Det är egentligen onödigt, men behövs ändå.

Umevägen genom Vännäsby är ganska rak av sig. Ibland inbjuder den bilförare i varierande ålder att hålla helt horribla hastigheter. Jag har sett kvällsuppvisningar då jag gissar att hastigheten har varit närmare 150 än 100 inne i samhället.

Nu har fortkörare av olika kaliber (och vem av oss har inte kört för fort?) orsakat att det kommit upp några rekorderliga hastighetshinder utanför skolan och på den långa raksträckan mellan "centrumkurvan" och avfarten mot Brånsbron. Hinder som man bara kan köra förbi sakta, en i taget. Visst vore det bra om snöröjare, lastbilsförare och andra slapp dem, passagen får inte bli för trång, men med tanke på hur det varit känns det väldigt bra.

Jag tog ett par bilder med stativet jag tagit med på promenaden och fick snabbt erfara att det var en kontaktskapare av rang, bättre än hund. En mamma med barn stannade till och undrade vad jag gjorde, likaså en grabb i gymnasieåldern och en tjej i lågstadiet.

Flickan tittade på ett par bilder och berättade upprört att en kompis till henne kommit så nära en bil att den knuffade honom – och bilföraren blev arg! Jag sa att när vuxna ser farliga situationer så kan de bli så rädda att de blir arga istället för glada över att inget hände. Vi var överens om att det inte borde gå så fort här i Vännäsby.