar, så är systemet dessutom för långsamt. Det är oording,  Oording skapar feodalherrar.

På många sätt finns otroliga löften för världens alla medborgare i den tekniska utveckling som sker. På många sätt har tekniken redan gjort många saker bättre. På otaliga sätt så är jag, en vaktmästare, idag 2020 rikare än mina föregångare från 1920. Möjligheterna är oändliga om vi tar dagens snabba teknikutveckling och applicerar lite jävla socialism i dem.

Hur skulle ett socialiserat Amazon se ut?

Vad skulle hända om det var kommunerna som drev Ubertjänster?

Varför tar inte kommuner upp foodoras modell? Särskilt under pandemin?

Hur kan vi implementera ny miljövänlig teknik?

Hur kan vi reducera skadliga varor (trams) till förmån för produktion och distrobution av t.ex. klimatneutral mat, solceller och teslabilar till människor?

Vilka mekanismer kan vi lära oss av Amazon, Walmart och andra om hur man planerar en ekonomi idag?

Hur säkerställer vi att rymdens resurser tillfaller hela jordens befolkning och inte de enskilda företagen?

Och hur skyddar vi delar idag av moderniteten men som riskerar att privatiseras, t.ex. kärnkraften?

I den takt automatiseringen sker, kan vi börja prata om mer fritid istället för meningslösa sovjetjobb?

Vilka meningslösa branscher (t.ex. en massa ”enkla jobb”) skulle vi idag, likt Sträng, helt enkelt kunna lämna i historiearkiven med automatisering och kompetensutveckling?

Allt detta kräver politik och inga av dessa frågor kommer man få några svar på om man fortsätter svansa efter neofeodalismens herrar som genom personliga nycker styr världen. Idag t.ex. kontrollerar sådana nycker i vilken takt vi ska börja ta hem olika naturresurser vi behöver för jordens överlevnad. (Om än amerikanska staten, NASA, är garantin för dylika projekt)

Svar får man om man uppdaterar sin ideologi, rörelse och analysförmåga efter den faktiska tekniska utvecklingen istället för romantiska föreställningar.

Ingen vill tillbaka till det som var (Det är också omöjligt), ingen är heller särskild nöjd över hur det är idag (postmodern kapitalistisk realism, nästan en dystopi i sin idéfattigdom och bristande framtidstro), således måste vi alltså framåt. Och antingen så ser vi tydligt formen av en ny form av neofeodalistisk regim ta sin plats på världskartan. Eller så försöker vi bygga något mer demokratiskt, miljövänligt och rättvist – men lika banbytande och optimistiskt.

Ett första sådant steg vore om politiken faktiskt kunde, åtminstone försöka, visa lite intresse i att förstå att 1900-talet inte längre är applicerbart. Damma av strategierna om hur träpatronerna till sist tvingades dela med sig av sitt överflöd, sätt det i jämförelse med hur utvecklingen ser ut idag, och ta därefter fram en politisk strategi för att göra vår gemensamma informationsinsamling, spotifyprenumationer, netflixabonnemang, nätkostnader och vår big-data – den individuella marknadsvärdet och ”marketing value” vi skapar genom vårt digitala arbete – pengar vi då aldrig ser men åjo du är värd väldigt mycket, för någon annan – till reela värden som kommer tillbaka till oss. Då pratar vi.

2 kommentarer

Belarus inför avgörandet

Av , , Bli först att kommentera 0

De senaste dagarna har utvecklingen i Belarus (Vitryssland) fortsatt i rekordfart. Strejkerna spred sig fort. Igår gick även statliga televisionen ut i strejk. I ett ”lojalt” område inför en ”lojal” vapenfabrik så skulle Lukasjenko hålla tal. Det slutade med att arbetarna buade ut honom och diktatorn avlägsnade sig uppenbart skakad. Varje dag ansluter sig mer till en generalstrejk som nu organiseras genom utsedda strejkkommittéer (eller: råd) och dess idag nyligen skapade centralorganisation.

 

Samtidigt har protesterna ändrat karaktär och från ett inledande skede av kravaller så sker nu enorma massdemonstrationer i hela landet av fredlig art. I spetsen står i huvudsak Belarus kvinnor som iniativtagare. Polisen och militären (bland annat de ökända KGB Alpha) har förgäves försökt stoppa journalister och demonstrationer. Det hela slutade i att demonstranter blockerade vägarna för militärens framfart och att dessa statliga institutioner fått et flertal avhopp från höga officerare vilket föranlett rent militära protestdemonstrationer, bland annat med spetnazsoldater som vägrat lyfta vapen mot sin egen befolkning. Alla försök att stoppa informationsflödet på internet har varit förgäves för diktaturen.Huvuvparten av polisen och militären antas fortfarande vara på Lukasjenkos sida, men många siar i att det är dagar innan massdesertering sker.

Igår och idag formeras oppositionen, bland annat genom att utse ett råd där strejkkommittéerna idag sätter sig för att formera grunderna för en ny mer demokratisk konstitution i landet tillsammans med landets oppositionspolitiker. Det är noterbart att det är kvinnor som leder landets opposition i mycket hög grad både i demonstrationerna och i politisk mening, medans män i huvudsak utgör strejkkommittéernas ledningar.

