Visst är det fascinerande att upptäcka hur ledningarna mellan hjärnan och truten ibland bara kopplas bort, eller linan mellan förnuftet och vettet till det man sedan gör?Lika fascinerande är att detta tillstånd tydligen kan drabba alla av oss, på olika sätt, med olika utfall, och med helt olika konsekvenser, några milda och knappt märkbara, andra våldsamt synliga och ibland ödesdigra.  Själv funderar man naturligtvis på vart ledningarna tog vägen när man möter en bekant och inte kommer på namnet (inte så farliga konsekvenser) eller när man säger något helt galet/obetänksamt vid fel tillfälle (ganska allvarliga konsekvenser) eller när man glömmer bort att oppositionsrådet ska följa med upp på ett möte i Umeå (konsekvenserna svårbestämda).   Det som nu berör mig/oroar  mig i denna fråga är den allvarliga koncentrationen av hjärnsläpp som verkat bryta ut sista månaden likt en annan influensa. Tokigheterna staplas på varandra i en strid ström, ena värre än den andra.    Vissa saker är förståss bara sådana hjärnsläpp som roar utan allvarligare konsekvenser, som Umeå kommuns förslag till snusförbud på arbetstid.  Det kan väl på sin höjd ge årets revymakare lite nya inslag, men i övrigt lär väl inte förslagsställarna drabbas.  Inte blir det väl heller några större efterräkningar för den lokalreporter som i en nyhetsartikel lägger in politiska synpunkter som inte alls hör till artikelns innehåll.  Och knappast kommer det väl några efterräkningar för de politiker som halvoffentligt uttalat att man "skiter i facket!" eller uttrycker att man "inte vill rätta sig efter lagstiftningen, för man har en annan uppfattning!", hur tokigt än uttalandena är i sig.  Värre och mycket allvarligare konsekvenser är det naturligtvis för människor som i sin arbetssituation får oväntade och katastrofala hjärnsläpp, som innebär att förtroendet för dem som medarbetare helt försvinner,  som bryter mot lagar eller regelverk, och som medför avsked, åtal, offentlig skampåle eller annat som utesluter människan från gemenskaperna.  Hit får man även räkna sådanan hjärnsläpp som politiker som köper sexuella tjänster eller Vattenfalls VD som funderade på att sälja ut elnätet.  Konsekvenserna här vet man inte riktigt vad de blir till sist till fullo,  men ropen på "avrättning" hörs ju redan i media och på andra håll, och kanske i viss mån berättigat.  Ett hjärnsläpp som jag verkligen vill se konsekvenserna av är inställningen hos de ansvariga i Vellinge kommun efter sina uttalandet om mottagandet av ensamkommande flyktingbarn. Snacka om hjärnsläpp, måste vara månadens "vinnare"! Här blir det intressant och se vilka konsekvenser det kan få.   

Visst är det häftigt med dessa "Tillfälliga Avbrott" i signalsystemet från hjärnan?  Och visst är det skrämmande vad dessa avbrott kan ställa till med? Sen finns det mycket trevliga avbrott också:  I oppositionsrådets blogg idag får jag till och med beröm och en komplimang, så centerpartist jag är. Ja,ja,  allt är inte katastrof med avbrotten…. 

De digitala medierna är ju en fantastisk innovation, och möjligheterna att göra sig hörd för var och en är ju egentligen gränslösa.  Möjligheterna att direkt via nätet gå in och kommentera publicerade artiklar (utan någon egentlig granskning av ansvarige utgivaren), och bloggar och twittrar som ger direktaccess utan förgranskning, lockar tydligen många att uttrycka sin mening.  Att det finns många uppfattningar syns helt klart, och att många har åsikter är minst lika klart (även om det i många fall verkar saknas INSIKTER i det som skrivs?).  Många använder också tekniken för att anonymt kunna kläcka ur sig vad som helst, andra drar sig inte för att i kommentarer och egna bloggar fullständigt dräpa den som råkar ha andra åsikter än de egna, och vissa tar möjligheten att utan mothugg framföra sin innersta åsikter.

