Finkulturens död

Av , 9 november 2011 kl 07:53, Bli först att kommentera

Någon intellektuell P1-lyssnare har jag aldrig varit men ibland känns det som det finns gränser för hur den mer opolerade kulturen ska få ta plats i mitt liv.

Men för somliga verkar det vara kört innan det ens börjat liksom.

Dessvärre rör det sig om min egen son som sjöng hela vägen till dagis i går morse.

– Jag älskar Rix Morronzoo! var den enkla refrängen.

Inte för att jag föraktar Rix FM själv. Jag gillar musiken. Men grabben är fem. Vad ska det bli av honom?

När vi liks är i farten kan vi köra på med en cover från Norge. En del vill säkert strypa mig då originalet kommer från Bruce Springsteen och det här kommer från Norge!. Men jämarns vad de här grabbarna kan sjunga.

Med stövlarna på

Av , 8 november 2011 kl 13:05, Bli först att kommentera

– Jag dör nog med stövlarna på, sa hotellkungen Hilding Holmqvist, 75, när jag frågade honom hur länge han tänkte hålla igång och jobba.

Han var precis i färd med att hålla koll på senaste projektet som var Stadshotellet i Skellefteå. Och koll hade han där han gick runt på hotelet och hälsade på varenda hantverkare. Koll in i minsta detalj.

75 bast och banne mig med mer energi än vad jag lyckas uppbringa trots att jag är ett kvarts sekel yngre.

Vilken kontrast mot människor som längtar livet ur sig tills de ska gå i pension.

Men när man väl hittat nåt man brinner för så vill man ju inte sluta.

Själv vill jag dö med vadarskorna på.

Vakande ängel

Av , 8 november 2011 kl 07:59, Bli först att kommentera

Trodde jag skulle bli riktigt jädrans blöt häromdagen. Åkte ut till inplanteringsvattnet och vadade som vanligt ut på bästa stället. Iklädd vadarbyxor och med vatten upp på halva låret stötte foten till en stor sten. Jag tappade balansen, foten liksom gled runt stenen och jag satt mig på arslet rakt ner i vattnet. Och hann tänka att nu blir jag jäkligt blöt. Vattnet är svinkallt, en natt med rejäla minusgrader så ligger det is. Nu är det bara att packa ihop och åka hem.

Men ibland finns den där. Den vakande ängeln. Rumpan hann inte mer än ett par decimeter under ytan innan den landade precis på den stora sten jag just halkat runt. Och där satt jag. Som på en pall. Tjugotalet meter ut från land i drygt meterdjupt vatten. Helt torr. Glad och tacksam.

Och fick fisk sen också.

Men det är en annan historia.

Risk för ofrivillig badning

Hjärnkoll

Av , 7 november 2011 kl 12:58, 1 kommentar

– Idag är det bara att sätta igång hjärnan, sa Lina i morse.

– Jaha? sa jag.

– Eftersom det är skoldag. Mycket matte.

Först tyckte jag det lät charmigt. Men på vägen fortsatte hon prata om hur fullt det var i huvudet och att det kändes trögt att komma igång efter lovet.

Jag lugnade henne med att det var likadant för mig. Efter en ledighet är det jättejobbigt att komma igång igen och starta igång hjärnan.

Men samtidigt måste jag hålla koll på det här. Matten jobbig – i ettan?

Svar på tal

Av , 7 november 2011 kl 07:59, 6 kommentarer

Pratade jobb och drömmar med äldste sonen i går. Han är less på att skruva säger han.

Redan sa jag då han blev färdig bilmekaniker i juni.

Men man blir väl less på vad man än gör sa han.

Då fick jag tänka efter. Jag tror ju inte det. Om man gör det man verkligen verkligen brinner för så tror jag inte att man blir less.

Men jag vet ju inte helt säkert.

Jag blev less på att stå på verkstan men det var inte konstigt för det är nåt jag verkligen inte hade fallenhet för.

Jag blev till slut less på att skriva i tidningen även om det länge var (och fortfarande ofta är) skitroligt.

Men jag fullkomligt älskar att jobba som coach och tror inte att jag någonsin kommer att bli less på det då det är mer ett kall än ett jobb. Jag gör det jag verkligen älskar.

Men jag kunde inte säga helt säkert om jag kommer att bli less på det för jag har inte hunnit prova det så länge.

Men pojkrackarn höll på att göra sig själv arvlös med sin nästa kommentar:

– Du kanske inte hinner bli less. Du är ju ganska gammal nu.

