I dag har jag verkligen försökt distrahera mig med annat, men jobbet ligger ändå hela tiden i bakhuvudet. Hur ska detta bli, vad kommer att hända i framtiden till följd av detta?
Den här frågan splittrar personalen och den splittrar bygden.
Många tycker att Stefansgården ska vara kvar som demensboende, därför att man tror att det är det bästa för de dementa. Vi vet alla att man helst inte ska flytta på människor med demens, men frågan är ju hur mycket de egentligen skadas av en flytt? Jag tror, utan att vara expert, att de blir oroliga en tid vid själva flytt tillfället, men sedan återgår deras liv till sin vanliga rytm igen. I regel är en dement människa ganska dement redan när man flyttar in på ett boende, men de lugnar ju ner sig då! När man flyttade de dementa från Fjällvråken på Vikbacka till Stefansgården så tycker jag att man gjorde en onödig flytt! Jag förstår den inte, jag undrar om inte den gjordes bara för att rädda kvar Stefansgården? Den gången hördes knappt inga protester! Kanske lite funderingar från den personal på Fjällvråken som då fick lämna över sina dementa till ny personal på Stefansgården, men annars var det tyst!
Och då borde man ha protesterat! De dementa fick inte bara byta boende utan även personal! Från personal med vana och utbildning för dementa till personal som inte hade samma erfarenheter. Och jag är övertygad om att den dementes trygghet sitter i de som vårdar dem och inte i huset de ska bo i!
Men det gick det också, det var en orolig tid, men det blev lugnt! Den här flytten nu, innebär bara nytt boende för dessa dementa, de får ha kvar sin personal som känner till dem. Jag tror att man hade kunnat göra det till en väldigt lugn och fin övergång. I stället blev det nu en massa ilska och frustration, och personal som mår dåligt!
Den här gången förstår jag varför man flyttar, det är en nödvändig flytt som kommer att innebära förbättringar. Jag kan inte se någonting som blir sämre.
Därför känns det så sjukt det som nu sker!

Nu tänker jag kämpa för att känna att jag är ledig! Jag är skyldig min familj det.
Jag ska gå på personalmöte i dag, men sedan ska jag vara ledig.
Till natten vet jag också att kollegan som jobbar förhoppningsvis har en sköterska på huset, och hon trivs bra med ensam jobb. Så då känns det ju bättre. Det är ju så, vi tacklar saker på olika vis. Men även om man tycker att ensam jobb är okey så är det människor vi ska ta hand om, och det finns moment då vi faktiskt måste vara två. Det handlar ju om säkerhet, både våran och patientens.

Det är grått och trist väder i dag, just nu snöar det.
Vårat hus har nästan försvunnit i snön. Trots att fönstren är framskottade flera gånger så tittar jag uppåt för att se ut.
I dag törs vi kanske träffa mormor och morfar igen efter magsjukan vi haft i huset. Det kändes onödigt att smitta dem med sådant. Men mormor blir piggare och piggare, mer besvärlig att hålla lugn. Hon är otålig min mor och hon förväntar sig ha den kondition hon hade före operationen. Jag tror ju att när hon hämtat sig ordentligt och kommit tillbaka, så ska hon se att hon är i ännu bättre kondition, men det tar förståss sin tid.
Nu ska jag börja göra oss i ordning för att åka ner till Tärnaby, familjen ska följa med.

Andra lediga dagen, men fortfarande kretsar mycket kring min arbetssituation. Jag kan inte släppa tanken på mina kollegor som nu jobbar ensamma och oroskänslan över att detta inte är löst innan jag ska gå på och jobba igen.
Jag betalade sist 563 kronor i fackavgift, och nu undrar jag verkligen vad jag betalar för? Facket ska nu skriva ett brev till kommunen för att höra hur de tänker lösa detta problem, men det är också allt man kan göra. Jag tycker att ett skyddsombud borde komma och stänga avdelningen. Det är en stor risk att man skadar sig eller blir skadad när man jobbar ensam natt.
Men då svarar facket att arbetsgivaren bara öppnar avdelningen igen, än sen då? Man får väl stänga natt för natt tills politikerna tar sitt ansvar.
För detta är deras ansvar, det är deras klantiga förfarande och nonchalans som gör att vi sitter här vi sitter nu.
De kan ju komma och jobba med oss på nätterna!