När jag själv började blogga lovade jag mig själv (och några andra) att inte bedriva någon form av personliga påhopp. Jag tyckte också att jag som kommunpolitiker har ett särskilt ansvar för att det jag skriver på bloggen ska vara sanningsenligt och fakta mer än politiskt tillrättalagda uppfattningar.  Det löftet har jag hållit, och jag är nöjd med det.  Desto mera besviken blir jag när bloggare från kommunen numera regelbundet och synbart mycket medvetet i bloggform drar de mest fantastiska valser, använder de mest fria tolkningar som kan göras på informationen, insinuerar vad som helst utan berätta fakta, utgjuter direkt kränkande påståenden och alltsammans i en vanligtvis negativ ram i fullständig moll-tonart, där tonerna skorrar falskt. Jag har svårt att förstå vad som är vitsen med ett sånt agerande, jag har svårt att förstå vad som är syftet (även om jag har mina misstankar) och jag kan framför allt inte förstå på vilket sätt detta kan bidra till att ge en positivare bild av Nordmaling som en framtida kommun för bosättning eller företagsetablering. Jag blir mest ledsen för kommunens skull, och för alla de som arbetar hårt (och ofta ideellt) med att skapa en positiv bild av kommunen, inte minst medialt.  Om någon känner sig behöva "skriva ner" kommunen för att man inte personligen kan framföra sina åsikter till mig så är min mailadress [email protected] och mitt mobilnummer är 070-309 8463. Välkommen med dina åsikter så kan jag bidra med mina.

September blev intensiv. Det kan man lätt konstatera då man ser tillbaka och undrar var alla dagar tog vägen. Men tittar man i dagbokan så syns det tydligt att tiderna nog varit både väl använda och utmanande i sig.

Skolan började förståss i Ö-vik med allt vad det innebär av planering och förståss de första veckornas genomförande. Har ju själv förmånen att kunna påverka innehållet och även få en och annan dag för att också på plats genomföra utbildningen. Det är alltid lika fascinerande att möta en ny klass med 30-talet förväntansfulla unga elever, som på två år kommer att skaffa sig den kompetens som behövs i dagens starkt utvecklande turismbransch, och det är en ynnest att få vara med på den resan och samtidigt få utveckla sig själv i dialogen med eleverna. Oj vad mycket man skulle vilja vidarebefordra till andra grupperingar man medverkar i….!

Det har ju också varit bröllop! Och inte vilket som helst utan bröllop mellan hustruns förstfödde och hans underbara flickvän/fästmö.  När dessutom paret framhärdar att vigsel och bröllopsfest ska vara i Nordmaling, så förstår säkert alla tankarna hos både mor och plastfar:  allt ska bli/vara perfekt, ingenting får saknas, ingenting får bli fel, det ska det bästa bröllopet/festen etc.  Grovplaneringen började redan i våras när vi fick veta, men man kan väl säga att det mesta av den fria tiden i september har handlat om bröllop; präst, psalmval, transporter, boende för gästerna, ringarna, middagsdukning, få hem övriga barn, menyer, dekorationer, presenter, städning m.m. m.m.  Den 19/9 såg Nils J ordentligt till att Anders fick sin Maria, festen var underbar, och det tog bara ett par dagar att hämta sig/landa efter helgen.

Månadens stora politiska händelse har förståss varit att få till en budget som både ska hålla sig inom de (strama) ramar som finns, och som samtidigt tar hänsyn till det kommande årets utmaningar och påtalade behov. Oppositionen hade (förståss) ett annat förslag än majoriteten (inga större avvikelser, men ändå: för saken skull!) och fick oväntat (för alla!) stöd från en av KD:s ledamöter i fullmäktige. Nåväl, jag tror säkert alla kan leva med och acceptera det tagna beslutet, skillnaden mellan förslagen var ju inte så stor, som sagt.

Tiden däremellan har jag bara ägnat åt möte och sammanträden,  studieresor till Sundsvall och Vindeln/Vännäs, utvecklingsråd,  bilbesiktning, kyrkoval, årsmöten och hustruns födelsedag(kväll).   Som sagt, summa summarum, en givande månad!

Det har som varit två riktiga avstamp sista dagarna. I helgen var det ju som bekant stug-sista, en trevlig tradition som visst ärvts från Finland. Tanken är väl att sommarens alla spår ska rensas bort, lämpligast i en stor brasa vid stranden, innan stugan stänges för vintern.  Om nu vädergudarna spått rätt kommer väl stugsäsongen att hålla på åtminstone någon månad till, men ändå kändes det väldans skönt att samla ihop allt gammalt skräp och se hur elden förtär alltihopa.  Att det dessutom är en skön känsla att kunna sitta i kvällningen i värmen från brasan och svalkan från pilsnern gör ju aktiviteten ännu bättre.  Vi har inte riktigt hunnit i kapp Finland då det gäller traditionen, för just denna helg, sista i augusti, brinner det eldar längs hela finska kusten samtidigt, ett mäktigt skådespel från havet.  Men visst kunde man se eldar ända utifrån Järnäsudden och ner till Långronspetsen.  Jag tror också många med mig känner tillfredsställelsen över att få städa upp och göra klart inför kommande stugsäsong.  Man kanske skulle ha fått göra en lite brasa då och då  och kunna elda upp det som man känner borde kastas bort. Och tänk att få kunna elda upp bekymmer och frustrationer och sorger och bedrövelser, så att den kommande perioden är ren och oförstörd.  Människan kanske skulle behöva rensa lite oftare än vad vi har möjlighet att göra idag.

