Just nu sitter jag på ’Skolforum’. Inte det som arrangeras i Stockholm, det här är ett möte mellan Umeås ledare för fristående skolor/friskolor och kommunens politiker och skoltjänstemän.

De sistnämnda har varit ute hos fristående verksamheter och hälsat på. Margareta Rönngren (S), Eva Zetterström (M) och Sven Lundström från Skolkontoret har varit hos oss på Mariaskolans förskola Klippan.
Sedan har vi samlats på Umestan och både fått information och fått bryna oss mot varandra. Frågeställningarna har varit av olika slag. Ibland har det bränt till, men grundtonen har varit positiv. Ett och annat har vi kommit fram till.
Bl.a. hoppas man på mer ’samordningsvinster’ på olika plan mellan Umeås olika skol- och förskoleverksamheter. Oavsett driftsform.

Så har den nästan omnipotenta EU-domstolen beslutat att datalagringen ska bli av ändå. Sveriges regering måste införa ett elände de egentligen inte vill ha.

Tyvärr är Sverige i allra högsta grad medskyldigt till datalagringslagen genom herr Bodström, (S). Många har den senaste tiden hoppats på att Irlands motstånd mot lagen skulle resultera i att den inte blev tvingande, men tyvärr. Så här står det om eländet i en SvD artikel från idag:

’Enligt trafikdatalagringsdirektivet ska EU:s medlemsländer införa en lagstiftning som tvingar teleoperatörer att spara information om e-post, sms, telefonsamtal och internetuppkopplingar. Vem som ringt vem, när en person kopplat upp sig på internet eller när någon sms:at eller skickat e-post ska lagras mellan sex månader och två år.’

Du kan läsa hela den sorgesamma SvD-artikeln här.

De enorma summor detta kommer att kosta lär inte betalas av någon annan än dig och mig. Men det handlar inte bara om pengar.

Enligt en tidigare SvD-artikel visar en tysk undersökning att omkring hälften skulle dra sig för att ringa till relationsrådgivare, drogavvänjningsklinik m.m. efter att lagen började tillämpas i Tyskland i början av 2008. Över tio procent har ändrat sina kommunikationsvanor p.g.a. den. Enbart i maj och juni gjorde tyska ’brottsbekämpande myndigheter’ 2996 förfrågningar i registret. En lite oroande siffra, anser jag och många andra. Handlar det då bara om grova brott?

Kanske lite radikalt uttryckt och aningen tillspetsat för svensk lagomsmak. Men jag tror det är ungefär så.

För någon dryg vecka sedan mötte jag en duktig och arbetslivserfaren kvinna med bakgrund i näringsliv och offentlig verksamhet. Hon beskrev nya höjder i dokumenteringsvansinnet inom hennes nuvarande område. Nu skulle alla telefonsamtal dokumenteras skriftligen, alla mail skrivas ut och föras in i projektdokumenteringen.
Hon förutsåg detta samhälles implodering, snart tar det slut, det går inte längre. Det finns snart ingen tid för själva kärnverksamheten. Byråkratin tar kål på allt.

Jag har tänkt tankarna själv vad gäller alla finurligheter som uppfinns av diverse tillsynsmyndigheter. Vissa dagar vill man bara sluta och önska alla möjliga och omöjliga kontrollorgan lycka till med att finna tillräckligt många i kommande generationer som brinner för detta med dokumentation, policyproduktion och utvärdering.

Utan att i onödan spä på recessionsrädslor och nedåtgående spiraler måste också offentliga verksamheter rikta in sig på förenkling och förbilligande.
En början vore att ha örnkoll på den kostnadsdrivande, förlamande byråkratitillväxten som äter arbetsglädje både till frukost, lunch och middag.

Det är hög tid att förenkla och förbilliga…

I dag har vi haft kommunstyrelse i Vännäs. Ett och annat har klubbats utan debatt, annat har diskuterats några vändor. Både journalister och andra tycker att politiken i Vännäs är ganska bedrövlig. Detta på grund av lågmäld och vänskaplig samtalston och relativt långtgående samförstånd. Det blir liksom inga fräsiga rubriker av sådant.

Vännäs kommunala ekonomi hade några närmast katastrofala år för ett knappt decennium sedan. Dit vill ingen tillbaka. Nu har vi som mål att ha ungefär motsvarande en skattekrona på debiteringen i överskott, d.v.s. 12 miljoner kronor. Då flyter ekonomin hyfsat vad gäller återinvesteringar och annat och vi behöver inte låna till allt.

I år blir det inte som vi önskat och inte heller som vi tänkt. Det var en ganska svag budget som lades och ett antal bakslag har gjort att prognosen nu pekar på att vi är nere på ungefär plus minus noll. För en kommun i Vännäs storlek är ett antal hundra tusen upp eller ner ett nollresultat.

Vi skulle vilja göra vissa saker som skulle glädja breda åldersgrupper, men som det ser ut nu är det inte rimligt att försöka ge sig på det. Tyvärr.
Samtidigt får vi vara glada för att vi har det som vi har det. Många mindre kommuner, inte minst i inlandet, skulle vara väldigt glada om de hade Vännäs ekonomi och förhållanden.

