Känsliga läsare varnas – den här tendensiösa och ensidiga texten är full av stereotyper, fördomar, förenklingar och overifierade påståenden. De som har krav på allsidighet och faktabaserade utsagor ombedes vända sig åt annat håll.

I går gjorde ja en verkligen smal, grund och allmänt darrig 25-öresundersökning. Jag gjorde den som isolerad och hemmavarande sjukling med anledning av våra diskussioner utifrån forskningen som påvisar att att romantiska komedier sabbar folks kärleksliv och gör fler ensamma. Dussintals tidningar har skrivit om det, här finns en kort SvD-notis om rönen.

Jag ringde några av grabbarna med rutiga skjortor. Männen som ibland blir förbisedda och av många kvinnor ratas till förmån för ett rätt ensamt liv i någon förstad.

Varianter finns i massor, men jag tänker på männen som kan sakerna jag inte kan och gör sakerna jag inte gör. De som ofta hade utomordentligt svårt att sitta stilla i skolan, men har fått rätt mycket gjort efter att de genomlidit den. Ofta med saker som låtit, luktat och fått andra saker att flytta på sig. De som inte bara tänker och pratar, utan Gör! De som inte står handfallna inför ett avloppsystem som slutat fungera och vet hur det ser ut både under golvet och under taket. De som kan besluta sig för att testa om det kunde fungera med ett tillskott av solvärme och sen bara letar fram, tillverkar, skaffar och monterar dit det som behövs.
De som kört med ’trail and error’ och misslyckats riktigt rejält ibland. De som gör en fungerande gräsklippare av en som aldrig velat gå som folk och som stundtals luktar tvåtaktsolja. De som emellanåt är ganska skitiga och kanske kan ge sig på motorer som bara ett par av mekanikerna på märkesverkstäderna klarar. Männen som har glimt i ögonen och ibland är pratare och berättare av rang, trots att boken ofta aldrig riktigt öppnat sig för dem. De som man kan hålla i när det blåser och som kan ta hand om det mesta runt boet när det krisar till sig.
De som ofta har bottnar som det kan ta en stund att hitta och som andra män knappast ser. Annat än kanske delvis, som trogen vänskap. Däremot kanske en kvinna kan få se dem. En som inte förväntar sig att han ska vara eller försöker göra om honom till Hugh Grants, Brad Pitts, DiCaprios eller Matt Damons filmgestalter.

Fast några av dem har jag sett när livets stormar ruskat löv och fjädrar av dem och de hållits uppe av vår Herre och de kvinnor som de vuxit ihop med. Kärlek som inte är på låtsas.

Några såna ringde jag, för skojs skull.

Jag hörde efter lite om det här med hur de upplevt de romantiska komedier de inte undgått att konfronterats med. Det blev några intressanta reaktioner och kommentarer.
Först kom det hostningar, leenden jag aldrig såg och skratt som jag hörde.

’-Hörrdu, då vill man helst gå ut.’
’-Då känn man sig ganska värdelös!’
’-Nja, det där är inte jag.’

Kan det vara så, mina vänner, att den överdrivna, tillrättalagda och ’neddrogande’ romantiken i film, komedier, böcker m.m, inte bara ger många kvinnor orimliga förväntningar. Tanken på den där mannen som inte finns, det omedvetna sökandet efter honom som bara ’förstår’, utan att man behöver säga något. Som det bara alltid känns så Rätt med.

Tänk om Hollywoodromatiken också skrämmer många män längre åt ’andra hållet’? Gör att de i rena rädslan odlar typiska grabbeteenden och sämre attityder och att många helt enkelt ger upp det här med att hitta någon? Man räknar med att det ändå inte kommer att fungera. Att man inte passar i mallen.

Jag tror problemet förvärras av ’låga och vedervärdiga grabbkulturer’ som odlas i skolorna, av att allt fler inte växt upp med sina fäder och absolut av alla skador pornografin har med sig. Men det är helt andra bloggtexter det.