En annan avstamp skede också idag, ännu mera glädjande. Idag startade "min" skola -Turismakademien-  igen efter sommarledigheten, och jag har haft två stora glädjeämen idag;  dels fått träffa mina elever från fjolåret som nu startar sitt andra läsår, och dels träffa 32 nya förväntansfulla och motiverade elever, som bestämt sig för en framtid inom turism. Varje års kursstart är lika spännande:  vad blir det för sorts elever, hur kommer uppstarten att fungera, hur kommer inledningsdagarna att falla ut?   Hösten innehåller 20 veckor, varav 10 veckor turismkunskap.  Jag har förmånen att få bidra till ett antal av studietimmarna, och det är något jag verkligen njuter av. Underbart att kunna medverka till andras utveckling, och så tydligt kunna bidra till nya kunskaper och erfarenheter. Nästa vecka kommer jag också att få rapporter om hur mina fjolårselever upplevt sin 7-veckors praktik, som gjorts överallt i världen, från Nordmaling till Nya Zealand, från Pite havsbad till Seattle i Californien.  Det blir nåt att se fram emot.

Jag ska väl bekänna att jag inte är världens bästa på att komma ihåg olika bemärkelsedagar, vare sig det handlar om släktens, goda vänners eller ens mina egna. Hustrun däremot har fullständig koll på alla födelsedagar, namnsdagar och andra dagar hos alla som vi känner, väl eller bara flyktigt.  Det är en egenskap som tydligen är väldigt uppskattad hos dem som får ett kort, present eller bara ett telefonsamtal, och det får man väl anse som förståeligt. Alla vill vi väl bli uppmärksammade, ihågkomna och ärade, för stort eller smått.  Mina egna tillkortakommanden har blivit mycket färre (med hustruns hjälp)  och nu blir också vanligtvis mina hälsningar återgäldade, vilket är mysigt.  I ett enda fall dock, får jag ingen hjälp att komma ihåg, och det är vår bröllopsdag. Där går gränsen för vad som kan påminnas, där finns ett outtalat krav på min egen minneskapacitet.  Hittills har jag varit duktig, så även i år, när 5-årsdagen av bröllopet ute på Sillbergets klipphällor ska firas.  5-årsdagen ska väl ha lite extra uppmärksamhet, och här tycker jag att jag varit väldigt kreativ, romantisk, symbolisk m fl. adjektiv, när jag helt på egen hand sett till att vi gör en exakt repris på den resa med Silja Symphoni, där jag för snart 6 år sedan friade till Britt-Marie.  Responsen så här långt kan kallas lätt euforisk, och jag tror vi båda har stora förväntningar på resan.  Imorgon torsdag bär det av, på fredag firas det, och på lördag kväll är vi hemma igen, förhoppningsvis med några minnen som kan förstärka kärleken och gemenskapen.  Det blir också en väldigt mysig avslutning på de veckor vi kunnat vara lediga tillsammans, med barn- och barnbarnsbesök och sommarstugedagar.   Se´n  gäller det bara att lägga sig i hårdträning för nästa kommande bemärkelsedag som jag själv måste komma ihåg, hustruns födelsedag.  Övriga dagar forsätter jag lita på att jag får hjälp komma ihåg.

Det blev en riktigt intensiv helg, den gångna, räknat ända från torsdagens utflykt med våra ambassadörer, då vi hann med både besök hos David på Häggströms, Aspeå fäbodar och Åbergsgården.  Mycket uppskattade besök, bra guidning av Lennart, härliga historier från Ruben, och spännande historik från David.  Vädrets makter var också på vår sida, och bidrog till deltagarnas uppskattningar.

Marknaden var speciell i år:  i kommunens tält fanns (åtminstone under fredagsefter-middagen) ett par utkädda sjörövare.  Jag vet inte om klädseln var speciellt lockande, men besöksfrekvensen i tältet var hög, alla besökare kom med stora leenden på läpparna, och kamerorna var i flitigt bruk.  Förutom att få visa upp modellen på vårt blivande resecentrum, fick UMA och jag massvis med tillfällen att prata bostäder, tomtmarker och husproduktion med besökarna. Att sedan "rövarpriserna" på tomterna var de samma som före marknaden, verkade de flesta ta med ro.

