Håkan Boström i DN tycker det. Jag undrar vem som skulle kunna göra det förutom ungdomsförbunden själva? Och jag tror tror inte de vill.

Även om det ligger ett och annat nedslående i det han skriver – t.ex. att unga ibland tidigt stimuleras till att sätta makt och positioner framför sakfrågorna – så tror jag att bilden är alldeles för negativ.

Jag tror inte heller att det behöver vara någon motsättning mellan det engagemang som kanaliseras i ungdomsförbunden och det som föds på vägen genom livet.

Även om man inte ska förakta tidigt uppkommet, eller rent av medfött, ’förbättringsdriv’ så måste man erkänna att det ligger en del tänkvärt också i Boströms slutord:

’Drivkraften att förändra samhället på riktigt uppstår varken på ungdomsläger eller i riksdagskorridorerna. Den uppstår i det verkliga vuxna livet.’

Bäst är väl som oftast en rimlig blandning.