Normandies strandnära områden och staden Caen låg förödda efter sommaren 1944. Förödelsen uppstod på Dagen D och tiden närmast efter när både allierade och tyska sprängmedel jämnade landskapet med marken.
Några miljoner allierade hade passerat området i augusti, men många engelsmän, amerikaner och andra samt tyskar hade blivit kvar också. Bara de amerikanska gravarna vid stränderna uppgår till ca 10 000.

Staden Caen, ungefär som Malmö i storlek, hade många bokstavligt talat hemlösa efter kriget.
Medan jag stod och lagade middag i kväll lyssnade jag på P1, ’svenska folkets universitet’. Det var roligt att igen få höra om de svenska husen – ’svenskorna’ – i Caen.

Sverige sände mellan 1945 och 1947 400 parhus och några daghem som byggdes upp i staden. De skulle bara stå ett tag, byggda i trä som de var. Ett närmast okänt byggnadsmaterial i trakten. Det blev en område svenskpräglat av mer än husen. Gatorna blev bredare och parker och öppna ytor fler. Här finns både Rue de Stockholm och Rue de Sandviken.
Husen står kvar och är populära än idag och vid 60-årsjubiléet i somras var det fest. Bl.a. med franska barn som sjöng ’Du gamla, du fria’, på svenska. Vid festligheterna deltog några som bott i husen hela tiden.

Det är inte alltid som nödhjälp fungerar, vi har inte alltid hanterat pengar och nödsituationer på klokaste vis. Men här hittade Sverige av.

Det hade varit roligt att få bygga hus på Gaza också. För människor som både accepterar Israels rätt att existera och vill det väl och blir väl bemötta och omhändertagna av landets folk och regering.
Att Abrahams båda söners efterkommande får syn på det som Abraham fick se. Och att de blir lika fridsamma som han.

Men det tror jag inte vi får se.