Den som är det minsta intresserad av samhällsfrågor, av energi- och framtid, ska se det här programmet: ’Dokument utifrån – Världen enligt Gazprom’. Om man inte redan gjort det.

Svenska politiker bör se det lite då och då inför Sveriges övertagande av ordförandeskapet i EU vid halvårsskiftet. Man glömmer ju så lätt.

Flera saker bekräftas enligt min mening; inte minst att det är dags att utveckla de icke-fossila energikällorna.

Det vill sig visst inte riktigt här på vk.se. Nåja, jag sparar kanske vissa saker till imorgon. Hade tänkt ha med ett par bilder och sådana kommer inte in nu.

Vädret är lite speciellt också. Jag vet inte om jag tidigare varit med om ’underkylt regn’, nej inte riktigt, men i alla fall kraftig och enveten ’isbark’ på rutorna vid -16. Det blev bara smärre tittgluggar kvar på vägen mellan Angnäs och Vännäsby.

Nåja, ett visst pris får man vara villig att betala för att man slipper bo i Stockholm. *s* Jag gläds i alla fall åt att få vara med om en riktig snövinter igen.

Åhå, det går inte att få in bilder nu? Någon som vet vad det beror på?

Ni som läste min tidigare bloggtext ’Sörlänningar’ och såg noll bild, men däremot ett ’Foto: JN’ under överskriften kanske undrar lite.
Titta bara på fältet strax till höger om överskriften och ’JN’.
Fotot såg nästan ut så.

Jag tänkte sätta in någon bild från fredagens och kanske lördagens aktiviteter, men det får bero tills senare ikväll.

I Västerbotten kan beteckningen ’sörlänning’ stå för de flesta som kommer från Uppsala och ned över. Ibland börjar den tillämpas redan vid Sundsvall någonstans.

Eftersom jag vet att några ’sörlänningar’ brukar läsa bloggen ibland så sätter jag in en stämningsbild från idag, innan skottningen.
Vi kom just hem och åker snart iväg igen, så jag gissar att dagens motion blir med spaden lite senare ikväll.

Det är helt ljuvligt, jag fylls av en barnslig glädje mitt i mödan. Till på köpet är det rätt kallt och så blåser det bra. Men hellre detta än oavbrutet gråsurväder och regn!

Eller vad säger ni?

Ett av våra ’utvecklingsområden’ inom Alliansen är tveklöst integritetsfrågorna. Med risk för att bli anklagad för att vara en copycat vill jag lyfta fram en länk som Thomas Hartman la in tidigare idag. Den till Datainspektionens skrift ’Integritetsåret 2008’.

Undertexten är ’Nya lagar, beslut och tekniker som påverkade den personliga integriteten under året’.
Bitvis är det här skrämmande läsning och som helhet sett klart oroande.

Jag härmar hellre en sosse genom att lägga ut länken till Datainspektionen än genom att vi inom Alliansen öppnar för den kontrolliver som förr i mycket större grad utmärkte vänstersidan än oss borgerliga.

Nu tror jag inte det här är en höger- eller vänsterfråga. Integritetskränkningar från staten och andra intressen tycks verkligen ligga ’i tiden’. Nationellt och globalt.

Mina barndomsminnen befolkas av en massa trivsamt rynkiga människor som jag bitvis kanske förskönat i mina minnens centrifug. Idag fick jag ögon och öron på ett blogginlägg med sällsamt vackert innehåll som manade fram två av dessa barndomsminnespersoner.

Här kan du lyssna till det speciella instrumentet ’hammered dulcimer’ som tydligen kan gå under det mer prosaiska namnet ’hackbräda’ i Sverige. Kommunmedborgare Karl-Gustav Sjöström i Brån, Vännäs, har haft vänligheten att lägga in den här upplevelsen på sin blogg. Det är hans fru Peggy som spelar.

Jag är oerhört svag för speciella och otidsenliga strängisntrument och jag tror det har med min barndom att göra. I Angnäs bönhus, nu insomnat, fanns det sång av olika slag när jag var liten. Något som särskilt fångade mig, och sannolikt präglade mig för livet, var när diversearbetaren Harald Jakobsson och hans fru Betty sjöng och spelade cittra och gitarr.
Intrycket kanske förstärkts av att Betty ibland tog hand om mig på dagarna, bjöd mig på palt och tyckte om mig alldeles väldigt påtagligt.

Det var kanske inte alltid de hann öva och stämma instrumenten; men läsarsångerna, i mina öron fina småspruckna gammelröster och strängarna vibrerade fram budskap, ljud och känsla som gömde sig i hjärtat på en linblond liten grabb som annars hade svårt att sitta stilla.
Kanske är det diffusa ljudminnen från barndomen som just fått mig att lyssna sju gånger till ’The Ash Grove’, medan tårarna sakta trillat ner i skägget.

Även om det var en helt annan musik som lockade mig att börja spela så tror jag att Harald och Betty och deras instrument medverkat till att jag är inne på min tredje tolvsträngade gitarr.

Peggy, om vi lever hade jag önskat att du tog med dig Kalle och din ’hammered dulcimer’ och kom och spelade ’The Ash Grove’ när jag fyller 50 i sommar…..