Nu har jag varit tyst en stund på min egen blogg. Under sju dagar har vi varit på skolresa, eller studieresa, med högstadiet på Mariaskolan.
Det är en vanligtvis rolig heldygnssysselsättning som har sitt pris. Man vill inte vara utan upplevelsen och man behöver mycket sömn, lugn och ro när det är klart. Aktiviteten tar sitt och anspänningen och ansvaret för eleverna tar sitt.
Bussen var tömd, städad, tankad och klar för hämtning natten mot igår, sen var det ett 60-årskalas på kvällen. Idag har bussen rullat iväg till Strandskolan i Vilhelmina efter en viss ’överlämning’. De har ju inte sett den nygamla bussen förr.
Det fattas en del som måste göras innan skolavslutningen och det fattas en del krafter. Ett par nätter i stugan hade varit mumma, men det är annat i helgen också.

Sen har vi allt som borde vara klart för hösten, men som inte är det. Att få ihop allt när man driver en ’byaskola i stan’ är inte alldeles lätt. Elever som kommer, elever som går, klassammansättningar, lärartjänster, extraresurser, lokaler, ekonomi och enskilda elevers öden. Ofta ser ekvationen helt olöslig ut. Vanligtvis hittas lösningar, förhoppningsvis även nu.
Högstadiet blir fullt även nästa läsår, liksom förskolan. Däremellan finns det plats. Det kan vara spännande med balansen.

Balansen i livet är något som man måste ta ansvar för själv. Där får jag inte VG, det blir inte ens G.
En gång när det blivit för mycket för snart två decennier sedan och jag var lite ’vidbränd’ körde jag sopbil åt Kaj Johanssons en termin. Bättre än sjukskrivning och det bästa jobb jag haft! Bara ansvar under arbetstiden, korta arbetsdagar, lediga kvällar och helger och förresten mer betalt än jag då hade som predikant. Bara känslan av att ställa lastbilen och sedan inte behöva tänka på den innan nästa arbetsdag. Jag fick en vän för livet också, och fler insikter. Sopåkarjobbet var precis vad jag behövde just då.
Just nu, vid årets mest krävande tid för både normala och onormala rektorer kommer tanken, ska man göra något annat? Det är ju brist på buss- och lastbilschaufförer. Kanske köra beställningstrafik åt någon med en reseledare som tar hand om det mesta?
Antagligen blir det bara en tanke. Eller två.

Men jobb som inte har med sig ’åhåga’ (äldre uttryck för oro och omsorg) dygnet och veckan runt ska verkligen inte föraktas.