Visst förstår man att det blir många chockrelaterade känslor när en brand av dimensionerna på Ålidhem inträffar. Ändå blir det lite mycket när den anonyma anklagelsefloden väller fram som en tsunami i kommentarerna under lokaltidningarnas artiklar.

Bostaden, den kämpande räddningstjänsten, stackaren som glömde pannan på spisen, försäkringsbolagen, socialtjänsten, ’kommunen’ – jag vet inte alla som hunnit bli anklagade. Jag har inte läst så mycket, men hunnit se ovanstående i alla fall.

Vi bor i ett av världens absolut mest välsignade länder i den meningen att vi blivit besparade så oerhört mycket av masslidanden och katastrofer. Mitt i sorgen och chocken för dem som drabbats värst har vi anledning att vara tacksamma för att inga familjer är innebrända och att alla kunnat få tak över huvudet.

Stora olyckor inträffar och måste hanteras. Både av de drabbade, frivilliga medmänniskor och av samhället. Vanligtvis måste det ske i den ordningen också. Det kan bli rejäla glapp i insatserna, särskilt under en helg som denna.
Det är glädjande att höra att många privatpersoner och andra hyresvärdar har hört av sig och erbjudit tillfälligt boende för drabbade. Det är så det måste fungera.

En grabb i Aftonbladet framställs som ett stort offer för att han ’tvingas övernatta hos sin mamma’. Det finns nog några miljarder människor i världen som skulle ha svårt att pressa fram fler tårar för just den delen i situationen.
Bostaden anklagas i artikeln för att, under julhelgen, inte kunnat anvisa honom ett nytt boende. Den här killen kan ju vara helt felciterad, men liknande inställningar oroar mig lika mycket som finanskrisen, klimathotet och det framväxande nystalinistiska samhället i Ryssland.
Hur ska de som tror att ’samhället’ grejjar allt alltid och momentant klara framtidens utmaningar?

Tack till er alla som i tjänsten eller privat arbetar för att lösa konsekvenserna av den här olyckan!