Chockades av gårdagens värme. Vi tog en promenad bort till Coop här på Anderstorp; en stilla vandring på tjugo minuter. Som tur var hade jag med mig stavarna att stödja mig mot. Särskilt hemvägen blev plågsam i hettan.

Kände mig som en ur Moses folk som irrade runt i öknen i fyrtio år. Min kondis är under all kritik – sedan går det åt en hel del mental energi då jag försöker lära om. Försöker att sluta släpa fötterna efter mig och att låta bli att vingla. Men herr Parkinson har redan tagit ett fast grepp om mig. Får fortsätta gå som  jag gör – eller som polaren sa: ”Ingen går så fult som Kent!”

För några dagar sedan fick jag ett förslag till ett helt omslag till min roman ”Män som spelar schack.” Första sidan är helt klar, men det fanns en del ändringar att göra på baksidan, bokryggen och innerflikarna. När det är klart skickas allt, romantext och omslag till tryckeriet, så att jag ska få romanen i mina händer i augusti. Den måste ju vara klar till Boksläppet på Pilgatan den 5 september.

I eftermiddag blir det ett besök på Kyrkholmarna här i Skellefteå, för att lyssna på Lenas skönsjungande kör. Musik under det fria brukar vara underbart.

Tiden går och går i ett evigt flöde – och snart är juni slut och juli väntar. Efter juli börjar det så sakta dra ihop sig till höst. Förra sommaren, då allt stod i lågor och temperaturen låg stadigt på trettio grader, satt jag mest inomhus med ansiktet nån decimeter från fläkten, och oroade mig för att hettan skulle orsaka en ny stroke.Det jag mest minns från förra sommaren är just rädslan. Jag hade ju börjat få stora problem att gå och tog mig vissa dagar inte nerför trapporna. Först i februari fick jag diagnosen och därmed orsaken till min klumpighet och att jag under hösten börjat falla och bryta revbenen.

För övrigt önskar jag likt lejonet i Trollkarlen från Oz att få en god portion med mod. Rädsla, särskilt den diffusa, kan verkligen begränsa en som människa (och som lejon).