Många vuxna oroar sig liksom Anders Carlberg (Fryshusets grundare m.m.) för klyftan mellan unga och äldre som enligt många generellt aldrig varit större. Carlberg menar att klyftan är ett hot mot demokratin. Jag säger inte emot. Det är definitivt inte bara de ungas fel.

Ett samhälle där många företag och organisationer inte tar sig tid att bjuda in de unga i den verklighet de väldigt snart ska in i, eller i alla fall håller på att utbilda sig för, det är ett samhälle som avhänder sig kontakten med de unga. Med oöverblickbara konsekvenser.
Jag tänker på PRAO:n, ’Praktisk arbetlivsorientering’.

En högstadieelev funderar då och då på vad han eller hon ska välja för program i gymnasiet, vad man ska sikta på att bli. Den vuxna världen borde vara väldigt angelägen att ta sin del i ’initieringen’, att visa och intressera och ’pusha’ för att nya människor ska komma in i just deras del av samhällsbygget. Särskilt när de unga blir färre, när det inte kommer lika många efter oss. I en tid när många unga inte alls fått den kontakt med vuxenlivet vi äldre ofta fick.

Jag anser att det är tjänstefel rakt av när chefer och arbetsledare försöker styra sin egen verksamhet bort från den här uppgiften. Oavsett om det är en privat eller offentlig verksamhet man arbetar inom. Hur har du tänkt att ditt företag eller din verksamhet ska klara sig framöver? Kanske bara om 5-10 år? Har du råd eller samvete att inte försöka intressera och öppna upp din arbetsplats för morgondagens vuxna? Är det att ta ansvar för sin verksamhets hållbarhet? Det gäller inte minst de offentliga verksamheterna.
Jag är rädd att många sådana kommer att finna sig ha hela skägget i brevlådan väldigt snart.

De unga är mer intresserade än vi ofta tror, men de måste bjudas in. De flesta fattar och vill mycket mer än vi anar och bär bakom en yta man kanske odlar för osäkerhetens och den darriga självkänslans skull en vilja och längtan att göra nytta. Att behövas.
Just känslan av att verkligen behövas, det är något vi ofta förmenar de unga här där vi ofta lämnar dem att bara ha roligt, vilket inte alltid är så roligt, i längden.
Det slog ner som en bomb i mig andra gången jag var i Indien. Varför var de unga så nöjda? Varför var de som ingenting hade så tillfreds? Jag såg på en liten, liten pojke som bar sin gravt handikappade pappas tallrik och tänkte – den här lille killen behövs! Unnar vi de unga att behövas? Det är kanske lite sällan det.

Det är kanske inte lätt alla gånger att förmedla den känslan till en PRAO-elev. Jag tycker ändå att vi i alla möjliga verksamheter skulle se det här som en sorts ’samhällstjänst’. Att ta emot elever och göra det vi kan under någon vecka för att ge dem en inblick i det vi håller på med. I längden tror jag det är både företagsekonomiskt och samhällsekonomiskt lönsamt. Förutom att det är i allra högsta grad människovänligt.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om PRAO,