Monica W skrev en kommentar jag skulle svara på, men den blev som vanligt för lång. Blev en egen text istället:

Orden i förra bloggtexten om att vi inte är bäst när det gäller välfärden var som sagt inte mina egna, men jag håller med.
Tomskryt, billiga säljartrick, parti- och organisationsegoism skådar ju folk igenom ändå. Det lämnar dem ofta med en likgiltighetskänsla inför politiken, i bästa fall. Resultatet blir sällan ens ett nollvärde, det blir minus på sista raden när vi bara vevar skryt- och floskelpositivet.

Partiet jag anslöt mig till för några år sedan håller på med en omprövning och ett förnyelsearbete. Många säger att det bara handlar om marknadsföring och begreppsstöld, men för mig liksom för de flesta vill jag tro att det handlar om en vilja att verkligen bli bättre. Både bättre än vi själva varit och bättre än dem som styrt oss dit där vi är nu.
Det finns blindskär i de flestas välfärdspolitik. Jag hoppas vi ska upptäcka dem och hitta farleden som fungerar för omständigheterna vi har framöver. Då behöver man höra vad de som sköter uppgifterna rent praktiskt säger. Blir vi bättre tvingas (eller inspireras) andra att också bli bättre. Det borde alla tjäna på. Inte minst när vi alla behöver välfärdens omsorger.

Att jag tar ut svängarna som jag gör i den tidigare texten handlar kanske också om att jag inte totalidentifierar mig med moderaterna och köper precis allt. Inte heller i förnyelsearbetet. Det är partiet där jag engagerat mig. Det är där jag känner mig mest hemma, bl.a. för att det är högt i tak. Även jag ryms. Det känns som en plattform, en byggställning, där jag ett tag kanske kan göra något för vårt gemensamma samhälle.
Men det är som sagt inte min identitet.