Den här dagen har varit grå här hemma också. Jag har känt mig som en väldigt tom påse. Hela jag har varit ytterligt trött och har haft svårt att hålla mig vaken trots många uppdämda uppgifter som pockar på uppmärksamhet.

Det blir knepigt att riktigt lämna detta med USA. Ögon och öron registrerar USA-nyheterna i mediebruset.
Här och där i media har man noterat att en av de minst intressanta personerna just nu, Amerikas president, i ord och gärning visat sig vilja underlätta så mycket han kan för den som sannolikt blir vald den 15:e december. Det tycker jag är hyfsat bra gjort av en som är så impopulär som Bush och som hanterats som han har gjort i kampanj och debatt.

Jag minns en svensk ledare som vid en valförlust förbittrad sa:
’-Vi ska ge dom ett h-vete!’.
Det vallöftet försökte han hålla.

På hemresan läste jag en en svensk tidning där man la McCains och Obamas ’eftervalsord’ om varandra i munnen på Reinfeldt och Sahlin. Det kändes väldigt ovant att läsa sådana erkännsamma politikerord på svenska.

Jag är rädd att den mer ryggmärgsbaserade svenska svartmålningen, eller mobbningsbenägenheten, gör något dåligt med oss svenskar. Den påverkar vår inställning till politiker och politik och begränsar vår förmåga att tackla gemensamma svårigheter.
Särskilt Östros och Sahlin försökte sig ett tag på en duktigt negativ retorik, men jag tror utfallet blev kortvarigt och magert. Vi har tidigare exempel från den borgerliga sidan som inte heller ’bar sig’.

Det är nog av tjuv och rackarspel i USA och man ska inte övervärdera de vänliga orden heller. Taktik- och strateginissarna där är lite före våra och vet att de flesta är urtrötta på det ständiga hackandet och onyanserade misstänkliggörandet. Ett vänligt ord á la Obama ellr McCain kan göra det grå lite ljusare och kanske frigöra en del kraft i svåra lägen.
Det vänliga ordet utesluter inte debatten.