Lukasjenko är allt mer desperat för att ha kvar makten. Bland annat sprids bilder på militärfordon efter gatorna. Det är dock oklart på vilken sida sådana trupper står idagsläget. Pessimisterna fruktar rysk intervention, optimisterna säger att det är militärer som bytt sida.
Lukasjenkos hopp ligger till Ryssland (som är relativt ointresserade för en gångs skull) och till Ungern som är deras enda allierade i EU. Senaste dagarna har också EU beslutat att återinföra sanktioner mot Belarus. Inte ens då protesterade Orban.

 

Under allt tryck så har Lukasjenko erbjudit sig att ”samregera” med någon, men ej att utlysa nyval. Det hela ses såklart som ett svaghetstecken för demokratiaktivisterna. I desperation har Lukasjenko försökt samla ihop ”sina egna” från hela landet – men möttes av betydligt större motdemonstrationer. Så här ser en döende diktator ut.

Allt talar för att det skett och sker en revolution i Belarus vars seger är intimt förknippad med arbetarklassen förmåga till att slå mot ekonomin och få hela folket bakom sig. Det är en klassisk arbetarrevolt. Möjligen möjlig bara för att Belarus ekonomi på många sätt är tekniskt efterbliven jämfört med västeuropa som kommit långt i sin automatisering och digitalisering. I Belarus är fortfarande en stor del av arbetsmarknaden upbbyggt på det klassiska industriproletariatet.

En huvudanledning till varför detta kunnat gå är för att kravet är enkelt: Demokrati. Frågan folk ställer sig nu är vad som kommer ersätta Lukasjenko. Detta bör dock Belarus egna befolkning få bestämma. Det är det enda krav de ställer.

Precis som i DDR. Ungern. Polen. Tjeckoslovakien. Rumänien. Bulgarien så störtas förr eller senare alltid dessa diktatorer. Som alltid är det med ett stort leende man ser kommunismens största ironi utspela sig framför våra ögon. Ja förutom om man tillhör några av de politiska sekter, långt ut på vänsterkanten och högerkanten, som ägnar tiden åt att försvara alla former av diktatur.

För resten av oss bör revolten i dessa tider av konservativ revansch vara en brandfackla om en fri, kämpande och levande demokrati. När hela världen blir allt mer auktoritär så har Belarusrevolten visat vanligt folks styrka att kämpa för sitt människovärde, och vinna.

Allt stöd till Belarus strejkommittéer och arbetarråd

 

. Inte ett steg tillbaka! (Slagordet i generalstrejken)

Rekommenderad intervju: Popular Front – Anti-Dictatorship Revolt In Belarus

Bli först att kommentera

Vänsterns död och splittring

Av , , Bli först att kommentera 0

(Varning långt inlägg, något raljant, ämnat för den del av publiken som är här för att gräva i analyser om samtiden framförallt)

 

Inledning:
1900-talets vänsterrörelse har knappast saknat olika former av splittringar. Det har oftast handlat om olika former av strategier för att nå ett och samma slutmål. De tre stora är såklart formationen av anarkismen (1910 talet), kommunismen (1920 talet) och den segrande reformismen (socialdemokratin) Parallellt kan man säga att rörelserna också rört kring en axel om reformism, revolution eller folkrörelsesocialism som taktik. Inom detta fält finns det tusen och tusen åter olika partier, tendenser och analyser. Vad som dock enade dem alla var fundamentala sanningar om människan som sådan och förutsättningarna för rättvisa. Blicken var utopisk, vid någon nivå, i samtalet hos alla tre. Historien skulle ge dem rätt!

Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen, kunskapen om samhällets utmaningar i sig, står dock inte stilla. Nu när 2000-talet nått en position att man inte längre har något att vinna över att blicka bakåt så har fundamentala fakta nått djupt ned i vänsterns led varav olika strömningar inför en framtid har bildats efter övergångsperiod som främst präglats av en ganska uppslitande process där man kollat inåt, mot sig själva som individer, eller bakåt till gamla segrar (mer om det nedan).

Nya spelregler
Dessa strömningar tar formen av att de inte längre delar samma uppfattningar om grundförutsättningarna vilket oundvikligen kommer skapa nya politiska allianser och politiska projekt. Frågan är bara när man i diskussionen kommer nå dit, och vad som då händer.

Men vad är det för grundförutsättningar man inte längre är överens om?

Många skulle nog ta upp nationen som en sådan. Oenighet om projekt som EU och nationalstatens vikt, och åsikter om invandring spelar såklart roll. Detta är ju dock i sak inte en grundförutsättning för vänstern som projekt. Det är i huvudsak aktualiserat på grund av den starka opinionen bland folket. Ändå spelar denna debatt såklart roll och leder till oenighet i leden.

Det som dock är den huvudsakliga stridsfrågan är klimatfrågan. Om vi står inför en framtid med ändliga resurser och vi huvudsak redan passerat flera maxuttag på resurser är frågan hur resurserna ska fördelas. Här bildas två läger baserade på materiell grund som delar upp breda vänstern, från socialdemokrater och vänsterut i helt nya falanger:

 



Doomers  – sakta ned!