Ägnade också ett antal timmar åt marknadens andra huvuattraktion, Lions loppmarknad och auktion. Det är en fantastisk upplevelse att se människorna börja samlas runt loppstånden redan efter klockan 8 för att som markera upp vad man sen ska vara först på då loppisen börjar klockan 10.  Auktionen hade också i år ett par anmälda godsaker, och auktionen gav dryga 28.000:-, loppisen bidrog med ca 22.000:-. Det blir roligt att bidra med de summorna till bl.a. Cancerforskningsfonden i Umeå. Tack alla Lions för en fantastisk insats i lördags!!

Besök från släkt i södra Sverige "tvingade"  fram ett besök på sommarstugeön igår, med lite utflykter på vackra Nordmalingsfjärden.  De två nät jag la ut under vistelsen gav också god fångst. 14 abborrar (och 2 fina sikar) gav riktig festmiddag vid hemkomsten. Finns det överhuvudtaget någonting godare än nystekt  färsk abborre på tunnbrödmacka!?

Har haft en liten sommarpaus i bloggandet. Inte för att det inte har hänt en massa saker, utan mera just för att det har hänt en massa saker som ockuperat tankar och energi.   Politiken har haft sommarlov i och med fullmäktige i juni och nästa au först i mitten på augusti. Att de politiska frågorna ändå lever sitt eget liv även under sommar och semestertider är en annan femma.   Själv har jag också   (tillsammans med hustrun)  avnjutit en semestervecka ombord på ett kryssningsfartyg från Stockholm till St Petersburg.   En makalöst skön upplevelse, både vistelsen ombord och inte minst dagen i St Petersburg.  På 70- och 80-talet hade jag nästan klippkort till Leningrad (som var det dåvarande namnet) och staden hade då 4 miljoner innevånare. Nu, 30 år senare har staden vuxit till 5 miljoner, alltså en tillväxt på ett Stockholm i innevånare! Det syns också i Rysslands "miljonprogram" med stora, grå, fula betonggetton i standens nya utkanter.  Men stadskärnan med sina kulturskatten är sig lik och intakt.  Sommarens övriga dagar har ju verkligen varit ömsom sol ömsom regn,  med enbart korta dagsbesök på stugan.  Ändå tillräckligt för att ha gott om abborre på lunch och middagsborden, och hinna fixa så där semesterlagomt  mycket.     Barnen (om man nu får kalla sina ca 30-åriga avkommor för barn)  har också "offrat" en semestervecka för att förgylla faderns sommar, vilkte också med automatik innebär utökning av det egna aktivitetsprogrammet.   Veckan har inneburit besök både på Häggströms i Lögdeå,  Johanna i Mo,  Stubbriket i Holmfors, Tallbergsbroarna i Nyåker, slåtterängarna i Hummelholm och naturligtvis ett fika hos Maria på Järnäsudden.  Tur barna kommer så man själv kommer sig ut till kommunens pärlor på besök!!    Idag har jag ett honnörsuppdrag;  en utflykt med ett 20-tal av våra Nordmalingsambassa-dörer som är uppe och hälsar på i samband med Hemvändarveckan.  Det ska bli trevligt att träffa dem igen.   Imorgon öppnar marknaden, och undertecknad tillsammans med oppositionsrådet ska stå i kommunens tält, enligt annonsen som "ni inte sett dem förut".  Jaja, det blir nog bra med det.  Och på lördag är det dags igen för Lions stora loppmarknad och auktion.  Hur ska man hinna med allt skoj?

I kväll var det en kväll med blandade känslor när jag åkte ner till Ö-vik för att närvara vid examensfestligheterna för den 11:e årskullen av färdigutbildade Turismentreprenörer. Visst fanns glädjen där för mina elever, och stoltheten över att dom lyckats med sina studier och att jag hade fått hjälpa till, och tacksamheten för ynnesten att ha fått lära känna dessa människor och hjälpa dem in i världens roligaste bransch. Och samtidigt då en mera ledsam känsla av att nästan förlora dem, då dom nu slutar skolan och ska ut i sitt yrkesliv, spridda över hela världen. Vetskapen om att jag knappast kommer att träffa ett antal av dem någon fler gång i livet, och att många av dem kommer att försvinna ut ur mitt liv, känns som en skiljsmässa, ett avsked, ett avslut, och det gör lite ont i själen. Efter två år tillsammans har man lärt känna dessa elever så väl, så jag brukar kalla dem mina små barn. Och att barnen en dag lämnar boet är aldrig roligt, även om man vet att dom ska ut i sina egna liv och arbeten, och att det till största delen kommer att gå dem väl. Men ändå!
Ett flertal av mina elever tillbaka från när utbildningen började håller fortfarande kontakten och ett antal av dem träffar jag i mina fortsatta branschkontakter, och det är alltid högpunkter i vardagen. Ida, Thomas, Carina, Pamela, Tobias, Anna PP, Johanna, Jonna, Caroline, Erik och alla ni andra i klassen KY 11 har lämnat efter er osuddbara minnen hos mig, utvecklat mig som människa och lärare, och gett mig många glada stunder i en annars slitsam vardag. Lycka till i ert yrkesliv, och glöm inte att höra av er!

