Kanotist i kamp med Umeälvens ström och is.

Ibland presenterar jag mig som elevassistent när folk frågar vad jag gör. Idag har jag varit vaktmästare mest hela dagen. Ja, en del övrigt har också blivit gjort, psykologsamtal och annat, men inte det jag tänkte.

Som liten friskola får man vända på slantarna och i morse fraktade vi en skänkt hörnsoffa till högstadieeleverna. Efter en tur till returstationen med den utbytta soffan hade en lärare sett en hörnsoffa på Myrorna. Det behövdes ’en ny’ även på fritids så det blev en tur även dit.
Vi kom, såg och slog till.

Soffan som skulle ut från fritids var av stadig vinkelkonstruktion som förstärkts med plywood, spik, skruv och beslag. Den ivriga skaran lågstadieelever hantlangade. Man bar ut dynor och ribbotten till kåpsläpet från Smetanas måleri.
Att få ut själva soffan i ett stycke var omöjligt, att dela den med smidiga åtgärder likaså. Det var bråttom, jag hade en tid att passa.
Det fick ske med visst våld.

Eleverna följde det hela med stor entusiasm. Några, särskilt vissa grabbar som sällan får utlopp för sin manliga (?) förstörelselusta i vardagens bleksiktiga skoltillvaro blev allt mer ivriga. De bistod med utrop, kroppstyngd och kommentarer om min ansiktsfärg. Det blev svårt att få in dem till mellanmålet när de sista resterna av soffan slutligen låg i släpet. Helt klart var det en skara som kände att de hörde till ett lag och hade gjort något betydelsefullt.

Några andra entusiaster sågs på Umeälven när jag var på väg hem från den andra turen till återvinningen. Några bevingade och en vattenburen.