Det är inte alltid så lätt när man ska slå ihop eller dela klasser mellan det som tidigare kallades stadierna. För er som inte arbetar inom skolan kan jag berätta att det för några år sedan var höjden av ’nollkoll’ att där tala om ’stadier’. Eftersom så gott som alla svenskar vet vad man talar om då har jag slutat att be om ursäkt för att jag ändå använder ordet.

Jag läste just, om det stämmer vet man aldrig, att man i en kommun gått till väga på ett mycket speciellt sätt för att komma fram till hur man skulle dela en klass.

Man lät varje elev välja två stycken man ville gå med och två man ville slippa. Rektor eller skolkontor smet från sitt ansvar och lät barnen välja och dessutom välja bort!
Det kan vara svårt att bryta upp en klass (ibland en lyckträff också) men tänk att vara den ingen vill ha. Jag får inte gå med dem jag alltid gått med och det finns ingen rektor att skylla på, det beror på att ingen vill ha mig….
Man ska vara stark om man ska klara det i femman eller sexan.

Men det är klart, vi har levt rätt länge i ’Robinsonvärlden’.
Intrigera och välj bort – tidens melodi.