Så blev det en ny älgjaktsdag i Gubböle.

När de flesta av er ännu sussade på söta örat kom jag till ett av mina favoritpass där jag skjutit ett par älgar förr. Det låga tornet spöar numera sin berömda kollega i Pisa vad gäller lutning och är betydligt murknare också. Tornet fick vara. Jag drog på den stora grävmaskinsoverall pappa en gång fick av Löfgren och söner. Det blir varmt och gott, men man ser ut som ett mulligt ufo eller en jättelik blå larv. Eftersom jag är det lilla jaktlagets största blåbär (hur många år jag än håller på) tycker jag det kan passa.
En bit bort på andra sidan började en hundförare gå med en av jyckarna som numera t.o.m. är utrustade med gps.

Det blev en intressant dag i älgskogen. Nja, det var kanske fel beteckning. Älgarna lyste med sin frånvaro, som förra lördagen. Det fanns inte ens spår på de marker som brukar krylla av sådana. En mindre tjur förirrade sig senare in från de östra grannmarkerna och fälldes.

Jag trodde inte mina öron när den första visslingen kom. Den var inte riktigt ’rak’, utan gick liksom uppåt. En ganska klar vissling med en lite väsande ton. Det kom några stycken, med några stönande andetag emellan. Det var inte långt bort. Vid en koll visade det sig att passgrannen bakom höjden några hundra meter ner för ledningen inte hade hört visslingarna.
Instinktivt drog jag mig bakåt, funderade på att använda det bedagade tornet som skjutstöd, men det blev inte bra. Marken var lite för sank där också.
Efter 10 minuter gick jag lite längre ut på kraftledningsgatan där det var fastare mark. Jag vred ner förstoringen på kikarsiktet så man inte bara skulle se ljung eller päls vid hastigt uppkommande skjutbehov. Pulsen kändes lite snabbare än normalt och jag undrade ett ögonblick hur hjärtat skulle reagera om Nalle Puh skulle dyka upp på andra sidan ’gatan’.

Jag sms-ade min gode vän Sören Lundmark och frågade hur björnvisslingar egentligen låter. Han svarade bl.a. med de uppmuntrande orden att visslande björn brukar handla om en hona som vill samla ihop sina ungar. Hua.
En annan sa att det handlade om allmänt irriterad björn.
Visslandet kom och gick under kanske 1,5 timmar medan det lät som den som åstadkom det hela rörde sig lite knappt 200 meter upp och ner parallellt med ledningen.
Jag vande mig gradvis med sällskapet och strax innan återsamlingen gick jag över till skogen på andra sidan och tittade. Då kom en lång, rak vissling och jag pallrade mig tillbaka.
Varken hundar eller hundförare verkade längta till området där det visslades.
En ensam passare är i lite bättre läge än den som går med hund utan björnvana. De förra kan var som helst i riset få tillbaka snabb hund med ännu snabbare och dessutom ilsken nalle i hasorna.

Ni som vet. Om det här inte var björn, vad kunde det ha varit då?

Rent principiellt tycker jag vi ska ha björnar, men de är många nu.

Intressant