Etikett: änglar

2020 – ett riktigt skitår

Av Kent Lundholm, 30 oktober 2020 kl 06:48, Bli först att kommentera

Kan inte fly.

2020 måste väl ändå hamna på tio-i-topp-listan över riktiga skitår. Året då ett då pandemin härjade, då ett litet virus plötsligt hotade mänskligheten. Efter vårens isolering, så öppnades världen under sommaren … men så kommer andra vågen i pandemin och vi måste stänga in oss igen. I varje fall de som är högriskpatienter. Jag är en sådan. 2020 är året då vi lärde oss hur plågsam och farlig påtvingad ensamhet är och vilken hemsk död som väntar runt hörnet om man drabbas av Covid-19.

1986 var ett annat riktigt skitår. Jag återkommer ofta till det året i mina tankar och minnen. Det började med att rymdfärjan Callenger den 28 januari exploderade strax efter starten. 14,5 kilometer upp i luften, sedan aldrig mer. Besättningen tillsammans med skollärarinnan Christa McAuliffe omkom direkt. En månad senare var det nån idiot som sköt Olof Palme på öppen gata och skapade ett sår i folksjälen som aldrig lär läka. Den 26 april exploderade kärnkraftverket Tjernobyl och radioaktivt regn föll över Sverige. Ovan på allt detta dog farmor Stina Lundholm den 16 juli och en berättarröst försvann.

Enkelbiljett till Kina
Det var det var då jag tog till flykten. Man kunde göra det 1986. Det var det året jag köpte en enkelbiljett med flyg till Kina och satt sedan mest på olika tåg som korsade det väldiga landet. Måste ha varit deprimerad, för jag blev inte ens imponerad av kinesiska muren eller terrakottaarmén.

Apan och pojken

Först när jag i slutet av det året hamnade i en hängmatta på Kho Samui i Thailand vaknade jag till liv. Minns att det klickade till i hjärnan när jag för tionde gången såg en liten grabb i blöjor slåss mot en fjättrad apa. Apan vann var gång. Varför tog pojken emot allt detta stryk utan att lära sig nåt av det? Blödande sprang han till far och pekade på apan som satt lutad mot en palm och åt på en banan, redo för för nästa slagsmål.

Musik som tröstade
Året innan, 1985, släppte Ulf Lundell dubbelplattan ”Den vassa eggen”. Där i Kina och Thailand hade jag några av låtarna på ett kassettband (det var på den gamla tiden) som jag lyssnade på för att få tröst. ”Jag bär mina ärr som medaljer”, sjunger Ulf Lundell på den självutlämnande plattan. Och det är väl på det sättet en sårad människa ska stå ut med smärtan. Att behålla sin värdighet, inte låta sig kuvas.

Istället för att krypa ihop i en jordkula, ska hon resa sig, spänna ut bröstet och stolt gå genom livet – med sina medaljer på bröstet. Men måste hon som jag, resa till Kina och Thailand för att repa mod? Tydligen.

På flykt

Utsända änglar
På samma platta sjunger Lundell: ”Välsigna en främling i en främmande stad, det kan var din bror eller syster.”

Precis det hade ju hänt mig i ett smutsigt Xian i Kina. Ibland är världen inte större än att den kan rymmas i handflatan. På andra sidan jorden, när jag befann mig i Kina – så stötte jag ihop med grannen ifrån Umeå. Vem hade sänt honom till biljettluckan på just den tågstationen? Just vid den tiden? Har varit med om detta fenomen flera gånger under mina resor. Det är nästan som om man skulle kunna tro att det handlar om utsända änglar.

Var snäll och vidsynt
I frågan om detta med änglar hade farmor haft en klar bild. Hon kunde med bestämdhet säga vilka som var utsända. Hon menade att de som var nalta eljset – dem som folk öppet föraktade och skrattade åt – var änglar. Jo, så är det, sa hon självsäker och pekade med ett darrande finger. Alla dessa änglar har Gud sänt ner till jorden. Detta för att testa vilka av oss som är elaka mot änglarna och vilka som behandlar dem med respekt. Allt ska sedan redas ut på den yttersta dagen. Gud hjälpe oss alla.

En ängel?

2020 kan ingen fly
1987 återvände jag till Sverige, mager som ett spöke, men jag hade genomlevt och överlevt skitåret 1986. Men år 2020 går det inte dra iväg som jag gjorde skitåret 1986, och hålla sig undan till dess coronaviruset försvunnit. Möjligen till sydpolen. Men då skulle jag väl frysa ihjäl. 2020 (och förmodligen 2021) lär jag sitta instängd merparten av tiden. Nu först har politiker och experter börjat tala om hur farligt det är att mot sin vilja isolera sig i ensamheten. Kroppen övergår i ett ”tyst” stresstillstånd som egentligen är ett rop hjälp. Våra kroppar reagerar på samma sätt som hos de grottmänniskor som blev övergivna av flocken – som övergavs för att låta vargarna ta dem.

På bilden intill: Valfrid Johansson som kallade sig Konungen. Han trodde nämligen att han var Konungarnas konung, den nye Jesus, och byggde sig en tron i köket och samlade ihop en skatt på 16 000 enkronor. Jag skrev en roman om Valfrid som hette ”Konungarnas konung från Baklandet” 2006 (Ord & visor förlag). Om han var en ängel? Jo, kanske.

