Vissa i gruppen har gått på Guggenheimmuseet idag, andra har kanske handlat. Jag har vandrat i mina bekväma amerikanska skor, långt och länge och tagit många bilder av vardagen på Manhattan. Den amerikanska omtanken har gjort sig påmind.
Tre personer har frågat om jag behövde hjälp utan att jag bett om det.

Jag frågade t.ex. en tunnelbaneanställd om var jag skulle stiga av. Hon svarade lågt och en yngre dam intill mig som hade bråttom och mycket att bära hörde frågan, men inte svaret. Hon trodde kanske att jag inte fick svar och stannade till och frågade mig vart jag skulle åka. Slår vad en dollar att det varken skett i Stockholm eller Umeå i motsvarande situation. Sen fick jag hjälp av en tant som tog kontakt när jag stod och läste kartan nere vid Ground Zero och därefter av en man som egentligen inte bodde i New York.
Jag ska återkomma till de här fenomenen både när jag skriver om Ground Zero och kanske lite ifrån skolbesöken jag var med om under rektorsutbildningen.

På bilden ser du en annan sorts omtanke. Man kastar inte ner skorna i den gröna soptunnan de står på. Det kan finnas någon som behöver dem. Kanske en otänkbar, stötande tanke hos oss, Det jag inte vill ha ska kastas. Strax efter att bilden togs stod i alla fall en man och begrundade de bruna skorna.