Jag brukar alltid läsa Gunnel F:s bloggar. För det spänstiga och innerliga språkets och ordvändingarnas skull. För att vi är av samma årsmodell och delar erfarenheter av inland (även om Agnäs kanske är lite mindre inland än Vindelgransele) och en uppväxt i en kristen familj. Jag bodde på andra våningen i ett bönhus från det att jag blev adopterad som ’lilliten’ till dess jag var sju. Min pappa var dessutom predikant inom EFS i min barndom, med allt vad det innebar. Han var predikant hela livet, men senare i det som nu heter ELS, Evangelisk luthersk samling.
Även om pingst och EFS var lite olika ger allt det där gemensamma en hel del ’deja vu’-känsla när man ler sig igenom Gunnels bloggar. Och när man ibland grips av andra känslor.

Men det finns skillnader också. Jag klev av kristendomen riktigt tidigt. Innuti var det färdigt tidigt i lågstadiet, jag tror det var i ettan eller tvåan. Långt innan kristna mammor och pappor i regel tror att det går an att skaka av sig relationen med Jesus. Det hindrade inte att jag var en hejjare på skrymteri, det religiösa skådespelet, när jag tyckte att omständigheterna krävde det.

För min del fanns inga skrämmande minnen på det sätt som många andra kan ha. Under de år då jag inte var kristen så fanns hela tiden känslan att jag måste bli det igen.
I en del av grundskolan hade jag en klasskamrat som var pingstvän. När det blev diskussioner var hon inte den som vek ner sig. Jag minns tillfällen när jag stod på hennes sida när det rök stickor och strån. Aldrig någonsin kunde jag komma ifrån tron på att Gud låg bakom vårt universum, att det som stod i Bibeln var sant. Att det fanns en himmel och en förtappelse som Jesus hade kommit för att rädda oss ifrån. Att Gud verkligen ville mig och alla väl. Jag visste inte hur, men innan jag skulle dö måste jag ’bli omvänd’, det kom jag aldrig ifrån. Bara inte just då. Jag hade olika anledningar till motståndet.

Det var bitvis stormiga tider kring min pappa när jag var liten och som jag inte undgick att märka. Han var inblandad i en bibelsynsstrid som fick konsekvenser på flera sätt. Inte minst i vår stora bekantskapskrets. Många menade att han svek organisationen. För honom var det ungefär som så att antingen tror vi på Bibeln och räknar med att den är sann, eller också gör vi något annat. Nog om det.

Trots den tidens stridigheter fanns där något positivt som efterföljde mig. Det fanns något i den kristna gemenskapen som jag inte hittade någon annanstans. Ett återsken av något stort och tryggt och kärleksfullt. En ofrånkomlig övertygelse och känsla av att det fanns en mycket stor en som älskade.
Jag har skrivit det förr, men för mig ser det ut som om min barndoms bönhuskristna miljö var ungefär så nära det ’klasslösa’ samhället som man kan komma. Inte enligt den marxistiska tanken, men på ett sådant sätt att både företagaren och arbetaren stod på samma ’nivå’, kunde ha samma mål och en gemenskap som gick långt över alla annan gemenskap. Det var alla sorters människor man mötte, med övervikt för ’det enkla folket’. Någonting förenade dem. Något som jag inte hittade någon annanstans, fast jag verkligen letade. Det tog en tid innan jag lärde känna honom igen. Innan jag fick tro och förstå att kristendomen är till för dem som har mörka sidor och inte själv grejjar det här.

Därför är domsöndagen inte skrämmande för mig. Allvarlig, men inte skrämmande. Den handlar djupast sett om Nåden och om himlen.

Från kristendomen kommer också mitt samhällsengagemang. Det är lite lustigt att det gör mig skum enligt både vissa ateisters och vissa kristnas mening. Några menar att man per definition är skum och mer än lovligt vriden om man är kristen. Några kristna menar att man kastar bort sin tid om man sysslar med något så kortsiktigt som det här samhället.

Men det är sådant man får ta. Jag har flera bibliska exempel på kristna samhällsarbetare som fick vara till nytta under de mest skiftande omständigheter.