Lilja hade ordnat med en buss som körde runt bland skolans verksamheter för dem som var obekanta med både den och Vännäs. Klart jag åkte med. Det var intressant att få ett intryck av Vännäs ’utifrån’.
Vi kom faktiskt t.o.m. till Vännäs ’huvudsak’ – Vännäsby. Man skulle ju få se både slalombacken och platsen där Munkeröds Floristutbildning håller till.

Marielle och Jolin från Handelsprogrammet guidade och visade saker som jag inte tidigare sett!

Program och verksamheter visade upp sig i Liljaskolans lokaler och på de olika områden och körgårdar i Vännäs där man håller till. Det behövs ganska mycket plats.
Specialidrotterna fick vara lite mer uppfinningsrika för att sätta sig på kartan.
Den stora ’pipen’ vid slalombacken ligger ju en bit bort och det är också ganska måttligt med snön än så länge.

Vad gör man då? Upp med flaket på en lastbil och så dit med all snö man kan få tag i så man kan låta se sig. Gissar att det var ’kanonsnö’.

Liljaskolan har över tusen elever som kommer från 65 olika kommuner. Det är väldigt få Vännäsbor som vet vad som egentligen händer och sker här. Det är t.o.m. lite knaggligt med kunskaperna och insikterna för en och annan politiker.

Längst bak på den här bilden ser man skolchef Bosse Nilsson som berättar för tillresande och Vännäsboende föräldrar och högstadieelever om det som finns på skolan.

Mot slutet av kvällen sades det att knappt 500 hade kommit och tittat. Så många hörde inte informationen i Liljaskolans matsal, men några hundra gjorde det också.

Ikväll var jag på Liljaskolans ’Öppet hus’ och tittade runt. Jag tog en del bilder och sa till en och annan som frågade att några kanske skulle ut här. Då är det ju bara givet att ett av höstens två kabelstopp inträffar just ikväll.
Men här kommer några bilder från Vännäs stolthet, Liljaskolan.

Hartman och Holmlund går väl i taket, men jag måste säga att det var ’Friskolestämning’ på Lilja där det kokade av engagemang i alla hörn och vrår.

För H & H är det annorlunda, men för mig är det något positivt!

MUF vill att Sverige ska stå utanför EMU och att vi skulle ha fått folkomrösta om Lissabonfördraget.

Även om motiven kan skifta känner jag mig i dessa fall som en mycket ung moderat, mitt gråa hår till trots.
Förmodligen har många i ja-partierna större förståelse för de unga, ’man vet ju hur ungdomarna är’, än med någon som tog körkort för mer än trettio år sedan och ’borde veta bättre’. Det kan dock inte hjälpas.

Lissabonfördraget må ha sina ljuspunkter, men jag vill inte ha Europas Förenta Stater. Samarbete i angelägna frågor- ja, mer maktöverlämnande – nej.

Ja, det blev en blandning det.

Vännäs vänsterblocks hittillsvarande banerförare K-G Sjöström, en man jag uppskattar trots att vi fläckvis har divergerande åsikter, hade en kommentarfråga jag tänkte svara på här.

Jag fick först en kommentar från ’fd vännäsbybo’ som sa att det var trevligt att jag som predikant kunde ha en uttalad ateist som förebild. Han tänkte på nr 2 av de förebilder jag uppgett i presentationen, Winston Churhill. Jag är högst osäker på om och i så fall hur länge Churchill var ateist, men han är på sitt sätt en förebild för mig. Dels för att det kan vara trevligt för en rektor att se att en riktig ’skolkatastrof’ kan nå betydande framgångar i livet. På det finns för övrigt tiotusentals andra exempel, men dem lämnar vi nu. Han är det också i många fall som ledare och talare.

Jag antar att det var det jag senare sa som konfunderade vännen K-G. Då citerade jag något som brukar tillskrivas Martin Luther som skulle ha sagt att man inte behöver den Helige Ande för att veta skillnaden på hur man ska tillverka en öl- och en vintunna. Förstår jag detta rätt menar han det självklara att t.ex. en hantverkare inte nödvändigtvis är bättre på det han gör om han är kristen.

Det är klart att man som kristen kan uppskatta en person som är duktig på det han eller hon gör och även delvis ha henne som förebild, också om hon en tid i livet skulle vara ateist. Ja, till och med höra till det relativa fåtal (!) som dör som ateister.

Att jag kom in på Strindberg handlar om att han nästan alltid beskrivs som ateist, trots att han vid sin död var allt annat än en sådan. Det ska jag nog blogga om framöver om jag får leva.

Man får hoppas att det är som det ofta brukar vara. Företagen ligger hellre i överkant än i underkant vad gäller antalet varsel. Om det skulle bli värre än man tror.
Samtidigt tror jag att många mindre företagare gruvar för att stå inför lojala familjefäder de känner sedan många år och säga att de sannolikt kommer att förlora jobbet och dröjer därför med varslen. I vissa lägen kan man dröja för länge och ta till för lite. I sådana lägen riskeras hela verksamheter.
Sammantaget kan man ändå hoppas att alla som varslas inte blir arbetslösa.
Men det är inte slut på varsel.

Regeringen arbetar förstås för högtryck med att utreda vad som blir allra bäst att göra i denna helt unika krissituation vars förutsättningar förändras varje vecka, för att inte säga varje dag. Östros arbetar för sådant högtryck att han knappt hinner tänka med sitt – att kritisera regeringen.

Några av de större och mindre saker jag från min begränsade horisont skulle önska är:

Press på bankerna att inte slå helstopp på kreditgivning till företag
ROT-avdrag för fastighetsägare så att varslen i byggmarknaden kan hejdas något
Snabbt beslut om byggstart för Norrbotniabanan
Snabb upprustning av järnvägen i mellersta Sverige så att man har ström så att de nya starkare och snabbare tågen faktiskt kan köras samtidigt!
Snabb start av kvalificerade yrkesutbildningar för arbeten som vi vet saknar folk framöver
Snabb utredning av möjligheten att framöver sätta in lämpliga delar av den växande skaran arbetslösa i livsnödvändiga verksamheter som nu är hopplöst underbemannade

Allt kanske inte så realistiskt i vårt genomreglerade samhälle, men önska kan man ju.

Har just tagit en liten rast på skolan. Idag har jag fått vara vikarie och både följt en liten grupp treor till badet och sedan hjälpt en mindre grupp på högstadiet. En rolig dag i de små sammanhangen.

Nu ska det snart röstas om Lissabonfördraget. Det är egentligen redan dött då Irländarna sagt nej, men allt ångar på trots allt. Hur många svenskar har bekymrat sig om att ta reda på vad det betyder för oss och för dem som kommer efter?

Jag tror det är skrämmande få.

De är väldans lika vad gäller såväl utseende som budskap och uttryckssätt. Jag tänker på tvillingarna Moström som skriver i både Vindeln och Vännäs.

*s*