Nåja, likheterna mellan en av Västerbottens minsta skolor och en av de största är förstås begränsade.
Men, samhällsprogrammet är liksom Mariaskolan en resande utbildning. Som vårt högstadium besöker man under ett år Stockholm, riksdagen och regeringen. Som vi åker man under ett av åren ut i Europa, fast man besöker inte lika många länder.
Sen drar de ifrån lite.
Under det tredje året åker de på en resa utanför Europa.
Här har vi två av lärarna på Liljaskolans samhällsprogram.
Nu började Liljaskolans kväll lida mot sitt slut. Här sitter tre trötta tjejer som ändå gärna blev fotade.
Det var många intressanta delar av skolan som jag inte alls besökte den här gången. De ’grövre bitarna’ t.ex. Dem åkte vi bara förbi i bussen och verksamheten på körgårdarna och platserna där grävmaskiner och hjullastare bultade på var inte så lättfotograferade genom fönstren.
Här sitter ett gäng finmekaniker. Man börjar tillsammans med dem som ska bli urmakare och sedan delar man lite på sig. Finmekanikerna behövs bl.a. på sjukhusen där de micklar med små saker och många får säkert uppfinna en hel del som inte uppfunnits än.
På bilden också en yrkeslärare. Sådana växer inte på trän’. Det är ofta mycket svårt att få fram yrkeskunniga lärare till de praktiska utbildningarna. Det är inte alla som kan eller vill lägga ner fyra år på att bli godkända yrkeslärare heller.
Här måste det komma till fler vägar att bli behörig!
Ser ni vad han gör, urmakareleven? Han har satt en skruvmejsel mot städet där det tickande urverket är fastskruvat och lyssnar gissningsvis efter fel eller justeringsbehov.
Det här är annat än ’tunga mek’.
Här sitter en sällsynt sort, urmakarna!
Liljaskolan utbildar urmakare, vad jag förstår den enda gymnasieutbildningen på området i hela landet.
Man ska ha sinne för de små detaljerna och man är i stort sett garanterad jobb efter Vännäs. De flesta ’konkurrenterna’ är 80 plus.
Jag säger inte att det var så med dem på bilden, men jag undrar om inte en och annan av oss gamla gubbar var lite avundsjuka på de utbildningsmöjligheter som finns idag.
Till hösten planerar man på Lilja för en utbildning i avancerad engelska. En spetsutbildning för elever från hela landet. En del av utbildningen sker i samarbete med Umeå universitet och man kommer bl.a. annat vistas på College i Cambridge och Leeds några veckor vardera.
Tyvärr missade jag att ta namnen på de här eldsjälarna på bilden.
I foajén vällde informationen över en. Det var bland annat här jag som gammal friskolerektor kände ’friskolestämningen’. Engagerad personal och trevliga elever som informerade överallt, och på kvällstid.
Inte med detta sagt att det inte är så på kommunala skolor, men jag kände mig hemma.
Liljaskolan är en egen resultatenhet och är så nära en ’kommunal friskola’ man gärna kan komma. Missuppfattningarna om hur Liljaskolan fungerar rent ekonomiskt är väl spridda, även där man trodde det skulle vara omöjligt att de skulle kunna finnas.
Liljaskolan hör till de allra billigaste skolorna dit andra kommuner kan släppa iväg sina elever och den får också bära sina egna kostnader. För Vännäs är det en oerhörd förmån att Lilja finns.
Vissa program är studieförberedande, andra är yrkesutbildningar. Under många år har det sagts att en väldigt stor del har jobb efter Liljas yrkesutbildningar. Här en bild från svetsprogrammets lokaler, tyvärr utan verksamhet just för ögonblicket.
Här har företagen brukat komma och slita i eleverna redan innan tredje året.
Många elever har ganska snart haft löner som deras gamla grundskollärare (och vissa rektorer) bara kan drömma om.
Visst kan de bli tuffare ett tag nu, men Lilja utbildar för många bristyrken. Det fattas fortfarande många kompetenta svetsare för framtiden. Medelåldern i Sverige är hög.
Den här usla bilden genom ett bussfönster i mörka kvällen måste jag bara ta. Jag var ju i USA i början av månaden och nu undrade jag nästan vart jag kommit. Den här USA-trucken stod vid en av Liljas körgårdar, men jag har inte kollat upp vad den egentligen gjorde där.
Sådana här ’djur’ finns inte i Sverige, väl?
Jan
Senaste kommentarerna