Det är bra att så många gick ut i Vännäs i går kväll. Det är bra att det fick bli en opolitisk aktion. Det är bra att de flyktingar Vännäs tagit emot är tillbaka.

Men tro inte att det nu är klappat och klart. Räkna med ett kontinuerligt arbete som är mindre glamoröst än en stor manifestation.
Det lilla fåtal som nu lidit en prestigeförlust lär försöka ta tillbaka vad man kan. Det gäller att vara vaken. Kan aldrig tro att man gett upp alldeles. Särskilt som Vännäs fått mycket uppmärksamhet på diverse unkna sidor. Nu gäller det att få så många som möjligt med på att från den punkt där vi står nu arbeta framåt på ett positivt vis. Det går inte att backa bandet på varken det ena eller andra sättet.

Det där med den eventuellt slagna flickan måste redas ut, om det går. Det går inte att ha det hängande i luften. För hennes skull och för att saken måste hindras att bli en fortsatt ursäkt för hållningar, rövarhistorier och övergrepp.

Integration kan inte bara delegeras ut till någon tjänsteman. Ser t.ex. våra unga att vi medelålders aldrig träffar invandrare finns muren där. De gör i regel inte som vi säger utan med tiden som vi gör. Integration är ett långvarigt grupparbete. Sitter vuxna hemma och skämtar om (eller öser sin bitterhet över) de som ser annorlunda ut har integrationen seriös uppförsbacke.

Det är många som av olika anledningar inte lärt sig de skyldigheter, rättigheter och hållningar som till stor del är vårt samhälles ’kitt’. Några för att det aldrig fungerade hemma i den svenska familjen, andra för att man kommer från ett land där nästan ingenting fungerade utom krigets vansinne.

Som engagerad och modig arbetsgivare eller lärare kan man t.ex. vara den allra bästa ’samordnare’ och ’integrerare’ en ung svensk eller irakier någonsin kan få möta.
Det offentliga integrationsarbetet behöver all hjälp det kan få.