Det visar sig ju också att även dag och kväll personalen får ensamma timmar på avdelningen, då naturligtvis det nya schemat är lagt för att det ska finnas personal inne på demensavdelningen som kan hjälpa till. Vi ska ju finnas i samma hus och jobba tillsammans. Detta är något som jag tror att även mina kollegor på Granhöjden sett framemot. Att få fler arbetskompisar att dela arbetet med.
Ja, vi på Granhöjden gladde oss oerhört åt att Stefansgårdens personal skulle komma ner till oss! Vi såg bara positiva förändringar i det. Det var en glädje som kom av sig, för vi har ju förstått att delar av den personalen absolut inte vill flytta ner.
Vi människor är rädda för förändringar, vi Granhöjdare upplevde den här rädslan under lång tid innan beslutet om flytten av demensboendet var klar, medan arbetskamrater var varslade, de varslen togs tack och lov tillbaka. Vi upplevde rädslan innan vi flyttade ut för ombyggnationen, ja, egentligen så släppte den väl inte förrän återföreningen i nya fräscha lokaler förra veckan, men det var en kortvarig glädje och lugn vi fick uppleva. Åtminstone vi nattare blev snabbt och bryskt tagna ur glädjeruset!
Så jag vet precis hur det känns inför förändringar, jag förstår oviljan inför en förändring. Men ändå så tycker jag att demensboendets personal är priviligera. Ingen av dem hotas av uppsägningar, de får flytta till fräscha lokaler och fortsätta jobba tillsammans i samma personalgrupp. De kommer t o m att ta hand om samma dementa människor. De vet säkert vad som kommer att hända, de vet var de ska, vi kände oss osäkra på var vi skulle hamna till slut.
Så jag förstår inte riktigt vad detta handlar om?
Omtanke med de dementa? Ja, det tror jag säkert att personalen har, men handlar detta verkligen om det?
Skulle deras sätt att ta hand om de dementa förändras till det sämre om de flyttar ner på Granhöjden? Och i så fall, hur kan man veta det redan innan man har provat? Jag vill inte skälla på personal som tycker att de har det bra som de har det, och därför inte vill ha någon förändring. Jag är på samma vis själv, men de år jag nu har arbetat har jag insett att beslut som fattas på politiker nivå sällan går att förändra. Det är demokratiska beslut som vi är skyldiga att följa om vi tycker om dem eller inte. Man får försöka göra det bästa av situationen.
I det här fallet har jag faktiskt i efterhand åtminstone, förstått varför beslutet om flytt av demensboendet blev taget, man hade inget annat val. Omsorgsnämnden har inga pengar, så förtvivlat är det! Och man kommer säkert att tjäna igen ombyggnationerna på sikt. Men politikerna kunde ha skött detta bättre, man kunde ha haft en dialog med folket här, man kunde ha visat medborgarna hur det hela ligger till. I stället körde man bara över folket på ett oerhört föraktfullt och hänsynslöst sätt. Och värsta översittarna var de socialdemokratiska politikerna, av vilka nu flera har bytt sida! Man kan fråga sig varför??
Så här i efterhand måste jag ju också ge lite kredit till vår förre omsorgs och socialchef, hon klarade av att behålla personal och ändå trolla bort fyra tjänster! Visserligen med hjälp av pensionsavgångar men ändå.
Det skulle vara jobbigt om en arbetskamrat skulle sägas upp.
Jag är rädd för att den här förseningen av flytten kommer att resultera i att man ska måsta säga upp personal.
Och hur blir vården av de äldre då?

Ledig! Men jag kan inte slappna av och njuta. Det är sportlov, ungarna är lediga, och jag är ledig. Men jag känner mej bara upprörd och ledsen.
I natt jobbar min kollega ensam på Granhöjden, och när jag säger ensam så menar jag ensam. Jag har jobbat helgen och haft den turen att sköterskan har legat på huset, och inte blivit utkallad på ambulans larm.
Detta är följden av kommunens klantighet med hyresavtalen och de anhörigas vägran att flytta.
Det är vi som får klä skott för detta. Vi som är helt oskyldiga till detta elände. Vi som bara vill jobba och göra gott för våra patienter.
Och så vår stackars chef!
Hon kläms mellan oss och det faktum att hon inte bara kan plocka in mer personal. Vi möttes på jobbet i morse, och jag såg hur sliten hon var. Hon har nog inte haft någon bra ledighet i helgen.
Det är ofattbart att det kunde bli på detta viset.
Jag blir alldeles perplex!
