Just hemkommen från en väldigt trevlig 50-årsfest med många nuvarande och f.d. ungdomar. En och annan 60 plus, kanske 70 minus. Sen neröver till ett gäng tonåringar man haft mycket att göra med som t.ex. konfirmandledare. Gammelvännernas barn.
Nån bekant man inte sett på några årtionden.

Vidare några gamla konfirmandledare jag själv hade. En, numera åkare men då amazonsmiskare med lumpen i färskt minne. Han kom in när man sov sin mest medvetslösa tonårssömn och spelade ’Din klara sol’ på trumpet, men är numera förlåten. En som slår ihop klackarna, titulerar mig ’rektorn’ och skrattar varje gång han hälsar på mig. Bara för att det verkar så otroligt att det blev folk av mig över huvud taget, misstänker jag.
Någon f.d. också.

Det är något speciellt med gamla vänner. De där som har känt en mest hela livet. Vet nästan allt om ens olika sidor och tycker om en ändå. Alldeles särskilt speciellt är det med dem man delar framtidshopp med. Då är åldern faktiskt bara en siffra.