En mycket god ung vän utbildades till ett av Sveriges mest krävande militära uppgifter för några år sedan. Vi utbildar inte ens ett dussin per år till uppgiften.
Eller utbildade. Vad som sker nu och framöver är inte så lätt att veta.
Något år efter militärtjänsten värvades han tillbaka till försvaret och arbetade ett par år med att utbilda den här sortens elitsoldater.

I början av 2000-talet blev samarbetet i vår världsdel sådant att även ryssarna hade observatörer vid våra övningar. Min väns kollegor berättade om en episod vid ett av de första tillfällena där de var med.

En rysk officer frågade hur många de trodde skulle dö vid övningen? Svenskarna förstod först inte frågan.
Den ryske officeren formulerade om sin fråga så att den inte kunde missförstås.
’- Hur många döda bland de värnpliktiga anser ni är acceptabelt?’
Vad jag vet var det ingen jätteövning, utan som det har varit på slutet, en ganska begränsad.

Alla har inte vår syn på människolivets värde och okränkbarhet. Globalt sett är vi väldigt långt från ’normen’. Det är kanske en följd av den unikt långa fred som Sverige har välsignats med. Vid en konflikt som den i Georgien har ingen av sidorna en syn som liknar genomsnittet hos oss.

Hoppas vi får fortsätta att hålla livets gåva högt, utan att bli intill självutplåning undergivna dem som inte gör det. För att försvara livet och ett gott samhälle måste man ibland faktiskt vara beredd att riskera livet.

Läs även andra bloggares åsikter om Försvar, värnplikt, människovärde, suveränitet, angreppskrig