I Söndags körde vi förbi ett stort köpcenter i Stockholm. Det ligger mellan min biologiske fars grav och bostadsområdet där han hade sitt hus.
Det var lönehelg och absolut smockfullt på parkeringarna. Bilar cirklade runt och letade lediga platser. Det doftade inte 30-tal, om man säger så.

Bilder från t.ex. Lettland ger en annan bild. Människor som letar i sopkärl. Småbarnsföräldrar som gråter. Arbetslöshet som stigit från 5 till 15%. Havererad finansmarknad. Företag som flyttat till andra länder, bl.a. efter att löneökningarna legat på ca 25% vissa år. En statsbudget som antagligen måste halveras.

Jag minns ett tillfälle vid ett besök i Baltikum för några år sedan. Priserna hade börjat rusa iväg och jag samtalade med en kvinna om saken. Hon var positiv och målade upp en bild av hur deras priser skulle öka tills allt var lika dyrt som i Sverige och de var lika rika som vi. Jag hade svårt för att göra henne besviken genom att tala om att det kanske inte riktigt var så enkelt.

Baltikums kris, särskilt Lettlands, är högst reell och kännbar. Nära är den också. Lettlands huvudstad ligger lite längre bort, men Tallinn är faktiskt Stockholms närmaste huvudstad.