Hej, hej.

Egentligen finns det så himla mycket att skriva om min och morsans lördag i Lycksele, och jag vet inte alls vart jag ska börja. Har etthundrafemtio bilder på gamla fotografier och tidningsurklipp som jag inte tror skulle intressera er, bara för att de får mitt hjärta att bulta snabbt och hårt, så dessa är väl inget att publicera. Vet inte hur det ska gå till riktigt, men vill egentligen skriva om hur det känns att ha nått en ålder då man för första gången är genuint intresserad och det känns som om man ska dö om man inte hinner samla på sig och spara alla gamla minnen om kärlek, vänskap, glädje, sorg, arbete, krigsår, liv och död, och samtidigt inser att tiden är knapp då hörsel, syn och minne gång på gång sviker berättaren.

Gretha är min morfars syster, men har alltid varit som en extramormor. Trygg och glad med nära till det mest smittande skratt jag vet. Arbetsstark och redig. Sjukt rolig, öppensinnad och väldigt, väldigt snäll. I helgen har hon berättat för mig om hur hon stod på gårdens stora, men snälla, tjur som de döpt till Sonny Liston (amerikansk boxare), och kalkade ladugårdens tak. Om dubbelbröllopet nittonhundrafyrtioåtta då hon och Kalle och min mormor och morfar gifte sig och firade på Stora hotellet i Lycksele. Om hur det var att vara jordbrukarhustru och om hur det var när hon växte upp. Jag har frågat och frågat och hon har svarat så gott hon kunnat.

Hon är så ljuvlig.