Änglarna i Umeå

Av Kent Lundholm, 21 december 2016 kl 07:04, Bli först att kommentera

Julen, gemenskapens och glädjens tid – en tid då vi strålar samman med familjen, släkten, nära och kära – tiden då vi känner oss som en i flocken. Men detta är ju inte alltid en sanning. Det finns så många i detta land som hamnat utanför fållan och som i juletider känner hur ensamheten håller på att förtära dem inifrån. Jag vet. Under en tid i livet ”firade” jag ofta jul ensam, mycket på grund av att jag ville dölja mina hemligheter, som att jag drack för mycket, men ofta för att jag vid juletid sjönk i stämningsläge både av en förväntanseffekt som av mina återkommande bipolära skov. Jag skämdes. Ensamheten kan verkligen bli ett gift och det finns studier som visar att ensamma människor lever ett kortare liv. Numera är jag inte ensam längre. Jag har träffat en alldeles underbar kvinna som älskar mig och jag älskar henne, min Lena. Jag har min dotter Hanna som jag träffar om jularna. I år åker vi buss till Skellefteå och firar hos Lena. Jag är åter en av flocken, Jag finns, jag syns och jag kan växa, och det utan hemligheter och löften som jag inte kan hålla.

Under åren jag verkade som chefredaktör på gatutidningen Vasaplan, som säljs på Umeås gator och torg av de som hamnat utanför sitt sammanhang, de som lider av psykisk ohälsa, de som är hemlösa, de som har problem med droger e.c.t. För många av dessa var försäljningen av Vasaplan deras första ”jobb” på många, många år, och att våga stå där och blotta sin sårbarhet och sälja tidningen är dels modigt, dels så höjer det deras självkänsla och förstärker deras jag-bild – för att inte tala om den lilla, med betydelsefulla, slant de får av försäljningen (20 kr/tidningen). Minns en kvinna som berättade att hon hade sålt tidningar för drygt 500 spänn och som för pengarna skulle köpa en liten julklapp till dottern, något hon inte kunnat göra på flera år, och för resten av pengarna skulle hon köpa hem lite julmat. Hon var strålande glad när hon log sitt tandlösa leende och borstade undan sitt långa, stripiga hår.

Jag fick också insyn av allt gott som görs i Umeå. Godhet är inte en massa prat, det är en konkret handling. Öppen gemenskap serverar dagliga mål mat och ordnar julfester åt de som kommit vid sidan av gemenskapen, detsamma gör på Bakfickan som dukar upp julmat så att borden dignar och på Kärnhuset finns en gemenskap för alla de som lider av psykiskt ohälsa.Till det ska lägga kyrkans och Frälsningsarmén arrangemang. Nog görs det mycket gott här i världen. Det är många frivilligarbetare som på detta sättet verkligen gör skillnad. Änglarna i Umeå. Vare sig det gäller julen eller andra högtider, får vi aldrig glömma nödvändigheten av medlidande i den vanliga vardagen. Året består av 365 dagar och lika många nätter.

I stressen kring att ordna den perfekta julen, blir man lätt sitt eget projekt. Man ska bevisa något, leva upp till det som inte finns. Med dåligt samvete köper vi klappar som ingen vill ha och vi får ta emot klappar som känns hopplöst onödiga. När vi själva verket ska ge oss själva och alla andra omkring oss sinnesro. I söndags kände jag sinnesro. Då satt jag i Backens kyrka och lyssnade till körer, kyrkorgel som som framförde julsånger, Så enkelt borde julen vara, Detta i en värld som håller på att slitas itu och där folk tycks förflytta sig med fem centimeter luft under skorna.

För övrigt blir världen aldrig mer sig lik för den som varit nere på krondikets botten och orkat kravla sig upp igen. Efter det får man ett par helt nya glasögon.

Änglars tålamod

Av Kent Lundholm, 21 juli 2015 kl 06:26, Bli först att kommentera

Vaknar i ottan och känner mig utsövd, dricker starkt kaffe. Som gammfolket. Ser en sommarmorgon stå utanför mitt fönster; en ändlöst blå himmel, en sol som parkerat uppe till höger av mitt fönster. Ännu tyst och stilla från Backenvägen, som om ett par timmar kommer att förvandlas till en bullrig plats på jorden.

Har hunnit korrekturläsa ungefär halva manuset. Nu ser jag (äntligen) att texten slipats fram till något som kan publiceras vad det lider. Förlagets redaktörer (Göran och Biggan på Ord & visor) har gjort ett bra jobb med det manus jag skickade till dem i början av juni. De har änglars tålamod. Vet inte hur många versioner jag under skickat in under årens lopp. Har gjort ständiga ändringar, gjort nya tillägg eller tagit bort långa stycken. Det liknar ingen annan bok jag skrivit – men så är detta boken om mig själv. Det är en bok jag började skriva redan 2010.

Det krävs distans till mig själv för att på ett ärligt sätt kunna beskriva mitt liv. Dessutom är det ju ett arbete med minnesbilder och sådana har en tendens att ändras var gång man plockar fram dem. Som tur är har jag dagboksanteckningar att falla tillbaka. Ända sedan 18-års åldern har jag fört dagbok, vilket har varit guld värd. För när man tror sig minns något exakt, så finns där nyanser av något annat i det jag skrivit i mina dagböcker. Något annat som är guld värt när man ska redogöra för sitt liv, är alla de fotoalbum jag har stående i min hall. Bilder som visserligen håller på att blekna, men som alla rymmer sin historia, sitt minne.

För övrigt måste vi dagligen påminna oss om var våra gränser går. Hur mycket tillåter vi att folk klampar in i våra liv; de vars mål är att söndra och härska? Ni vet de som själva är gränslösa. Skaffa därför färg, måla gränsen omkring er och gör sedan en skylt med texten: Hit men inte längre!

Etikett: änglar

2020 – ett riktigt skitår

Änglarna i Umeå

Änglars tålamod

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv