Mina barndomsminnen befolkas av en massa trivsamt rynkiga människor som jag bitvis kanske förskönat i mina minnens centrifug. Idag fick jag ögon och öron på ett blogginlägg med sällsamt vackert innehåll som manade fram två av dessa barndomsminnespersoner.

Här kan du lyssna till det speciella instrumentet ’hammered dulcimer’ som tydligen kan gå under det mer prosaiska namnet ’hackbräda’ i Sverige. Kommunmedborgare Karl-Gustav Sjöström i Brån, Vännäs, har haft vänligheten att lägga in den här upplevelsen på sin blogg. Det är hans fru Peggy som spelar.

Jag är oerhört svag för speciella och otidsenliga strängisntrument och jag tror det har med min barndom att göra. I Angnäs bönhus, nu insomnat, fanns det sång av olika slag när jag var liten. Något som särskilt fångade mig, och sannolikt präglade mig för livet, var när diversearbetaren Harald Jakobsson och hans fru Betty sjöng och spelade cittra och gitarr.
Intrycket kanske förstärkts av att Betty ibland tog hand om mig på dagarna, bjöd mig på palt och tyckte om mig alldeles väldigt påtagligt.

Det var kanske inte alltid de hann öva och stämma instrumenten; men läsarsångerna, i mina öron fina småspruckna gammelröster och strängarna vibrerade fram budskap, ljud och känsla som gömde sig i hjärtat på en linblond liten grabb som annars hade svårt att sitta stilla.
Kanske är det diffusa ljudminnen från barndomen som just fått mig att lyssna sju gånger till ’The Ash Grove’, medan tårarna sakta trillat ner i skägget.

Även om det var en helt annan musik som lockade mig att börja spela så tror jag att Harald och Betty och deras instrument medverkat till att jag är inne på min tredje tolvsträngade gitarr.

Peggy, om vi lever hade jag önskat att du tog med dig Kalle och din ’hammered dulcimer’ och kom och spelade ’The Ash Grove’ när jag fyller 50 i sommar…..