En utrotningshotad organism här i Sverige verkar vara chefen. Snittåldern är 55 och 30-40% går i pension inom tre år enligt en artikel i Svd. Artikeln är klart läsvärd för den som är lite samhälls- och samtidsintresserad.

Läget är ännu värre värre i en del andra europeiska länder och USA. I Obamas rike går hälften av cheferna i pension innan 2012 enligt artikeln. ’En enorm kunskaps- och erfarenhetsmassa är på väg ut från arbetsmarknaden’, skriver man.

Att det är ett faktum inom många kommuner visste jag, men inte att det är likadant i näringslivet. Lite skrämmande. Det kan bli en guppig resa framöver och morgondagens samhälle kommer definitivt att behöva sina ledare.

Synen på livet och arbetet sägs vara annorlunda i senare generationer och många avstår från chefsuppgifter när de ser arbetstiden, kraven, stressen och mediabevakningen som ledare utsätts för. Det låter tråkigt tycker jag, även om jag kan förstå att man hellre gör något lugnare. Särskilt när man hör och ser vilken ständig gall- och gnällström vissa chefer i svåra situationer får stå ut med.

Själv har jag begåvats med tålmodiga och snälla medarbetare så när jag funderar på att börja köra buss istället så beror det inte på en otacksam arbetsituation på det viset. Det är andra saker som vissa ögonblick kan göra en ganska urlakad och få en att drömma om ett chaufförsjobb.