Hej, hej.

"Det varken bär eller brister" – så stod det på min klass studentflak för två år sedan. Ett citat vi stulit från en av våra lärare, från när hon skulle beskriva isen mellan ön Fjäderägg och Holmön under den så kallade femte årstiden (våra tre år på gymnasiet kretsade typ kring Fjäderägg, eftersom vi hade ett projekt som gick ut på att marknadsföra ön). Vi tyckte, av någon anledning, att citatet passade in även på vår klass, och nu skulle jag vilja påstå att det passar in på mina ben också. Det känns verkligen som att jag ska svimma när jag reser mig upp, och så fort jag måste gå några meter är det inte långt ifrån att jag singlar ihop i en hög på golvet. Varför är jag så himla utmattad nu helt plötsligt? Straffas jag för att jag knappt åt någonting alls förra veckan, men ändå kånkade och bar så mycket att jag fortfarande har träningsvärk (och nej, jag tränar verkligen aldrig)?

Sjukt tung dag, alltså. Skäms dessutom ihjäl för att jag är nära gråten så fort mina arbetskamrater frågar hur det är fatt, men jag kan inte hjälpa det. Mina extramorsor här på VK:s Privatmarknad har den effekten på mig. Vill bara hoppa upp i knäet på dem allihop och att de ska klappa mig på huvudet och säga att allt kommer bli bra igen.

Nu är i alla fall arbetsdagen snart slut och då har Brallan lovat att skjutsa hem mig. Vågar mig inte på en cykeltur just nu.