Det är som alldeles speciellt när man kan åka ut till sommarstugan första gången för sommaren: båten full med grejer, verktyg, virke och vinterns inköp, det blåser fortfarande kalla vindar, stugan känns råkall och mössen har även denna vinter hittat in och lämnat sina spår. Men ändå! Längtan att komma ut till ön och stugan, resan över havsviken, doften av hav och sommar, är som en nykick som omedelbart ger kroppen (och mest själen) ny energi och livslusta! Ingen väg finns dit ur, så allt måste fraktas i båten, inget vatten finns så dunkarna måste vara med, ingen el förutom 12 V som ger lyse och elverket som tas till i nödfall, och kylskåpet på gasol stängs av varje gång vi lämnar ön, och ändå; njutningen i att få vara lite spartansk, hitta lite enklare lösningar på stundens problem, sitta på hällen med kaffekoppen, och bara få vara. Nog är det märkligt att vi människor kan njuta så av att faktiskt få komma bort ifrån vardagens sysslor och rutiner, för att i tämligen emkel miljö få hämta andan, varva ner, stressa av och mentalt ladda upp samtliga batterier. Ändå är ju vistelserna på ön nästan hela tiden förknippade med något att göra, och inte alltid av det enklare slaget. Samtidigt som hustrun städar ur, dammar, vädrar, piskar, torkar, får jag själv ägna mig åt traditionellt karlagöra; göra upp eld i spisen, snickra, spika, kapa ved, montera upp gungställning (till barnbarnet Antons besök om några veckor), ställa ut bryggan på udden, sätta ihop de nya altanmöblerna och sätta upp vattentunnor. Kroppens alla muskler värker och ömmar när man kommer hem, och man somnar relativt ovaggad till kvällen. Men ändå! Klockan går på tok för sakta fram till tiden för nästa möjlighet att åka ut, och i sinnet har man redan börjat planera för all de besök man vill uppleva ute på ön. Nog får man vara tacksam!

Igår var det lite av en folkfest i Nordmaling, när herrarna Aschberg och Fylking promenerade genom kommunen. Vi hade fått okey på ett uppdrag till herrarna och inget kunde vara mera lämpligt än att de båda gemensamt fick starta vår nedräkningsklocka som finns vid det blivande resecentrat, och som visar den kvarvaraqnde tiden i dagar, timmar, minuter och sekunder till det första tåget stannar till i Nordmaling. Efter uppdraget fick de båda vandra ner till centrum för att få folkets jubel, bli utnämnda till Ambassadörer för Nordmaling och naturligtvis ta emot de pengar som samlats in i kommunen, ca 25.000:-. Under hela ceremonien, även då Robert Aschberg förklarade syftet med deras 180 mil långa promenad från Ystad till Haparanda, kände jag (förutom folkfest-glädjen) bara en gränslös beundran för desa två män! Att ta på sig att under nästan 3 månaders tid vandra genom hela Sverige till fots bara för att lyfta upp och informera om den elaka och ibland osynliga sjukdomen prostatacancern, hur den drabbar hela familjen, varför den fortfarande anses lite skamlig (kopplad till manligheten och potensen!), och hur omfattande den egentligen är. För den saken skull utsätter man sig för plågan att dag efter dag, i olika väder, ha muskelvärk och ömma leder, ljumskbesvär och ryggvärk, värkande fötter och vader och dessutom vara borta från familjen under långa perioder. Jag vet inte om jag själv skulle vilja utsätta mig för det Aschberg och Fylking nu genomför! 140 mil har dom trampat på och dryga 40 mil kvar! Inte kan man annat än hysa beundran för insatsen. Det ska bli spännande att följa deras vandring vidare på deras egna hemsidor/bloggar, och det ska bli lika spännande att se hur mycket pengar till cancerforskningen dom kommer att ha hunnit samla in vid målgången i Haparanda. Såg att entreprenörerna i Ö-vik lämnat en check på dryga 200.000:- i går kväll……!! För övrigt såg båda herrarna riktigt fräscha ut i sina nu riktigt långa och yviga skägg och mustascher!