Barn skaffar man inte, dem får man. En vän berättade hur hon upptäckte det, inga barn kom fast de hade bestämt sig. Idag har de barn både hemma och på väg och hon har korrigerat ordlistan.

Ganska många får inga barn alls. Är livet meningslöst då? Nix! Det blir förstås bli kris på olika vis. För några blir det totalfokus på detta och krisen blir långvarig, om man är ensam eller tvåsam. För andra av oss kan sorgen ersättas av en saknad som gör sig påmind då och då, men som till stor grad kan kompenseras.

Det finns så många barn. Några som bara virvlar förbi och du får le åt deras lek och nyfikenhet. Några som kikar på dig och söker din blick. Jag brukar vinka då och då, trots att risken att någon tror man är pedofil alltid verkar finnas om du är man.
Du känner kanske barn i din nära omgivning som då och då behöver vuxenkontakt, när de själva signalerar att de vill. Det är en alldeles riktig människa du har framför dig när du talar också med ett litet barn. En människa med personlighet och medfödda anlag men som till stor del formas i mötet med andra människor. Det är någon man talar med, inte bara till.

Vuxna som alltid gör en snabbvärdering innan de hälsar på någon känd de möter bemöter i regel också barn som saker. Jag tänker på sådana som möter några bekanta, men de hälsar bara på den eller de som i deras ögon är mest betydelsefulla. Kanske har mest nytta av. Det händer rätt ofta och kan hända även i kristna kretsar där man ville tro att människovärdet inte sitter i det man gör eller den status man anses ha. Det är fruktansvärt fult, ja rent ’oKristligt’ i ordets djupaste betydelse.
Utan att tänka på det kan vi göra liknande saker mot barn. Skilsmässan mellan generationerna tror jag har fler orsaker, men nog bidrar vi när vi inte ser barnen.

På väg mot femtio kan jag än minnas människor som såg barn som luft när jag var 5-6 år. I något fall kan jag än idag ha svårt att knyta an till någon som gjorde så då. Prilligt? Kanske, men tänk på hur du gör. Människobarn ska man ta på allvar, men inte utan humor.

Jag blir väldigt ledsen när jag ser t.ex. humanisternas motstånd mot att man ska ge barn en kristet präglad uppväxt. Motståndet mot att låta barn få höra om Gud och om Jesus och lära dem att be.
Hur mycket mamma, pappa och andra vuxna än betyder för ett barn så är vi helt hjälplösa i vissa fall. Sjukdom, död, stora sorger m.m. Vad kan man då säga eller göra i ’inomvärlden’? Det är en oerhörd välsignelse att få veta att det finns någon som står över de vuxna. Någon som alltid vill och förmår lyssna och som finns utanför det som syns.

Idag skakas många hus av ryska bomber i Gori, där förresten Stalin var barn. Igår skakades andra hus av georgiska granater. De senaste dagarna har otrygghet, fasa och sorg drabbat tusentals barn och vuxna. Konsekvenserna av mänsklig synd, ondska och oförsonlighet ställer till fruktansvärda scener.
Det är väl att många rädda, smutsiga, utgråtna och kanske döende barn där vet att de har någon att vända sig till mitt i den sönderslagna tillvaron.
Att tro på Gud passiviserar inte, tvärtom. Det finns alltid ett hopp.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om Barn, vuxenkontakt. att se barn, trygghet, kristen tro, bön