I tre nätter har jag funderat och gått omkring i demensboendet och tittat, skäms de som säger att detta inte duger!
Det är jätte fint! Jag tycker personligen att det är finare och mysigare än Stefansgården. Det finns saker som måste justeras, man måste fixa persienner, man måste fixa lås på skåp, toaletter mm. Men det är saker man har fått justera uppe på Stefangården också.
Stefansgården är inget demensboende, det byggdes för fysiskt handikappade.
I början så bodde äldre människor med handikapp där. De kunde tillgodogöra sig de resurser som finns där, som ex kokmöjligheterna inne i lägenheterna.
Det var ett bra boende för dem. Men så av någon anledning som jag inte förstår fick man för sig att det dåvarande demensboendet på Fjällvråken skulle flyttas till Stefansgården, redan då pratade man också om att lägga ner Stefansgården, då det är ett oerhört dyrt boende. Men den gången gjorde man om Stefansgården till demensboende istället.
Fjällvråkens boende flyttades över till Stefansgården.
Hur mycket bryr sig en dement människa om kokmöjligheter, möjligheten att komma ut eller utformningen på det hus man bor i, eller möjligheten till att kunna gå runt som förståsigpåarna talar sig varma för? Hur många demensboenden ger sina boenden möjligheten att gå runt, runt istället för fram och tillbaka i en korridor? De flesta har nog bara en korridor, och fungerar ändå.
Det nya boendet på Granhöjden ger de dementa både en kort korridor och runtgående.
Ingen dement människa lagar sig mat eller kaffe, det är rent livsfarligt!
Många dementa tycker att det är kallt, obehagligt och rent skrämmande att sitta ute. Jag tror utan att vara expert, att vad dementa personer behöver är en varm och trygg omvårdnad, närhet och lugn fysisk beröring. Alla som jobbar med dementa borde lära sig taktil massage. Dementa människor behöver ro, jag har under mitt korta yrkesliv förstått att tv, speglar och t o m fönsterrutor kan påverka och oroa dementa och förvirra människor. Besök av anhöriga kan oroa! Jag tror att färger, belysning oh kanske även viss musik kan lugna däremot, och färgerna och belysningen på Granhöjdens boende är varm, lugn och behaglig. På Granhöjdens boende är utsikten fantastisk! Och kan bli ännu bättre om man kunde få gallra lite i skogen nedanför. Här har de boende faktiskt chansen att sitta och titta på folk om de vill, de kan kanske iaktta livet, och drömma sig tillbaka i sin värld. Vem vet egentligen vad som rör sig i huvudet på en människa som lever i en annan dimension?
Jag känner att det är mycket påståenden och gissningar, men finns det någon som egentligen vet? Jag gissar jag också, även om jag gör det utifrån det jag upplevt i jobbet.
Och ingenting jag upplevt styrker ett enda argument till varför de dementa skulle få sämre vård på Granhöjden än på Stefansgården. Tvärtom! På Granhöjden får de också en betydligt bättre närhet till både läkare och sköterska, då de finns i huset.

Jag är helt övertygad om att de anhörigas motstånd mot denna flytt bygger på känslor av att ha blivit överkörda, totalt nonchalerade, och det kan jag förstå.
Jag kan också förstå att man är rosenrasande över att hyresavtalen inte sagts upp som de ska, och att ingen politiker tagit kontakt och diskuterat det misstaget innan det var ett faktum. Jag förstår irritationen över att man inte fått veta hyrornas storlek, det måste man ju få veta innan man flyttar in!
Men jag förstår inte att de anhöriga inte ställer kommunen mot väggen och kräver en upprättelse som de tjänar på i längden??
De skulle tjäna på att få flytta in i det nya boendet och få det hyresfritt uppsägningstiden i stället.
Att göra som anhöriga nu gör, vägra att följa demokratiska beslut gagnar inte deras demente, tvärtom. Om tre månader måste de flytta, och under tiden får de en sämre vård på natten, och kanske drabbas de av personalneddragningar när notan för detta ska betalas.
Sossepolitikerna som jublar över det som nu hänt, finner jag inte ens ord för! Man fiskar helt kallblodigt politiska poäng på bekostnad av både personal och dementa/ övriga patienter. För politikerna vet att demokratin måste följas. Beslutet är taget, och det finns tyvärr inga pengar att rädda Stefansgården med.

Denna dagen kan betecknas med sorg, ilska och frustration!
Stefansgårdens flytt ner till Granhöjden blir inte av än på tre månader.