Här talas det om slowdown (en nedsaktning av teknisk utveckling och samhällshastighet) av världen och ett nödvändigt stopp av tillväxten. Resurserna räcker inte till! De få resurser som finns skall fördelas rättvist och den innebär en drastisk nedskärning av levnadsstandarden, särskilt där socialismen nått längst (väst/nord). Här kan man tala om ett ”slut på historien” och att socialismens innebärande utopier aldrig kommer slås in. ”Nu vet vi vad vi kan fördela och får agera från det”. Man kan också säga att nationsdebatten bara är ett sidospår av denna inställning där verkligheten tvingar en att dela på 100 äpplen på olika sätt, varav nationen, är ett verktyg för fördelning och gränser för att flytta runt dessa äpplen. En annan falang av denna åsikt är t.ex. Greta Thunberg och längst ut på skalan hittar man ren ekoterrorism där de materiella vinsterna för arbetarklassen, eller ja mänskligheten, skall raderas till förmån för en mer primitiv livsstil.

Här återfinns också tankar om t.ex. ekologisk leninism som Andreas Malm förespråkar (en form av miljöpartistisk helstatlig diktatur..typ).

Begreppet ”Doomers” syftar till hela den generation idag som är övertygad om att mänskligheten mer eller mindre oundvikligen närmar sig någon form av dystopi. De som tar avstamp i nationell egoism vill såklart inte kännas vid att de går runt med en skylt på stan och skriker att domedagen är här. Men i realiteten är hela deras politiska projekt just detta vilket avspeglar sig främst genom pessimismen.

Star Trek socialism – höj farten!
Istället för en slowdown så pratar man om en acceleration av samhällets tekniska och vetenskapliga vinster, eller om man så vill, kapitalismen. Målsättningen är dock att passera kapitalismen som ses som ett efterblivet stadium, eller om man så vill ineffektivt, på att fördela resurser till mänsklighetens gagn. Detta påminner väldigt mycket om 1900-talets rörelser där kapitalismen ses som ett kapitel i en bok, inte slutet på historien. Man erkänner kapitalismens effektivitet och vinster mot tidigare system, men ser det hela som ett orättvist, haltande, distributionssystem.  Istället för förhålla sig inom en ändlig planet eller gå djupare ned än så, och inom denna ändliga planet dela upp resursfördelningen i olika nationer så ser man en oundviklig utveckling att nästa steg för mänskligheten är att börja med gruvdrift i rymden – och således tillgångar till oändliga resurser. ”Varför bråka om 100 äpplen, när det ligger 10 000 äpplen över vägen?” Oändliga resurser är just den idé som gav socialismen kraft genom hela 1900-talet och därför fick massiv support. Tanken på att alla skulle ta del av samhällets vinster och få det materiellt bättre är det som byggt hela socialdemokratin till exempel. Först när man förstod att resurserna var ändliga, började man också ge sig in i att sänka sina egna ambitioner. Det är nu ett teknologiskt efterblivet stadium vi har lämnat.

I takt med klimatfrågans realiteter om planeten jordens möjligheter, avtog också således socialismens löfte. Eller om man vill, syfte., Nyliberalism, konservatism och nationalism är rationellare ideologier om det verkligen är en kamp om resurserna. Om människan bara drivs av stambeteenden och egoism.

Dessa reser löftet om en utopi igen. Alla ska ha det lika bra som oss. Och alla kommer också få det. Idag är vi bara i ett stadium av fattigdom vi kommer se tillbaka på som barbariskt om 100 år. Allt vilar i att tämja fördelningen av det oändliga värde som skapas och att tämja tekniken. Star Trek socialismen är därför på många sätt mer släkt med Marx än man kan tro. På samma sätt om Marx ändå motvilligt erkände att bönderna fick det bättre när de blev fabriksarbetare så ler dessa motvilligt när Elon Musks Space X raketer börjat fungera. Det är ett steg till närmare ett oändligt skafferi av mineraler, råvaror och t.o.m. vatten.

Här hyllas den tekniska utvecklingen generellt och man gör snajdiga kommentarer på sin samtid som att sovjetunionens samlade kapacitet för att en planekonomi idag ryms i vilken mobiltelefon som helst – och att det bara är att titta på Amazon för att studera en större planekonomi än ”reelt existerande socialismen” tillsammans. Klimatfrågan är dock inte ignorerad utan snarare är det här som Green New Deal och en form av radikal vindparks och solcellspolitik samlas. Gratis internet och el ses som självklara reformer. Här hittar man också förespråkare för ny kärnkraft. Här återfinns således ett självförtroende, framåtanda och utopisk blick som inte präglat socialistiska rörelserna sedan 1920-talet. Om löften bland doomers är att ”vi kan ändå få det så här bra” så lovar denna socialism ”vi kan nå hur långt som helst. Vi måste bara ta det som tillhör oss”.  (Bias: Jag befinner mig här).

 

TAN-vänstern och kulturvänstern (Tankies vs Snowflakes)

TAN vänstern formerade sig från början som en kritik mot 1900-talets krisande vänster som istället för att tala om de stora samhällsfrågorna, som klasamhället, främst talade om individernas mående och identiteter i samtiden. Den s.k. identitetspolitiken. För att förstå TAN-Vänstern så måste också förstå att deras formation är en spegelbild på hur en krisande vänster satt i nästan 20 år och framförallt ägnade sig åt kamper som nyliberalismen helt och fullt godkände dem ta. Men. Och det är ett stort men. Som i huvudsak är helt ofarliga ur ekonomisk synvinkel (Men befriande för individen).

