Det blev lite fel med en tid på sjukhuset och jag fick en stunds väntetid. Det var kanske någon mening med det också.

Nu hade jag inte kameran med och hade jag haft det så kunde bilderna ändå inte tas. Men jag har dem på näthinnan.

Paret som kommer genom centralhallen, gott och väl 80+. Kanske mer. Hon sitter i rullstolen med handväskan i knäet. Hon ser lugn, trygg och nästan glad ut. Han är krokig och böjd och lika vithårig som hon, men utstrålar kvardröjande mannakraft. Han ser godmodig ut och stretar på med blicken fäst långt fram i korridoren.

I mina ögon ser de ut att ha kamperat ihop hela livet och verkar fast beslutna att förtsätta hjälpa varandra hela vägen.
Det ser fint ut.

I en annan korridor väntade ett annat par utanför en dörr. Hon sittande på hans säng, propert klädd, både stillsam och alert. Jag fick en glimt av honom hon småpratade med. Han såg lite trött, orolig och rädd ut.
Mitt i allvaret såg det också fint ut. Han var inte ensam.

Vi kan inte hjälpa varandra med allt, men den mänskliga närheten är oerhört betydelsefull så långt den räcker.