Orsak: Kommunen har missat den lilla men viktiga detaljen att säga upp hyresavtalen för de boende på Stefansgården, detta har de anhöriga tagit fasta på och vägrar att flytta sina gamla.
De anhöriga hävdar att det nya demensboendet är för litet, det finns inga kok-möjligheter, man kan inte sitta ute på gröna gräset på sommaren, det liknar en instutiotion mera än ett boende blablablabla
De är ivrigt påhejade av sossepolitiker och en och annan personal på Stefansgården.
Ja, det nya demensboendet är inte fulländat, det var inte Stefansgården när det befolkades heller. Det fanns brister där då, och det finns brister där nu också, det finns exempelvis inget larmsystem på Stefansgården, vill man ha hjälp måste man skrika, vilket kan oroa den demente. Det finns heller ingen tillfredsställande omklädningsrum för de anställda. Personalrummet är litet och saknar kok-möjligheter. Är man i tvättstugan på natten som ensamarbetande har man ingen som helst koll på vad som händer i övriga huset. Brandlarmet är såvitt jag vet inte direkt kopplat till larmcentralen, så om det börjar brinna där på natten och man är ensam, tja, vad kan inte hända då? Jag menar så här, vill man bara se det dåliga så kan man plocka fram massor med nackdelar med Stefansgården som faktiskt också borde beröra de anhöriga.
Jag kan inte ställa mig på de anhörigas sida i denna fråga.
De kanske agerar med sin dementes bästa för ögonen, men det enda de gör är att de styr det oundvikliga på framtiden. Endast om den demente hinner dö innan juni så har de lyckats med sin uppsåt att inte flytta. Detta innebär konkret att Stefansgården endast kommer att ha ett vak på natten, vilket innebär förutom det jag nämnt ovan också att behövliga Blöjbyten inte kan göras, med omtanke både av den demente och nattvakten. Personalen mår inte bra av det som nu händer, och detta drabbar i slutänden den demente på ett eller annat sätt.
De anhöriga spelar med i ett fult politiskt spel, och detta kan faktiskt helt sätta stopp för möjligheterna att omän politisk vilja och enighet finns, öppna Stefansgården för demensboende igen. Deras aktion nu kan faktiskt leda till att personalstyrkan inom äldrevården i Tärnaby minskas ytterligare.
Omsorgsnämnden går redan nu på knä. Man ligger 2-3 miljoner back!
Och detta agerande nu kommer att kosta omsorgsnämnden ytterligare mycket pengar! Någonstans måste pengarna tas ifrån, ingen verksamhet är gratis!
Stefansgården kommer att flyttas, det är bara att inse det. Och detta vet de sossepolitiker som agerar för att riva upp beslutet som de själva fattade om Stefansgårdens nedläggning.
Jag kan förstå de anhörigas ilska över beslutet. Jag gillade inte det beslutet då och jag gillar det inte nu heller, men lagt kort ligger, det är faktiskt bara att göra det bästa av det. Och rösta så att mer ansvar tas i vettigare beslut i framtiden. Granhöjdens personal är luttrade och duktiga på att vända pessimism till optimism!
Jag kan förstå de anhörigas ilska över den enorma klantighet av kommunen som "glömt" säga upp avtalet. Jag är förb.. för jag är en anställd som hamnar mitt i skiten!
Men de anhöriga förblindas av ilska och pristige. De tar t o m ut det på Granhöjdens totalt oskyldiga personal!
Jag hävdar att de inte ser, inte vill se faktum. Deras anhöriga kommer inte att få det sämre nere på Granhöjdens demensboende. Det finns inte ett vettigt argument som håller för det!
Den demente skulle faktiskt i detta läge varit mera bevänt av att deras anhöriga vänt sin ilska till någonting konstruktivt, och sett till att de fått någon hyresfri månad på det nya boendet, som plåster på såren för missen, än att få en personal som i alla fall bitvis ställt in sig på att man skulle flytta, och måsta betala en dyr hyra i tre månader till.
Såren klöses bara djupare, personalgrupper ställs mot varandra och om tre månader ska dessa personalgrupper dela fikarum och arbeta sida vid sida.
Jag känner sorg, frustration och ilska!
Jag vet faktiskt inte om jag kommer att orka jobba i helgen.
Hela det här spelet slår oerhört hårt mot personalen och oss nattvakter i synnerhet. Och sedan begär man en bra vård till de sjuka och dementa!