Således när segrar kom om homosexualitet, feminism, transfrågor m.m. så byggdes en kritik upp om varför man inte talade om elefanten i rummet – oftast Klass. Denna kritik kunde ibland vara djupt berättigande, oftast var den precis lika identitetsskapande som de som de gav sig ut att kritisera. Vilket i sig är en arv från vänsterns 70-tal där studenter skulle leka arbetare eller ”klä sig folkligt”. Föga förvånande är de flesta i TAN vänstern överhuvudtaget inte arbetarklass. Det är bara en symbol de vill utnyttja.

Samtidigt som klasskillnaderna ökade i hela väst, och invandringen tilltog, så ökade också debatterna kring nationen som verktyg eller om man så vill, ramverk, för att vinna segrar på. Inte sällan med perspektivet att identitetspolitiska strömningarna helt lämnat perspektivet ”vanligt folk” hade på frågan. Genom detta blev också invandringskritiken tillagd i ideologibygget (bena note: en hel del folk som samlat sig för att skälla om klass på identitetsvänstern, började nu också skälla på dessa som lika identitetspolitiska och inavlade. Undertecknad skyldig). I takt med att nationen återigen blev centrum så har också en fascination för sovjetunionen, Kina och andra diktaturer börjat frodas vilket gett stora delar av TAN-Vänstern öknamnet ”Tankies” (efter alla uppror som krossades av pansarvagnar)

Över tid har det bildats en TAN-Vänster (Traditionell, Auktoritär, Nationalistisk) eller som de själva vill säga ”klassiskt marxistisk” vänster. Att de dock i huvudsak är doomers får såklart den mer futuristiska delen av rörelsen avskriva dem, precis som F! och annat, som ren identitetspolitik eller reaktionärer och snarare någon form av terapi för att världen förändras, än någonting marxistiskt eller rörelsebyggande. Rörelsen ses i huvudsak som tillbakablickande och teknologi, eller samtids-, fientlig. Snarare är det ganska tydligt att man drar på sig 1900-talets symboler (klass) för att ge sig på 2000-talets sociala och ekonomiska förändringar (den urbana människan) som är djupt sammankopplade med hur vi organiserar ekonomin idag. Man tar alltså inte med sig några som helst kunskaper från 1900-talet av vikt, som optimism, rörelsebyggande eller politiskt kunnande.Man tar med sig en konservativ myt.

Eftersom TAN-Vänstern är så ihopkopplad med det som kallas ”kulturvänstern” så är de flesta med lite framåtfart bakom pannan mer eller mindre eniga att dessa två är bara olika sidor på samma mynt. Den enda förhåller sig bara kring identiteten om ett jag (självförverkligande) den andra försöker när tekniska utvecklingen sedan länge krossat gamla kollektiv helt enkelt lajva fram ett oss (nationen). Mindre humor blir det inte att de både dessutom i princip överlappar varandra (som att identiteten jag inte spelar roll i identiteten svensk). Än värre är det såklart att både dessa sidor har en fundamentalt liberal syn att deras åsikter är skapade av dem själva, och inte två logiska utvecklingar i en allt mer utvecklad kapitalism baserad på t.ex. hyperatomisering, megacities, millisekundsglobalism etc. Tacksamt faller man dock i fällan för lite kändsskap, sponsorer eller för att få lite makt i kommunen för att gapa om invandring eller vad det nu kan vara. I grunden är de doomers och eftersom de centrerar sin uppfattning om undergång på olika sätt så slåss de om smulorna.

Fler och fler ser dock denna uppvisning mellan två i princip helt identiska rörelser som gapar på varandra på twitter och youtube som ytterst medskyldig till vänsterns generella nedfall, som dess klimax i krisen som startade 1989. De är summan av terapin.

Längre kan man nog inte komma från folks vardag än dessa positioner, och därför brukar denna dialektik nedsättandes kallas dödsdansen (återigen: skyldig). Bättre blir det inte att båda dessutom drivs av en kändisindustri, kulturdebattörer och influencers. Det är i huvudsak dessa som är medskyldiga till varför fält som ekonomi, teknik, filosofi men även historia i dag i huvudsak kontrolleras av högern som sedan länge vunnit det, riktiga, kulturkriget. De i sin tur, ger folk anställningar och poppar popcorn för att se dem hålla på.

Här återfinns en hel del kommunala partier, F!, tyckonomer, twitterkändisar och kulturdebattörer.

Hela den här cirkusen definieras av meningslösa kulturdebatter och ett fullständigt ointresse av materiella frågor och folks vardag. Se miljöpartiet och sverigedemokraterna för karaktärsdragen.


Den nya klassanalysen?

Den strömning som är aktiv i sverige idag och som främst har arbetarklassen fortfarande som centrala aktören och därför också har en uppdaterad och nytänkande klassanalys på ett seriöst sätt i sken av 2000-talets förändringar är idag på en mikronivå i samhället och har formerat sig främst mellan olika arbetardemokratiska sammanslutningar av olika namn och tendenser. Vad som kännetecknar denna strömning är att den tar spjärn från 1900-talets två strategier revolution och reformism och hur dessa båda är fundamentalt misslyckade och i viss mån har dött eller är döende – ytterst måste dö – för att kunna formera ett nytt projekt.

