Jaha, nu är klockan mellan sex och sju och då är det är väl hög tid att stiga upp? En gammal bonde jag kände i min ungdom brukade säga att klockan 12 var dagen gången. Ska man då få något gjort bör man ha varit uppe några timmar nu.

Eftersom ingen som känner mig tror att jag frivilligt stiger upp vid denna tid Nyårsdagens morgon får jag angripa problemet från andra hållet. Har ni redan lagt er? Jag såg i en bloggtext här att några kvinnor som inte ens var 40 hade fullt schå att vara vakna fram till midnatt.
Säger då det. Dagens ungdom….

Ska sen sanningen fram så kan jag säga att det inte är skönt att sova i en baden-baden. Min kropp var färdig med det efter några timmar. Sen vaknade även min hjärna, partiellt i alla fall. Frun verkar inte pratsam, så jag får väl prata med mig själv lite. Här på bloggen.
Smärtan ovanför och kring ögonen hålls nere med några piller och jag hoppas att jag tröttnar på sällskapet ganska snart och kan sova en stund i solstolen igen.

De unga damer som fick stötta varandra för att orka fram till midnatt (skriver av integritetsskäl inte ut namnen) hade skrivit en kommentar där de undrade vari det rebelliska i politiken låg. Alltså en inriktning som innebär att man går emot vissa ordningar som etablerats.

Några saker kan nämnas lite kort så här i ottan (när jag skrev det här först TRODDE jag det skulle bli kort, men sömnen for och inspirationen kom):

Lokalt politiskt engagemang bland kvinnor i styva trettioårsåldern kan med bästa vilja i världen inte betraktas som ’mainstream’. Hur många till skulle ni hitta i er kommun? Ni hittar fler lodjur.
I en tid när storhopen i vissa åldersgrupper gaddar bilder här och där på sin kropp för att visa att de är ’annars och eljest och inte som andra’ kan man bli Verkligt Annorlunda om man tar ansvar! Går in i en åldersblandad och ohipp skara, accepterar att Rom varken byggs eller reformeras på en dag och härdar ut i ett arbete som bara rullar på. Detta i egoismens kungstid när man sällan får med någon på något allmännyttigt som kräver mer än en kväll. Om ens det.

Politik är väl inte något för alla, men när en överväldigande majoritet av svenskarna somnat in i en likgiltighet för demokratins hantverk och nöjer sig med att rösta på en allt glesare och äldre skara behövs fler som gör mer. De flesta inbillar sig att Sverige och dess välfärd finns och består genom någon sorts naturlag. Då blir det snudd på rebelliskt att engagera sig i ett parti och gå in under ett ansvar. Än mer när utmaningarna tornar upp sig och landskapet inte längre stämmer med kartan. När kanske ingen karta finns. Ungefär som när Norrlands inland ’kolonialiserades’ av en samling tjurskallar som med nödtvång, vilja och visioner gjorde det omöjliga.
Jag riktigt hör frk Lottens utmanande ord inför valet 2010. Inför en del ’behövda’ av vilka många dittills bara gnällt lite, odlat sitt eget och sett på Idol och ’Revisor söker fru’.
Fast det är just det de kommer att göra, skylla allt möjligt på er. Det krävs en rebell för att palla det också.

Som politiskt engagerad får man inte vara så känslig för omgivningens generaliseringar och nedlåtande attityder – för politikerföraktet. De få som försöker sätta sig in i helheten och få den att fungera får smaka sånt.
Som politiker får man ’klä skott’ (ett uttryck som inpräntats i mig av vårt förre kommunalråd Matts Lundgren, en charmig och i regel rättrådig man med noshörningsimage och vissa favorituttryck) för allt mindre lyckat i stort sett alla politiker på alla nivåer och i alla länder någonsin gjort.
Fullt kloka människor kommer ibland att få tänkeriet tillbakabildat flera steg och bli väldigt lågpannade när de snart hör att ni engagerat er politiskt.
’-Öööö, då har du bra arvode då, fallskärmar och sånt. Jaja, man vet hur politikerna är. Maktens grytor drar.’
Ungefär det kommer ni att möta från en del som sällan gör ett oavlönat handtag. Kanske ett par år innan ni får ert första arvode för att ni offrar ett par kvällar i veckan, bl.a. för dem ni just blev angripna av.
It takes a kind of rebel to stand it.