Magiska ögonblick

Av , 6 november 2011 kl 11:00, 4 kommentarer

När jag skulle lägga i säng Alvin i går föll blicken på en lapp jag har på anslagstavlan vid datorn.

– Ve du vad det står?, sa jag. Världen blir bättre för att du finns. Så är det!

-Är det? sa han. Varför då?

-För att du är en så härlig kille.

Och grabben blev alldeles till sig. Helt salig. Jag som tycker att jag bekräftar mina barn, kramar dem och verkligen visar hur mycket jag tycker om dem trodde inte att reaktionen skulle bli så stor. Mren det blev den och det var helt magiskt.

Tänk så otroligt mycket vi kan göra med så lite. Som att tala om att världen blir bättre för att just du finns.

Kuvertmassakern

Av , 6 november 2011 kl 08:00, 2 kommentarer

– Vi fick kuvertöppnare av din bror i går, sa Sofia häromdagen.

– Och han tyckte precis som jag. Din mamma också.

Känner mig plötsligt lite ensam här i världen som struntar fullständigt i HUR ett kuvert öppnas eller hur det ser ut när det öppnats. I alla fall i det Halvdanssonska släktet så verkar jag vara i minoritet när det gäller synen på HUR ett kuvert ska behandlas.För mig är det liksom viktigare ATT det öppnas.

Hmmmm. Man kanske skulle prova en sån där kuvertöppnare ändå.

Förödelsen

Av , 5 november 2011 kl 16:13, 5 kommentarer

Lägger väl ut en bild på bucklan då.

Och skickar med ett förtydligande från Sofia som säger så här:

-DET VAR INTE JAG!

För övrigt har hon humor, min kära hustru. Skadan var betydligt värre än hon trodde men hon tog det med galghumor och sa till mig:

-Du ska få en grindstolpe i julklapp.

Åt helvete gick det

Av , 5 november 2011 kl 12:34, Bli först att kommentera

Vilken tur att jag bestämt mig för att lägga ner svordomsprojektet. Och åtminstone tillåta en del kraftutryck.

De behövdes i går.

Hämtade en hylla hos brorsan och backade upp på uppfarten. När jag skulle köra ut var jag osäker på om det stod en staketstolpe närmare bilen än den jag såg. Så jag tänkte att bäst man kör ut ordentligt innan jag svänger.

Det stod en stolpe närmare. Och jag körde ut för lite.

Jag manglade till höger bakdörr utav bara helvete.

Rackarns eller himla otur passar liksom inte in i sammanhanget.

Satanshelvetesgudförbannatjävlars FAAAAAN! är liksom mer passande.

Men jag är otroligt glad över hur mycket jag faktiskt utvecklats de senaste åren. Visst kändes det skitsurt och jag svor som bara den. Men samtidigt så accepterade jag bara att nu är det så här och det går inte göra något åt. Så varför förstöra flera dagar med ett dåligt humör? Det är klart att det kommer tankar då jag önskar att det aldrig hänt. Om att tänk om jag svängt åt andra hållet eller hållit ut mer. Men jag kan inte ändra på det hur gärna jag än vill.

Däremot har jag lärt mig att välja hur jag reagerar.

Hade det varit för några år sen hade jag mått skitdåligt väldigt länge. Och fått andra i min omgivning att må skitdåligt också. Men nu kan jag bara släppa det.

Det är som det är. Och det bästa jag kan göra är att bara acceptera det.

Och banne mig det funkar och det är så skönt!

Svordomsprojektet

Av , 5 november 2011 kl 07:59, 1 kommentar

Jag lägger ner. Projekt Sluta svära är dött och begravet. Jag känner helt enkelt att jag behöver kunna uttrycka mig på ett sätt som känns ända in i märgen ibland. Annars lever jag inte fullt ut.

Men för att nyansera bilden så har jag ändå lärt mig nånting viktigt. Och det är att jag faktiskt vill lära mig att svära mindre.

En positiv effekt av det blir att när jag då tar till en svordom så blir den än mer kraftfull. I nuläget så har det liksom gått i alla fall lite inflation i kraftuttrycken.

Känns lite som en upgradering faktiskt. Ett liv mer i "svordomsbalans".

Finkulturens död

Med stövlarna på

Vakande ängel

Hjärnkoll

Svar på tal

Magiska ögonblick

Kuvertmassakern

Förödelsen

Åt helvete gick det

Svordomsprojektet

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Arkiv

Nytt från vk.se