Jag hör till de lyckliga som har stoppat in en och annan krona i AMF. De har som ett av de första pensionsbolagen ’tagit tillbaka’ omkring 17 miljarder av oss anslutna. Fler bolag kommer att få göra det. Man får trots allt försöka hålla balansen och inte ta till felaktigheter när man kritiserar.

Säger man att återtagen gjorts för att ge bonus till de högsta cheferna är man inte helt rättvis. Bonus- och pensionspengarna som styrelsen med LO-chefen och andra beviljat till cheferna är rätt små i jämförelse med återtaget, samtidigt som de är ovettigt höga för de högsta cheferna. Sammanlagt ska några hundra miljoner ställas mot de 17 miljarder som tagits tillbaka.
Att några chefer flyttat sina egna pengar för att undvika att drabbas av återtaget de beslutat om är däremot direkt skamligt. Då har man förverkat sitt förtroende som ledare och chef, inte bara i AMF.

Några moderater och socialdemokrater önskar att arvodesnämndens uppjustering av riksdagsledamöternas och ministrarnas löner avstyrs. Att i detta läge justera upp lönerna med hänvisning till EU-parlamentarikernas ersättningar kan absolut inte vara rimligt. Man säger ofta felaktigt att riksdagsledamöterna ger sig själva löneförhöjningar, så har det inte varit på länge. Likväl är det viktigt att de som kommer att drabbas av både finanskrisens och lågkonjunkturens konsekvenser får se att även landets ledare avstår något när grundförutsättningarna ändrats så radikalt som de gjort.

Apropå EU-parlamentarikernas lönejustering (för svenskarna upp, för andra ner) så finns inte pengar i denna värld som skulle kunna motivera mig att bli just EU-parlamentariker. Aldrig i livet.
Kanske 16 timmar hemma i Sverige per vecka, några fler om man bor i Stockholm. Alltför ofta dubbla arbetsdagar på plats i Bryssel och så fyra veckors semester som knappast blir helt fria från politiskt arbete.
Det är inte mänskligt.