Fokuset är därför på att bygga det som måste komma av reformismen reträtt. Deras litteratur är ytterst intressant och präglas därför av en viss mån av marxismens klassiska optimism och analyser. Ytterst kan man väl kalla det en återlansering av marx inför 2020-talet. Det är också en skoningslös uppgörelse med kommunismen som misslyckad och ytterst misskött kapitalform. Det är dock en för svag tendens för att locka många idag men deras tankar återfinns inom vissa kommunala partier och fackföreningsföreträdare. Än mer intressant är kanske att denna updatering kommuniceras också till andra aktörer omkring dem. Sett till övriga tendenser just nu får man väl säga att de är mest ortodoxa just kring marx begreppsvärld och uppfattningar – och i synnerhet med fokuset på kapitalets (makro) utveckling. För alla som kan eller få chansen, bör läsa deras ”introduktion till socialistisk strategi 1 & 2” om inte bara för att det är rejäl genomgång och updatering i sig – som man i sin tur kan diskutera t.ex. tekniska utvecklingen och allt ovanstående omkring.

Inte minst är just ett av grundproblemen i en sådan diskussion att definitionen av arbetarklassen här  – att ens arbete tillför ett värde – en central punkt i en sådan diskussion då de flesta löntagare idag snarare betjänar (via skattemedel), arbetar med service (skapar mervärde sekundärt) eller på andra sätt står utanför den ”klassiska” mervärdesproduktionen (skapar t.ex. know-how).

en ”faktiska” arbetarklassen (t.ex. industriarbetare), med tekniska utvecklingen och expertifieringen, är ständigt sjunkande i antal (och allt mer välmående) och rör sig om några år bara vara någon procent av befolkningen. De flesta av oss, som socialt uppfattas som arbetarklassen, kommer jobba med servicejobb eller i direkt relation till statens eller kommunens budget.


De sociala rörelserna – drömmen om något annat börjar idag!

Detta är väl den mest praktiska delen av svensk vänster. Här engagerar man sig i huvudsak i dagsaktuella frågor utifrån ett basdemokratiskt perspektiv. Man kan säga att man avskriver alla teorier för att förhålla sig till praktiska realiteter. Det gör dem också ytterst lovvärda och trovärdiga – även om de står långt ifrån något politiskt inflytande. Det som kännetecknar dessa är att sluta upp i de sociala strider som sker i samhället (tex nedläggningen av sjukhus) och erbjuda sina tjänster. Samt att ägna en hel del tid åt att jaga bort olika döende vänsterpartier från att parasitera på det hela. I en situation av att samhället skulle nå en kris av stor magnitud så siktar de, teoretiskt, på att en ny mer demokratisk omdaning kommer ske. Man vänder sig således bort från partierna generellt (som svar på deras döende) men ägnar ganska lite tid åt ”stora idéer”. Man bygger där man står. Man skulle kunna hävda att det är hitåt den frihetliga socialismen framförallt rört sig och därför samlar nutidens syndikalistiska och anarkistiska rörelser.

Det gör dem ytterst trevliga, inbjudande och enkla att ha att göra med. Vardagen och dess politik präglar dem i alla avseenden. Men i politiskt hänseende, att skapa ett större politiskt projekt, har de tyvärr visat sig (än så länge) både vara ointresserade av eller inkapabla av att genomföra. Det är således mest ett verktyg, en rörelse, än en världsuppfattning. Många går både in och ut utan att ens orka bry sig om politiken i stort.

Man kan säga att de ser dagens samhälle som ett laboratorium där man kan experimentera med vägar ”ut från det” och hur man kan etablera en form av socialism redan idag (vilket är precis vad gamla tiders utopister gjorde) och vilka gränser man kan identifiera. Stort fokus är t.ex. på äganderätten där man vänder sig emot både det statliga och privata ägandet för att sikta på gemensamt, lokalistiskt, ägande (kooperativ, allmänningar tex). Andra praktiker är t.ex. ockupationer eller etableringen av sociala centran, eller för den delen grannsamverkan av olika grad. Allt från kvartersloppisar till rena övertaganden av delar av länder (Rojava) finns i strömningens rikedom. Genom en form av förmänskligande i relationerna så hoppas man undergräva den rådande ordningen är det mest kortfattade svaret man kan få om man frågar ”vad vill ni?”. Därför är det också i grunden en optimistisk rörelse, även om tendensen i stort är att verka för en slowdown. Rymdgrejer är allt för abstrakt.

Man kan väl argumentera för att i en samtid när vänstern så fundamentalt misslyckats så är drömmen om något annat det centrala, och att man faktiskt tar tag i det.

Den gamla vänstern – det fortsatta döendet

I den aktiva vänstern i Sverige idag, de stora partierna V och S med dess svans av småpartier, så präglas miljön fortfarande av i huvudsak en konservativ fåra som på grund av realpolitiska anledningar (maktpositioner, byråkratin), historia (uppbundna mot historiska misslýckanden som t.e.x sovjetunionen eller Kina), eller interna strukturer (centralism, kändisar, urbanitet) har visat sig oförmögna att orka lyfta blicken eller mobilisera en ny ideologisk fabrik eller rörelse. Detta sker i partier som har alla anledningar till att skärpa sig – de har förlorat det mesta sedan 1981 – men som av dessa mekaniker ändå, till sist, föredrar den pallativa vården. Politiska projektet blir därför mer eller mindre att behålla den rådande ordningen, med sikte på små vinster.

Det historiska misslyckandet att vara i framkant kännetecknas främst genom att vänstern sedan 60-talet misslyckats både plocka upp miljöfrågan och senare feminismen. Båda är sprungna ur sociala rörelser och folkdjupet snarare än partiernas egna led och politiska förmåga.  På samma sätt går det att argumentera för att de inte hann med befolkningens reaktioner den tekniska och sociala utvecklingen och dess konservativa backlash när kapitalet ställer om sina tillväxtnoder.

