…

Totalt etthundrasextiosex personer ska ha nått K2:s topp genom historien. Fyrtiofem har frusit eller slagit ihjäl sig under försöken att göra det och många ligger kvar på berget. Några siffror för dem som försökt, men mer eller mindre helskinnade har  misslyckats har jag inte hört.

Jag är inte främmande för risktagning. Vi måste ta risker varje dag för att leva och ska saker föras framåt och utvecklas måste man ta många personliga risker på en mängd plan.

Jag vill inte heller förringa exempelvis den nyss avlidna f.d. umebons insatser, motiv och mål. Personligen kommer jag ändå aldrig att förstå dem som så uppenbart sätter liv på spel för att nå de högsta topparna på jorden. Jag inser dem enorma och mångsidiga prestationen och fokuseringsförmågan, men kan inte låta bli att fundera på vad den istället skulle kunna ha använts till.

En annan reflektion är att de väldiga topparna på ett sätt sett inte är så höga. De flesta av oss har sett jordglober där bergskedjorna har varit upphöjda. Höjdskillnaderna är kraftigt överdrivna på dessa. Handen skulle nästan inte känna skalenliga skillnader mellan högt och lågt i normal jordglobsstorlek.

Från solen eller den närmaste stjärnan sett är K2 och de övriga 13 topparna över 8 000 meter ingenting. Människan är egentligen ganska liten.