I början på 2000-talet drabbades Sveriges minsta kommun Bjurholm hårt. Av en arbetsför befolkning kring 1400 personer blev ca 60 arbetslösa då förpackningsindustrin Elopak flyttade sin verksamhet. Det motsvarade att omkring 3000 personer blivit arbetslösa i Umeå. Eller 50-60 000 i Stockholmsområdet.

Några drabbades förstås, men för de flesta gick det enligt tidningsartiklarna riktigt fort att få arbete. Många började arbetspendla åt olika håll, flera fick andra jobb i kommunen eller startade eget.
Arbetsförmedlingen satsade på en särskild arbetsgrupp som skulle hjälpa till i Bjurholm. Minns jag rätt hann de inte riktigt komma på plats innan förvånade tjänstemän noterade att det stora flertalet av Bjurholmarna själva hade skaffat andra arbeten.
Idag har Bjurholm en riktigt låg arbetslöshet, som övriga kommuner i Västerbotten. Vännäs ligger allra lägst just nu med 1,5%, om jag minns rätt.
Hur världsekonomin ska påverka oss vet vi inte än.

Bjurholm kan inte jämföras med Göteborg där de stora varslen nu läggs. De som till slut friställs där nu har ingen annan centralort att börja arbetspendla till. Det ekonomiska läget i världen är inte som då.
Kanske har också Västerbottens glesbygdsbefolkning, där många har småbrukarbakrund, en större mångsidighet och beredskap när det gäller att ta egna arbetsinitiativ.

Visst vore det skönt om det med dagens många varsel och de kommande uppsägningarna får bli lite som i Bjurholm. Att arbetsförmedlingen och omgivningen får se många fler än de trodde få nya, vanliga, friska arbeten.

Intressant