I och med denna tröghet, och dess effekter i att ”bygga partiet” istället för rörelser,  så har de också tappat stora delar av sina kärntrupper och en stor del av ett självklart folkligt stöd.

Man tacklas därför fortfarande med att ”det inte var som förr” när hela världen omkring dem förändrats. För SAP är bruksortsdöden i huvudsak anledningen till varför partiets själva kärna är förändrad. När de små fackföreningarna och s-föreningarna föll så har partiet allt mer blivit beroende av Sveagatan istället för gräsrötterna. Fortfarande är kampen inom S öppen om hur man ska bli det ”framtidsparti” man säger sig vilja vara – men för det måste man också hitta en autentisk miljö där dess idéer får fotfäste när arbetarklassen allt mer, bittra och frustrerade, vänt dem ryggen. Samtidigt så har TCO blivit större än LO. Det är dessa enorma strukturförändringar som gör kampen inom socialdemokratin begriplig. För att få en majoritet måste man bygga mer och mer på allianser som har motsträviga intressen. Allt mer trycker man en pusselbit från 1900-talet mot en spelplan från 2000-talet. Fortfarande är dock SAP de som är störst, för att de vann den stora striden om 1900-talet. Problemet är bara att vi är i ett nytt årtusende nu.

För V så föll kommunismen och de kastats in i att vara epicentrumet för vänsterns kristerapi. Det är en nästan obegriplig allians av karaktärer som samlats. Kanske främst för att hata på sossarna. Ironin är att deras enda faktiska roll är att spegla socialdemokratin – med socialdemokrati. Partiet definieras därför främst av just, de hatade sossarna. Dock utan varken resurser, kunnande eller infrastruktur för att få större genomslag. I realiteten är det ett hyperurbant parti för medelklassen vilket ställer till det med självbilden och inte minst kommunikationen med den arbetarklass som man vill, åtminstone symboliskt, ha på sin sida.

Att V vill bli nya SAP är ganska anmärkningsvärt av ett tidigare revolutionärt parti, då SAPs interna strider sker inför öppen ridå om vars de ska gå.

Till dessa ska man såklart ta upp en hel rad konstiga småpartier som helt eller delvis bygger på premisser som sedan länge historien lämnat bakom sig. Allt från projekt som tror att kalla kriget fortfarande rasar, till att kapitalismen inte är en de facto global rörelse till att kritisera sedan länge döda projekt som ingen bryr sig om. Hälften av dem gillar dessutom att vifta med fanor halva jordens befolkning ser som liktydligt med hakkorset. Man kan tala om någon form av religion i vissa fall där man tittar tillbaka till en era där vänstern var stark. Kan man tala om vänsterns reaktionärer, så finner man dem här. Man samlas kring ritualer, symboler som är helt ovidkommande för den stora delen av befolkningen.Bland dessa dog helt enkelt teoribygget i takt med att de gamla gubbarna trillade av pinn. Humoristiskt i en tid när Youtubers har fler följare än LO har medlemmar, kan de fortfarande stå på en pall och skrika om hur en tidning är viktig för revolutionen.

I samma takt som gamla vänstern inte kunnat skapa legitimitet så har också väljarna lämnat dem – vilket föranlett en hel del politisk desperation, utspel och allianssökande. Eller att man t.ex. dragit sig till TAN-Vänstern, som kanske har lite symboler och annat man ser som en del av sin egen berättelse. Dessa beslut har i sin tur varit förödande. De flesta av dessa olika ”stå kvar där vi är” och ”sträcka ut en hand” görs i en värld där varenda hand du kommer mötas av är antningen en djupt konservativ eller djupt liberal hyperkapitalist och således trycker debattutrymmet högerut.

Inget av partierna uppvisar idag heller några tendenser att välja antingen eller i hastighetsfrågan om klimatet – slowdown eller full fart – vilket yngre generationer irriterar sig på. Istället står den gamla vänstern kvar på status qou. Och än värre, kämpar för dess överlevnad. Och fortsätter således förlora. Blir allt fattigare. Blir allt mindre sexiga. Blir allt mer irrelevanta. Blir allt mer ”Cringe” som kidsen säger.

Det som kännetecknar denna huvudfåra inom vänstern – som samlas i alla partier och rörelser – är misstänksamhet mot visioner, förändring och ett stort fokus på dagsfrågorna (vilket i sig är mycket lovvärt, för att inte tala bra för de som får bra reformer) men som också är ett bevis på att man inte kan bygga något större projekt. Eller ens föreställa sig det.  I kontexten blir man därför som de gamla liberala arbetarföreningarna som tycker till om saker lite här och där – någon reform här och där – men som är inkapabel till större samhällsförändringar eller en kritik mot ekonomin. Det mesta är kosmetiskt, och de flesta vet om det. Det är dock fullt logiskt för fackliga eller politiska människor att vara aktiva, framförallt inom socialdemokratin, då de fortsatt är de som störst och ytterst har någon form av politisk makt kvar. Jag själv har ju valt att vara med i ”framtidspartiet” för att påverka.

Utvecklingen fortsätter dock obönhörligt framåt. Och om inte denna huvudfåra i svensk vänster börjar formera sig kring samtiden så är dess öde beseglat. Ovan hittar ni några av tendenser som växer.

