Man kan känna den skälvning som går igenom Umeå en dag som det här. Oro, sorg, förtvivlan och vrede. Olika fördelat i olika sinnen.
Det är inte bara Umeå det handlar om. Även i min kommun är det många som nu mister sina industrijobb. Några har arbetat i Vindeln, än fler i Umeå.

I nuläget kan man inte mycket mer än hoppas att vändningen kommer. Att varslen inte ska behöva mynna ut i uppsägning för alla och att uppsagda får komma tillbaka.
När man varken har erfarenhet från verkstadsgolv eller direktionsrum är det inte allt man förstår. Vad jag absolut inte kan begripa är de extra utdelningar som Christer Gardell drev igenom under 2008. De 20 miljarderna hade passat bättre att använda till övervintringsinsatser än folks skattepengar. Samtidigt måste man minnas att det är vikande försäljning som är katastrofens kärna, inte utdelningarna.

Det man hoppas här i Västerbotten, för alla våra drabbade industriorter, är att vi kan behålla den vana och utbildade arbetskraften i Norrland. Börjar flyttlassen gå är det dubbel katastrof. Då kommer ’del två’ när konjunkturen vänder och industrin står utan dugligt folk och framtidsutsikter.