’Hej Josefin. Jag har haft så pass mycket nära kontakt med tonåringar, även om jag själv inte längre är det, att jag inser att det kan vara ganska stora skillnader i beteenden. Du hör tyvärr till extremisterna och jag tycker det är lite synd att VK låter dig ha en så framträdande plats i tidningen och bloggen. En del läsare kan tyvärr tro att du hör till den generella gruppen ungdomar, vilket du tack och lov inte gör. De flesta ungdomar visar ett betydligt mognare beteende; tar sin skolgång på allvar och uppför sig vuxet. Det är klart du ska vara som du är, men ge inte sken att alla ungdomar uppför sig likadant. Hälsningar Annmarie.’

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att alla mina inlägg går ut till Annmarie these days, men det känns väldigt aktuellt, och jag kan helt enkelt inte låta bli att försvara mig när anklagelserna sköljer över mig som en jävla tsunami.

När jag var i Stockholm med mina vänner i januari för att lyssna på Linda Skugge, pratade hon bland annat om hur man blir en bra krönikör. Enligt henne så har en bra krönikör en skrivarpersonlighet som vågar provocera och vara rättfram, och en vanlig personlighet. Detta stämmer in alldeles ypperligt på mig. Jag är en tönt i verkligheten! Jag vågar inte säga nej, jag låter jättebrudig när jag pratar, jag är värsta hönsmamman åt mina kompisar och jag är artig och vänlig trots att många inte förtjänar det (helt enkelt för att jag inte vågar annat = jag är en T.Ö.N.T). När jag skriver är jag självklart mig själv, men jag visar väl helt enkelt upp andra, mer radikala, sidor helt enkelt. Summa summarum: Jag är vass när jag skriver (ibland, åtminstone), en tönt i verkligheten och därför kan ni omöjligtvis känna mig bara genom att läsa bloggar som jag knåpat ihop under tio minuter framför burken.

Okej, så jag är alltså inte bara en omogen alkoholistloser – jag är en extremist också (jag kan bara inte låta bli att tänka på den där reklamen med kvinnan som ’inte bara var tandläkare utan också mamma’, som visades på tv för en massa år sedan, haha). Dessutom får jag på tok för stor plats i både papperstidningen som på nätet. Tack gode Gud för att det inte är Annmarie som avgör min framtid på Västerbottens-Kuriren, säger jag.

Sedan undrar jag på vilket sätt mina artiklar och krönikor i tidningen har varit så hemska och provocerande. Jag verkar verkligen inte kunna göra någonting rätt! Jag har liksom skrivit om bridgeklubbar, suddkonst, Norge, hur mycket jag hatar mobiltelefoner, varför ungdomar sörjer på nätet och diverse krönikor utifrån mina egna intressen. Vad har jag gjort/skrivit som är så extremt och hemskt att jag inte förtjänar att synas? Jag är helt säker på att alla ni där ute som tycker så illa om mig inte skulle läsa VK hälften så ofta om inte jag skrev. Jag är er drog and you know it, era mediaknarkare.

Jag vet fan inte om jag ska skratta eller gråta. Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men istället censurerar jag mig själv (något som är bra att kunna när det handlar om kungafamiljen, Carola och andra vampyrmänniskor som suger livskraften ur en) och drar till replokalen.

Tack för alla fina kommentarer, förresten. I <3 You.

So long, lovers!