I Sverige tillkommer det ytterligare en dimension. Det är inte som i USA där de flesta öppet säger vilket parti de röstar på och sedan är lika goda vänner över gränserna ändå. På sina håll, inte minst i inlandet, kommer en del att se på er som en sorts landsförrädare. Som om ni vore en sorts Ku kluxare eller avsagt er all medmänsklighet för ni inte tillhör PARTIET, eller dess stödtrupper. (Jag har nämligen kikat i min kristallkula och sett var ni rebelliskt nog kommer att engagera er…*s*…)
Utan att säga vilket PARTIET är vill jag bara antyda att om man haft i stort sett all politisk makt under det mesta av ett sekel så kan man verkligen behöva vara utan en tid. Det räcker uppenbart inte med en mandatperiod.
Man behöver nyorientera sig. Grundligt undersöka var man är och vart man ska. Ett så pass stort ’fordon’ som Sverige kan inte framföras tillförlitligt med blicken så fastsvetsad i backspegeln som den ofta är på den kanten. Särskilt inte om vägen är ofaren och man har co-drivers som vill tillbaka ungefär dit där man kom ifrån eller möjligtvis över diket ut i skogen.

Så här vid slutet av nyårsnatten när alla partiombudsmän och partigängare sover kan jag viska lite hemlisar.
Det kan krävas lite rebellism även gentemot de egna partierna. Våra partier har tyvärr alltför mycket centralistiskt perspektiv i toppen. Även de som menar sig vara allra mest lokalt och regionalt förankrade genom sin uppbyggnad. Behöver kanske bara nämna Stureplan? Mitt eget parti har centralt och historiskt inte stått starkast vad gäller Norrlandspolitiken, har inte mycket att skryta av, hittills.
Det traditionella maktpartiet framför andra brukar ha de stockholmslydigaste riksdagsmännen. När det inte är valår eller man är i opposition förstås.
Vi behöver våga tänka själva.
Vi i ’naturresursområdet’ har också anledning att ibland göra som forna tiders krigsmakter. När det senaste kriget på svensk mark rasade i Västerbotten hände det att motståndarna, svenska och ryska officerare, bjöd varandra på middag, umgicks och utbytte erfarenheter.
Tänk om vi Norrland och Västerbotten, inte minst viktigt i inlandet, skulle ta en ’vapenvila’ några ögonblick varje år och diskutera framtiden och utvecklingen tvärpolitiskt. Bl.a. våra partiledningars, statsförvaltingens och myndigheternas närsynthet i olika frågor. Tänk om vi kunde komma lite längre än ’partisinne’, toppstyrning, slagord, mandattänk och opinionspoäng. Jag tror att särskilt inlandet kunde behöva det. Men det kommer kanske aldrig att tillåtas. (Tänker igen att min tid i politiken kanske inte blir så lång. Undrars vad min ombudsman och mina partikamrater kommer att säga, om de tjyvläser det här och orkar läsa så här långt. För att inte tala om en del andra, riktigt livegna och blint totallojala. *s*)
Om inte annat kunde vi kanske med liknande oortodoxa, eller rebelliska, inslag baxa partiledningarna mot lite större insikt om vad Norrland och dess befolkning bidrar med och behöver. Om vad priset kan bli om naturresursområdet och dess strukturer inte ges rätt förutsättningar.

Vi kommer tveklöst att behöva mycket mer rebelliska politiker när det gäller en glesbygdsdödens naturlag som gällt omkring 50 år i vårt land.
SAS är inte bara namnet på ett rätt tilltufsat flygbolag. Det kan också användas som benämning på en än darrigare och miljöovänligare samhällsdoktrin – Söderut Allt Sammans.
Här krävs Norrlandspolitiker som inte bara sitter och tycker synd om sig, väntar på bidrag och vad andra ska göra och under övrig tid går i ledband. I grunden krävs personligt engagemang och lokala krafttag som samlas i en regional hävstång för att vända den SAS-doktrinen. Vi måste bli mycket bättre på analys, samordnade satsningar, att tala för varan och presentera fördelarna med att leva i Norrland. Vi kan se det som en medmänsklig insats, lika mycket som en gärning för Norrland.
Det krävs nog lite rebellism här också. Många olyckliga ’nord-syd-ordningar’ har fått status av naturlagar.

Och jag som lovat mitt nya kommunalråd att skriva så kort att han orkar läsa…
Jag får skylla på bihålorna.

God morgon och god natt!