Så här innan dagen brakar loss sitter jag med några tankar. Kanske lite ’inkrökta’, men du behöver inte läsa.

Jag vill inte spela en roll.
Förstå mig rätt. Jag är tillräckligt ego och har begåvats med kanske lite onödigt god självkänsla och självsäkerhet så att jag tar mycket plats både här och där. Det är inte det.

Jag vill däremot helst vara den person jag är. Den personen skulle jag vilja vara inför både Gud och människor, hela tiden. Jag tror att jag ska göra räkenskap för alla mina uppgifter, hur jag handlat och vandlat i dem allihop. Jag har ett gott samvete för att jag ’lever’ på det en Annan har gjort. Därför får jag både ha ett vilsamt liv samtidigt som jag också vill göra mitt bästa i mötet med mina medmänniskor.

Jag har och har haft lite väl många uppgifter. På ett sätt är det förstås ’roller’.
Make, granne, son, vän, medmänniska med stora och små, predikant, rektor, ’elevassistent’, arbetsgivare, myndighetsutövare (i viss omfattning) och politiker (fast jag än har svårt att se mig som sådan).

På ett sätt har jag många roller, men jag vill inte gå ut och in i dessa och ha den ultimata nyttan i dessa roller som ögonmärke.

Det kanske gör mig mindre ’effektiv’, men så här ser jag det:
Jag har många uppgifter, men jag är en och samma person i dem alla. Jag har en Gud som jag är ansvarig inför i alla mina möten med människor och i alla mina uppgifter.

Skulle jag vara tvungen att ’spela en roll’ är jag rädd att jag ganska snart skulle tappa bort mig själv.