Slutsatsen åtminstone jag kommer fram till är att vänstern, som helhet, står i brytningstid där vi måste börja prata om en ny politisk spelplan. Och där det inte finns några som helst givna allianser eller ”fred” mellan varandra bara för att man kallar sig socialist. Klimat och synen på nationen är uppenbara stridsfrågor. Men också kanske, gammalt mot nytt.

Bli först att kommentera

Höstläsningstips

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är höst och trots en kalender fylld med möten, komvuxstudier, kneg och småbarn så fortsätter jag envist att skriva och läsa. Sedan flera år tillbaka så har jag haft en dragit mot optimistiska, provocerande och nytänkande analyser kring samhällsutvecklingen och då särskilt hur den materiella basen och teknologin utvecklats. Detta hoppas jag avspeglat sig i mitt skrivande där jag hoppats på att plantera både nya och gamla tankar som fortfarande är gångbara och aktuella. Mindre fokus har jag lagt på kosmetiska kulturdiskussioner, meningslöst poserande eller papegojande från politiska sekreterare. Mitt huvudsakliga fokus är att försöka plantera frön för att demokratisk, socialistisk strävan som kan garantera en ökad jämlikhet och fortsatt välfärd och hur den ska byggas från den nuvarande materiella verkligheten. Därför är fokuset snarare framåtriktat än tillbakablickande.

De senaste dagarna har jag fått upp ögonen för en författare Leigh Phillips som tydligen ska dela samma teknikoptimism och tillhöra den framåtdanande attityd, inte sällan rent provocerande, som jag hoppas att jag sprider. Här kommer två boktitlar som jag hoppas kan driva fram mer progressiva diskussioner och väcka ett brett intresse att diskutera omkring.

 

Nedskärningsekologi kallar Philips tendensen i vänstern att förkasta tillväxt som motorn för materiell rättvisa. Det kanske främst symboliseras inom en miljörörelse som ser det som en historisk nödvändighet att människorna (särskilt hos oss i rika nord) måste få det sämre på olika sätt för att rädda klimatet. Phillips avskriver idén som pervers i sig själv. Inte bara på grund de tekniska eller faktiska möjligheterna till oändliga resurser (t.ex. rymdgruvor vilket blir mer aktuellt för varje månad som går) utan också för att själva tanken att ”stanna historien” och att ”nöja sig” i en ”rättvis dystopi” i grunden är en djupt konservativ tanke, om inte till och med reaktionär. Phillips påpekar i omgångar på att man knappast kan vara emot nyliberalismens åtstramningspolitik samtidigt som man förespråkar en nedmontering av i princip hela samhället – han kallar det därför nedskärningsekologi.

Istället siktar Phillips på att en modern vänster måste istället ta sikte på en fortsatt tillväxt och en fortsatt tillgång till materiella tillgångar. Problemet ligger för Phillips – och för mig – inte i att det finns ett materiellt överflöd. Utan hur det distribueras i samhället. Boken är därför närmare ”den klassiska vänsterns” (gamla socialdemkratin etc) syn på framtiden som en optimistiskt projekt där alla ska få det bättre och att målsättningen är att skapa sådant överflöd så att mänskligheten istället kan ägna sig åt noblare saker än bara arbete. Han kan sägas därför likna Aaron Bastanis omtalade bok häromåret men också Peter Frases ”Fyra Framtider” där istället för att ”krossa kapitalismen” (till förmån för någon form av agrart stenåldersamhälle) talar om någoting som är ”förbi” kapitalismen. Lite raljant ibland kallat Star Trek socialism. 

I det moderna samtalet – präglat av domedagsprofetior och undergångsretorik – står boken därför för en nästan punkaktig optimism som hyllar teknologiska framsteg inom bland annat kärnkraften.

Boken har fått en hel del kritik för hans raljanta ton mot delar av miljörörelsen och dess domedagsprofetior (i titeln kallas de som ni ser ”Collapse porn addicts”). Alla som gillar roliga skämt om miljöpartiet bör gilla den.

Men få, även inom miljörörelsen, kan förbise att Philipps som själv ser sig som både långt ut inom vänstern, och som miljövän, är påläst på ämnet och ger dem en ”riktig match” till varför man inte ska vara optimistisk i slutändan. Och istället för att avskriva den teknologiska utvecklingen, bör välkomna den, och istället tämja resultatet av den.

För de ser mer politik som en – identitet – istället för en genuin strävan kommer dock få kolla djupare än till sin egen självbild för att t.ex. ompröva synsätt på tillväxt, kärnkraft och teknologiska utvecklingen.

 

Den andra boken Peoples Republic Of Walmart går igenom hur världens största företag idag mer och börjar bli argumenten för en planerad ekonomi. Walmart, Amazon med mera har ekonomier idag som ligger precis under G20 ländernas nivåer (Walmart har samma omsättning som Schweiz..) men är ut i fingerspetsarna planekonomier. Den liberala kritiken mot en planerad ekonomi, med dess svårigheter att beräkna behovet och därför planerar allt fel, verkar allt mer vara minnet av en grymt misskött ford-kapitalism (Sovjetunionen). Idag är världens starkaste privata aktörer planekonomier, djupt hiearkiska och i allra högsta grad exploaterande (likt Sovjet..), men dock planekonomier där ”den fria handen” numera är fastbunden och kedjad.

