…

Du vet hur det känns. Du växlar, från ettan till tvåan, då du känner i ryggmärgen att handbromsen ligger på. Det rullar inte lätt i frikopplingens ögonblick.

Nu för tiden lyser det ju lampor, men det gjorde det inte i min första bil. Den blå PV:n med den omisskännliga doften av just PV, utblandad med Wunderbaum.

Ungefär så känner jag mig just nu. Inget med Wunderbaum, men handbromsen är åtdragen och det rullar inte som det brukar. Man känner det tydligt när det lugnar av. Frun är redan golvad och jag hoppas att jag slipper följa efter. Jag har haft mina omgångar i höst, tycker jag.

Jag har i alla fall lagat middag åt oss och hon har gjort mig sällskap vid bordet. Vi har egentligen inte tid att vara sjuka nu. Mellan dagens politik (ksau och Liljaskolans styrelse) och middagen hade vi en lovande anställningsintervju per telefon med en som söker jobb inom Agnetas ansvarsområde. Vi tog den från sängen där Agneta låg nedbäddad.

Sånt är nog ovanligt.