Hej, hej.

Umeå Open igår var stundvis ganska kul trots att jag var nykter och umgicks med mina kompisar som pimplat vin och öl mest hela kvällen, vilket märktes. Tur att mina vänner är världsbäst och (nästan) aldrig blir jobbiga.

Bandet som jag skulle recensera, Hjertestop, ställde in, och därför fick jag i uppdrag att skriva om Final Exit istället. En lätt salongsberusad dam i min närhet stal mitt anteckningsblock och skrev en egen recension innan spelningen ens börjat, och som hon tyckte att jag skulle använda:
’Heta, snygga och makalösa. Tio år sedan sista spelningen och de spelar på de distade gitarrsträngarna som aldrig förr. Davids sängkammarblick gör sig perfekt på scenen och Dennis ständiga juckande kåtar upp även de kyskaste 40-talisterna. Final Exit gör sin bästa spelning någonsin och jag kan inte annat än att längta efter nästa gång’.
Jag valde att skriva en egen recension istället, believe it or not. Haha.

Jag har lyssnat på Dom vet ingenting om oss med Moneybrother hela veckan, och igår såg jag Pengabrorsan glida omkring utanför Teatercaféet. När vi ändå är inne på kändisspotting så såg jag även Daniel Szpiglers pojkvän. Han som var med i Tjockholmen, ni vet, och hade sin pojkvän som coach. Jag är fan rätt säker på att det var den coachande pojkvännen som vandrade omkring vid trappan upp till Idun, men man vet ju aldrig.

Den här helgen har ändå varit helt otroligt värdelös på så många sätt och vis som jag knappt orkar skriva om. Men dels på grund av den konstanta smärtan och febern efter operationen, men även på grund av den anledning som gör ondare än alla andra. För helt plötsligt var man ensam igen. Efter tre fina och roliga år så står man här helt allena. Det känns vemodigt, sorgligt och helt jävla sinnesjukt. Men ack vilket värdigt slut det blev i alla fall.