Genom ny teknik, algoritmer och 2000-talets möjligheter ser vi en affärsmodell växa fram – i de största företagen i världen – som snarare verkar ge den planerade ekonomin rätt i sina argument att det skapar större vinster, högre stabilitet och effektivare cirkulation. Det anmärkningsvärda är ju just att Walmart huvudsakligen just gör consumer goods och inte t.ex. stål. Tidigare var det ju en ”sanning” att just planerad ekonomi kunde fungera på råvaror, men inte varuhandeln. Men nu är det 2020 och Walmart med sin modell är det ett ständigt växande företag på planekonomisk grund.

Titeln ska inte ses som en hyllning, Phillips är väl medveten om alla problem dessa företag har, och vilket enormt lidande nationer som varit planekonomiska genomfört, men det är intressant djupdykning i hur de gigantiska företagen tar sig an ekonomi internt och hur falsk premissen är att det råder en ”fri marknadsekonomi” där realiteten mer och mer går att likna med konkurrerande planekonomier.

 

Onekligen kommer det bli en spännande höstläsning! Jag hoppas fler än mig tar sig lite tid och läsa lite böcker!

 

Bli först att kommentera

Revolution i vitryssland?

Av , , Bli först att kommentera 0

Protesterna efter ”valet” i Vitryssland är ständigt uppgående. I går rapporterades om demonstrationer i 25 städer. Situationen i landet har exploderat. I Brest öppnade polisen eld. En demonstrant skadades. Över hela landet har det utbrutit kravaller mot statens mycket våldsamma agerande vilket i sin tur höjer temperaturen. Sammanlagt uppger Euronews att 6 000 arresteringar gjorts. Minst två demonstranter är döda. Ett högt antal poliser skall vara skadade. Brittiska Guardian pratar öppet om att det kan röra sig om en revolution.

Euronews uppger att nu tar demonstrationerna formen mer och mer av ”hit and run” taktikter som utvecklats i Hong Kong de senaste åren. Det vill säga att istället för stora demonstrationer med paroller (som är långsamma och enkla att angripa) – eller ett centrum att samlas kring (tänk torguppror t.ex. Maidan) så sprider sig fristående grupper runt omkring i städerna och går i konflikt med statens styrkor för att sedan snabbt försvinna. Ofta med mycket tekniska hjälpmedel och modern taktik. Situationen går därför likna mer med gatustrider än demonstrationer. Av allt att döma är det inte heller reformer som är på agendan för det vitryska folket. Målsättningarna är inte heller att ett visst parti ska ta makten, upproret är utan formellt ledarskap, utan att införa demokrati. Oppositionens huvudfigur, Svetlana Tikhanovskoaya som tvingats i landsflykt har inte antagit ett politiskt program mer än ”rättvisa val” och är mer en symbol än politisk kraft. Trots detta lockades tusentals till hennes möten under valkampanjen.

Samtidigt i Minsk och i andra större städer har främst kvinnor börjat bilda mänskliga kedjor och organiserar spontana fredliga demonstrationer. I synnerhet vårdarbetare har slutit upp demonstrationerna.Det påminner om metoder som bland annat används i Estland före murens fall. Att sjukhuspersonalen sluter upp bakom protesterna innebär också en tydlig markering och försvårar statens förmåga att gripa demonstranter.

I kölvattnet av strejkerna inom den tunga industrin så har nu strejkerna börjat sprida sig inom diktaturens livsnerv. Bland annat känner man nu strejker inom elbranschen och inom fordonsindustrin. Online finns källor som spekulerar i en storstrejk inom kort, eller att den rent utav börjat. Att landets ekonomi präglas av spontana strejker står dock klart.


Förutom den statliga repressionen i form av polis och militär har landets internet legat nere i tre dagar. Trots detta har protesterna inte avtagit. Istället verkar arbetsplatser och stadskärnor varit områden där protesterna kunnat samordnats. I den mån internet har använts har det ofta skett via appen telegram som gått genom utländska kamrater tillbaka in i Vitryssland. Journalister skall ha angripits av polisen och informationsflödet sker fortfarande primärt inom ”ryska sfären”. Därför kan det vara av vikt att skriva svenska nyheter om vad som händer. Väldigt mycket av det som sker rapporteras därför aldrig eller sållas bort i flödet. Sedan många år är Vitryssland en av världens mest instängda länder. Den vitryska staten arbetar för fullt för att tillståndet i landet ej ska bli känt. Säkerhetstjänsten skall ha gjort räder mot ”kända aktivister” men misslyckats kväsa den genuina upprorstämningen i landet.

FN gick också ut igår och fördömde Lukasjenkos våldsamma metoder i protesterna mot valresultatet.Även EU ska ha uttalat sig.

Enligt alla bedömare för tillfället är detta det största uppror som någonsin skett i Vitryssland mot den rådande diktaturen.Till situationen skall man räkna att februari i år skedde också de första riktiga stora massdemonstrationerna i landets historia. Vitrysslands folk verkar därför, enligt många bedömare, nu står redo att störta regimen. Bilden är från Minsk i Februari 2020. Förspelet till det som händer nu.

I Sverige har en spontan solidaritetsrörelse börjat formera sig och ställer krav på att allt bistånd till Vitryssland skall slopas då Sverige varje år ger miljontals kronor via bulvaner till Vitryska staten..

Samtliga svenska partier bör genast sluta upp bakom den demokratiska revolutionen i Vitryssland.

Bli först att kommentera