Jag gick mig en tur längs älven i Vännäsby i afton. I skymningen på vägen tillbaka signalerade en bil och när jag kom upp till kyrkan stod föraren där och väntade. En god vän från ett annat län, en som jag tänkt på några gånger de senaste dagarna och tänkte ringa. Han hade också tänkt på mig och varit inne på bloggen och tittat efter vad jag höll på med.

Han hade lite bråttom och det blev ett kort men glädjande möte med lite småprat och rekapitulering av livssituationen. För oss två som kristna också en påminnelse om att be för varann. En del svagheter delar vi nog, svårigheterna ser kanske lite olika ut.

På väg genom kyrkogården ner mot älven, upplivad och glad, knäppte jag lampan här ovanför. Det är stort med vänner, de kan vara som ljus när det skymmer eller är mörkt.

Jag skulle till älven för att se det stora gåssträck som landat där för en liten stund sedan. De brukar ofta hälsa på nedanför kyrkan i Vännäsby på sin vår- och höstresa. Själv stannar jag kvar och nöjer mig med att ta fram motorvärmarsladden ännu en gång.

Fåglarna som nyss trumpetade i halvmörkret var knäpptysta och osynliga när jag kom ner. Men vackert var det.