Jag är glad över regeringens satsning på psykvården och över att barn- och ungdomspsykiatrin prioriteras.
För egen del upplever jag en skillnad på hur Bup tar emot barn och unga nu och för 10-12 år sedan. Jag tror inte det handlar om dålig vilja eller lägre ambitionsnivå, men om att behoven ökar. Väntetiderna blir längre och tröskeln verkar bli allmänt högre.
Så alltför många riktigt unga mår dåligt och det är sannerligen inte lätt att alltid hitta mönster och tydliga orsaker. Så många som 20-25% av oss behöver ju egentligen någon gång i livet psykiatrisk hjälp.

Det hör ju till att oppositionen ska gnälla på regeringen. Allt ska ju framställas som fel, snålt och missriktat, men alla som möter barn och unga som mått dåligt gläds nog över att det skjuts till resurser för dem. Frågan är bara om de mänskliga resurserna finns. Personerna som ska sköta hantverket.

Vi som finns i leden innan får göra det vi kan för att verkligen finnas till hands i vardagen. Emellanåt behövs så lite för att göra skillnad för någon. Ibland kan problemen bottna i att det bara blir för mycket opåverkbara saker att hantera för ett människobarn. En ocean av oro och varken något utlopp eller någon fast grund någonstans.

Sjuk kan man bli hur som helst, men ibland tror jag också att den andliga dimensionen fattas oss. Vi sägs ju leva i ett av de mest sekulariserade länderna i världen. Jag tror både liten och stor far väl av att få vila i att det finns en som är större än oss människor. En som älskar reservationslöst och som har vunnit över det onda, trots allt.