Idag besökte jag min barndoms skola för första gången på väldigt länge. Skolan alldeles vid älven i Agnäs där jag gick min första skoltermin. Så vackert och farligt belägen, med dagens supersäkerhetsmått mätt.
Vi var sju i ettan, fyra av oss hade döpts i samma vatten i Bjurholms kyrka en sensommardag 1959. Vidare en i tvåan och en i trean. Därifrån fick jag nog mina otidsenliga referensramar om hur stor en skola behöver vara. När vi startade Mariaskolan 1994 hade vi 8 elever.

Idag hade jag ett möte i skolan, bönhuset i byn är avvecklat. Kanske blir det fler möten, jag vet inte.
Svarta tavlan väckte diffusa minnen av kritljud och bokstäver och ylletröjor.

En synnerligen ofrom bön kom jag också ihåg. Det var när jag den där decemberdagen 1966 skulle lämna tryggheten och flytta till Vännäs. Pappa hade kommit in i riksdagen och resorna till Stockholm var en av anledningarna till uppbrottet.
Jag minns mina åtta skolkamraters vinkande när jag mitt på dagen skulle vandra över bron och uppför ’Westmans backen’. Jag bad till Gud att flyttbilen skulle ha kört av vägen. Snön låg decimeterdjup och det var inte så mycket trafik på den tiden. Besvikelsen la sig tung över mig när jag såg de breda spåren in mot bönhuset där vi hade bott på övre våningen.

Jag som hade tillbringat så mycket tid med pappa, i stugan eller ståendes på kardantunneln i någon av PV-bilarna han nötte ner på inlandets grusvägar.
Nu försvann han för mig och jag blev ganska snart lite av en ligist i Vännäs.
Men det är en annan historia.